Minne som en häst.

Jag vet inte ens om man säger så. Minne som en häst. Men det händer fortfarande att Hon säger;

- Minns du när du hade en blogg?

Och så kanske Hon läser den igen, gillar vad hon ser. Och jag minns visst, men inte riktigt ändå. Och nu, i slutet på det som jag en dag resonerade fram som den perfekta semestertidslängden, fyra dagar då man hinner landa, göra och vara men inte bli uttråkad, hittar jag den.

Igen. Läser igenom, undrar lite, fnissar åt litenheten, storheten och att så mycket är så långt borta och ändå inte.

Scrollar bakåt, bland mitt eget. Den digitala textwasten. Jag har hunnit nästanglömma namnen på folk som jag benämnt med bara deras första initialer, blivit orädd för sånt jag var rädd för då, tänkt till änden på många tankespår, packat ner krigsyxor och slipat nya, tankar har slutat gnata, andra har minsann bara börjat.

Profilen då.

"Jag heter Mia och finns i en liten by någonstans mitt i Skåne. Jag vet knappt själv var, mest för att jag ganska nyligen flyttat hit. Annars är mitt lokalsinne hyfsat. 

Jag bor med blivande fru, galen katt och sillslukarhund i ett krokigt hus fullt av skatter. Jag har en Ford vid namn Tant Gredelin och önskar mig en vild bebis, kort hår när jag har långt, långt när jag har kort och en screentrycksverkstad. 
Jag titulerar mig formgivare och jobbar gärna med mönster i svart och vitt. 
Jag är beroende av att jogga i skogen tidigt på morgonen och att snabbläsa slaskdeckare på sommaren, men annat med mer substans på hösten. 
Jag tycker om min mobilkamera som är så dålig att den är bra, och fotograferar allt och inget, periodvis. Ibland glömmer jag bort att jag tycker om att skriva. Jag blir överraskad varje gång jag upptäcker det. 
Jag trivs. Vi börjar där."

Jag hittar nu. Jag är inte nyinflyttad. Jag har fortfarande en blivande fru, samma. Sillslukarhunden äter inte lika mycket sill men har fått valpar en gång och är fortfarande hysterisk och en väletablerad familjemedlem. Katten är gammal och en gnällig gubbe, Tant Gredelin är död och begraven sedan ett par år och ersatt med Marie Fredriksson, det vinröda Skodafyndet med träpanel i äkta plast.
Jag ränner fortfarande runt i skogen, längre sträckor nu och tacklar mig till blåmärken på rullskridskor om kvällarna.
Slaskdeckarna förser min svärmor mig med på sommaren. Den dåliga mobilkameran fick vika hädan för en smart telefon från nutiden och jag har inte saknat den en enda gång förrän möjligvis nu.
Gällande önskningarna får jag väl erkänna att jag fortfarande önskar mig en screentrycksverkstad men inte långt hår. Jag har hunnit prova och den oroväckande känslan av att se ut som Madicken var säkert obefogad men inte nådig.

Jag har säkert fått nån rynka också, men större muskler vid knäna som gör att gamla byxor inte passar och det gör mig stolt.

Såja. Nu är jag överraskad igen. Jag trivs. Vi börjar här. Shoot, Mia!

Örongodis med snagg.

Nästan precis som det är med skrivkliet, är det med örhängen. Jag hinner glömma att jag gillar dem och de försvinner ner nånstans i nåt som skulle kunna vara tomma intet, men är en liten lortig korg med lock som en gång såldes på Ikea i trepack och förgyllde nåt badrum i en lägenhet vi redan glömt.

Ibland dyker de liksom bara upp igen, och kräver att hängas där de bör, och nu hände det i samma veva som ett plötsligt behov av att klippa håret outsägligt kort på sidorna och vara långt och lockigt ovanpå. Varför ett sånt frisyrbehov dyker upp, och varför det ibland händer just i vårt hushålle får jag lite lust att peta och dra i en annan kliardag.

Vi satt i alla fall vid köksbordet, Hon och mitt nytrimmade jag, med låtsasindiska låtsasguldringar i örat. Och med fjärilar på hjärtat bara för att Hon har brunagröna ögon med skatter i, luriga bryn och bara för att Hon säger:

- Snyggt. Lite bögigt och det gillar jag.

Fågelfrö.

Ibland kan man faktiskt, tro det eller ej, få sig ett fågelfrö i inkorgen, och det räcker minsann.

It's been a while, men jag är här.

Ork.

Jag jobbar på dagis nu. Dagis är sand i brallan, snor i håret, trots, tidsbrist, vansinniga villkor och underbara små.

- Vi älskar inte pojkar för dom stör våra liv, säger Tiger och Elin 3 år.

Ni gör min dag och jag orkar en till.

Ner med systemet.

Idag är det första maj och fyra år sen vi gick där i tåget från Järntorget. Jag, i nya gula solglasögon och en grå tröja som jag kände mig fin i, Hon och vännen J med den raka luggen.

Jag var pirrig i magen utan att veta varför och vi ropade slagord så högt vi vågade. Jag vågar sällan jättehögt, men ibland.

- Ner med systemet! Solidaritet!

Någonstans i allén längs Vasagatan händer det. Vännen J frågar, lite halvhögt och kanske för sig själv:

- Men vad har vi egentligen emot Systembolaget?

Det är jag det.

Det ringer i vår svarta telefon med snurrskiva. Skräller som vanligt.

- Hej, jag heter TobbeTelefonförsäljare och ringer från Postkodlotteriet. Jag söker C. Finns hon i närheten?
- Nej, hon är inte hemma.

Jag ljuger sådär sockersött och tveklöst som man bara kan ljuga med en försäljare i luren.

- Okej. Men finns hennes man hemma då?
- Ja, det är jag.

Tystnad.

- Jaha. Oj.
- Vi har tackat nej till att få Postkodlotteriet i lådan. Vi tackar nej nu också, tack.

Definition. Definiera. Slipa utemöbler.

Efter långfredagsfiat med knuff och frukost, alldeles nyss, läste jag på två sådanahäringa internetplatser, efter och alldeles oberoende av varandra.

- Vi är så jävla vanliga och jag ser mig inte som gay, jag definierar mig liksom inte som flata.

Och.

- (...) Det måste finnas fler som jag, som inte är utmärkande homosexuella. Jag går väl inte omkring med stämpel ”flata” i pannan direkt, säger hon. (...) Hon skäms inte över sin läggning men vill heller inte gå i bräschen och tycka att det är märkvärdigt. Hon tycker om djur och natur.

I magen känner jag mig kluven då, lite ledsen och lite glad samtidigt. För att jag känner igen mig, och för att jag inte gör det. Och sen blir jag lite trött på definitioner. Att definiera. Sig. Mig. Att vara utmärkande eller inte.

För fyra år sedan var jag en alldeles vanlig och ovanlig till synes heterosexuell universitetsstudent med distanspojkvän och dammråttor i en liten betongetta i en stor stad. Jag åt nästanvegetariskt, tänkte rastlösa tankar och åkte spårvagn.
Nu är jag en alldeles vanlig och ovanlig homosexuell kvinna, flata om man så vill, med närhetsfru, hund och katt i ett trähus på landsbygden. Jag äter korvsmörgåsar, känner istället och kör Ford.

Jag var jag. Jag är jag, men jag mår bättre så här, tack, och jag är stolt därför att jag vågade följa med hjärtegropen ända hit. Jag ska få slipa utemöbler med Henne idag.

- Jag är märkvärdig. Och jävligt vanlig.

Alldeles utmärkt.

Lappar på knäna.

Ibland undrar jag om vi ens vet själva hur slitigt det är att tänka alla dom här, dom där, tankarna hela tiden.

Som hallon och kaviar.

Till söndagsfrukosten blir det radio, i vanlig ordning och P3 förstås. Det är allvar nu, säger de, och så svävar en regnbågskonsult ut i etern.

Hon säger att hon är den enda regnbågskonsulten som finns och hennes jobb är att lära chefer och företag att bli bra på HBT-frågor.

Jag tittar på Henne. Hon äter kräm med hallonsmak, dricker kaffe i en hudfärgad mugg, samma som Hon drack chokladmjölk ur hos sin farmor för länge sen. Hon äter skorpor med philadelphia och tröttnar inte på Robyn. Svänger lite. Läser i en tidning vi fått av min syster. Bästa tidningen, sa hon.

If you're for real and not pretend then I guess you can hang with me.

HBT-kompetens är ett ord som smakar konstigt i min mun. Avvikande, som hallon och kaviar på en och samma gång och det är oss de ska lära sig hantera, cheferna och människorna, det slår mig som så många gånger förut. Som oss, Hon och jag. Det krävs ju en viss och särskild kompetens, det får man förstå?

Jag tar en klunk kaffe och blir lite matt av att hon ens behövs, Regnbågskonsulten.

Lila, gräs och inredningspornografi.

Det är precis som att tiden bara rinner iväg och det låter lite klichéartat men är helt och alldeles sant. Det finns knoppar nu och små lila krokusar i det som väldigt snart blir en gräsmatta. Lila och grönt och Tjernobyl är borta för den här gången. Det tackar vi för, hejdå Tjernobyl.

Min svärmor säger att om man köper lila betyder det att man är deprimerad. Kanske är världen deprimerad då, för i inredningstidningarna som hamnar i vår brevlåda är det lila både här och där. Idag bestämde vi oss för att sluta prenumerera på några av dem.

Det är på tok för många hemmahosreportage. Hon kallar det inredningsporr och nu har vi också vikt ut oss. Lite konstigt är det att någon faktiskt vill se bilder av det vi dragit hem från loppisar och läsa om hur vi tänker kring en pastellmadonna som heter Ann-Louise och en sänggavel som lite snabbt blev till av något jag tror var platsbrist.

- Vilket tips skulle ni ge till den som vill få sitt hem att se ut som ert?

Fyra år. Allmän och delad fascination för små och ypperligt märkliga filurer som ingen annan vill ha. Sjuttontusen åkturer i en rutten Ford längs samma rad av skånska hålor. Kärlek och en mycket liten plånbok.

Country & western, precis som Cornelis.

Att plötsligt sitta där på Kongens Nytorv med en avslagen multinationell, förmodligen superonyttig läskeblask i petflaska, i snål vårblåst och längta, det är märkligt. Varje gång märkligt. Overkligt.

Vänta och längta. En annan gång hypernyttig juice. Spirulina, sol och hopp i luften. Hoppas och undra. Snorkallt med helgtillägg. Te, jag tror att det stod Love på det lilla tepåsepappersfodralet och en aprikos. Ekologisk. En till. Fyra små hjärtan i en bok med päls utanpå. Är det renfäll? Fem. Sex stycken nu. Vänta. Upp och iväg. En bankomat vid hörnet. Igen och igen.

M hejar glatt och skrattar, tar en valnöt, N bakom receptionen idag, tyska i telefonen, svenska, franska och det är P som hämtar mig i soffan under de danska papperslamporna igen. De är nästan som moln och Hon tycker att det ser ut som något jag kunde ha gjort.

Rummet med lila målning denna gången. Som sjögräs ungefär eller rymdbubblor. Sjuttiåttanollfyrasjugosjusjuttiettsextitre. P ursäktar att det plötsligt blir country & western.

Jag fnissar inuti, svarar att det är Cornelis och att det är fint.

Trump, slem & en soffa.

Nu har det hänt, det där som inte händer. Alls ofta i alla fall.

- ALDRIG, inte jag, säger jag och med pepparpeppar efteråt.

Nu ligger jag i en soffa och det är det närmsta jag har kommit att växa fast i något på länge, förutom i en hjärtegrop och i ett krokigt hus. Jag är mest en liten skit, en liten en med snor i hela huet (som är ansiktet i Skåne) och en frisyr som är oroväckande lik Donald Trumps.
Jag vet inte om Donald någonsin växt fast i en soffa, men tanken är en smula tröstande. Badande i snoriga papperstussar, en enveten hund som helst av allt vill sova på magen och bröstet som är trasigt. Trasa, och minst mansförkylningsgnällig. Fast jag vill mycket hellre föda barn och det är sant.

Och Hon som jobbar och ALDRIG tycks komma hem. En evighet, jag är tre, kliar i öronen, smygtopsar, väntar och när hon väl kommer är jag Kanske Den Tråkigaste. Tyst och slö och timmar som går och längst inne vill jag vara en mört, förlåt. Jag vill sitta i ditt knä och snora men jag är alldeles för tung.

Jag vill att maten ska ha smak, och tårtan, och hjärtegropen lukta Du. Jag ska orka duscha, innan klockan fyra för det kan hända att kroppen luktar nästan precis som åtta timmar i en soffa.

Glimta.

Ceasarsalladsönskningar. Glace Santander Cacao. Små små fisgröna tecken i en rutten gräsmatta. Det blåser varmt, lite i alla fall, det luktar hundbajs och är det Den som kommer nu? Vi törs inte riktigt tro på't. Säga nåt högt.

Hon köper gummistövlar, men i hennes ögon finns glimtar av vita tygskor och hjärtat blir som varmt pastellkritakladd. Snart så.

Att rasta en Tant

Det är ändå något visst, det här med att äga en gammal Tant till bil. Denna mistralblå, vilket betyder dammblekgredelin fast med andra ord, skapelse, med stor och smäcker ratt à la 80-talets ideal och inbyggd, om än något diffus laser någonstans där ingen längre minns vart den sitter. Med lite vilja kommer alltsammans i 3D också, även om man i bilkretsar säkert skulle vilja få det till att hon har tre dörrar.

Hon har vilja, Tant Gredelin, och en styrning av stål som inte passar den veke. Måhända till oss fåfänga flators stora förtjusning, eftersom vältrimmade överarmar ju som kommer på köpet, särskilt om du vill parkera ofta.

Alla tanter med klass föredrar som bekant sol, och en skånsk vinter är minsann inte vad som faller Tant Gredelin på läppen. Dimma och rusk, bevare henne väl, inte ska väl hon och inte ska väl vi. Tvärstopp, rethosta, djupa veck och neråtmungipor. Vi stannar väl hemma då.

Och när hon vilat ett slag, tantskrället, tagit sig en lur och fått sig en kyss som heter duga, då åker vi, Tanten och Jag. Laddar våra batterier. Halva Skåne runt kör vi, och medan vi passerar exotiska platser som Torrlösa, Eslöv och Maglasäte pratar vi om livet och vad som egentligen är viktigt mitt i hela balunsen, och sen är magen lugn och all införförstadagenpånyajobbetoron känns tveklöst fjuttig.

Så, Ms Mistralblue Ford Sierra 2.0 Laser 3D. Tack för sällskapet och för att du finns. Men håll dig för fan i mameluckerna och starta nu imorgon bitti.

Som en dans.

Jag misstänker att det är få som inser vikten av sittande bordsdans till frukosten. Eller Fia med Knuff för den delen.

Ni gör min dag.

Med luft, luftig.

En del ställen liksom bara kräver att man ska gå runt där och fundera. Eller svettas och helst båda samtidigt. Krångla med tankar, vända på ord och på sig själv. Utochin.

Ibland glömmer man nästan bort att dom finns, dom där ställena. Kanske för att man inte behöver fundera just då, eller för att man behöver det så mycket att det liksom slagit över och står helt stilla där inne jättelänge.

Jag hade ett berg en gång, och nu blev jag påmind. Det där gamla bergskrället var min alldeles egen utpost. Länge. Jag sprang uppåt tills andan tog slut, satt i solen tills axlarna blev prickiga, röda och grinade ikapp med rökpelarna över stan. Gick fortfortfort när huvudet kokade över och när det fanns prestationsångest som liksom rann ut genom öronen, ner på den nya tröjan som var smurfblå och det var ju hippt då, smurfblått.
Klättrade, ringde, halkade, tog egoistiska snyggbilder och bilder av hög luft som var rosa av avgaser. Ryste över tanken på att någon hade dött där en gång och sprang ännu fortare. Utan luft. Med luft, luftig.

En dag frågade jag Henne om hon ville följa med. Dit upp, hon åkte spårvagn över halva stan och jag fick skakiga knän utan att veta varför. Som när man sagt något rakt ut, utan filter mellan hjärnan och munnen och lite för snabbt. Precis som du sa, Linus.

Sånt man säger strax innan hela livet blir ett annat än vad man trodde. Vi gick runt där uppe en stund och nu har jag en skog istället. Och betydligt färre krångligheter.

Lilla, lilla farmorfågel

För nästan precis sju dagar sen åkte jag åtti mil med bil och tåg och sa hejdå till min farmor. Hon, som hade dom mjukaste armarna i världen och en blus som jag trodde var full av stora nyckelpigor, men kanske var paisleymönstrad ändå, så här med vuxna ögon mätt. Röd var den i alla fall, som den där stenen på ringen i den hemliga lilla asken.

Hon hade lejon i tapeten, lutande köksskåp, såna som jag vill ha nu och blommor i fingrarna och i själen. Och potatisskalssortering innan bruna recyclingtunnor i plast fanns, ett finskåp med rosiga grytlappar som luktade gott damm, plastpåsar på tork, evigt vita tänder i ett glas och rullade snören i skåpet. Vi byggde tårtor av dem, grytlapparna, och klippte skira små spetsar av utslätat kalaspapper. Jag har hennes händer, precis lika, och tillsammans släppte vi skrynkliga fuschsior ner i avgrunden som fanns under hennes balkong. Högst upp i världen var vi, ovanför träden, och sen åt vi kakor med gul marmelad som inte var så goda och gröt som var det.

Och hon som önskade sig långa ögonfransar som jag och ett annat liv på den stora gården på landet och sen blev hon så liten och stilla att små fåglar satte sig på henne utomhus. Det berättade hon för oss, och såg lite lurig ut på ett märkligt vis.

Min farmor blev till en liten, liten grå fågel, och nu flyger hon och farfar som bara små grå fåglar kan.

Heels

Vissa saker tål att väntas på. Så säger man.

Och nu känns det som att det blir många av dom där sakerna. Att vänta på, som en hel lista. Kanske är det bara vintern som spökar. Här brukar vi skylla väntan, tårar, gråa ringar och hår på november, men nu är det februari. Mer november än någonsin alltså.

- Använda högklackat. Tjugo år senare och allra minst jag själv trodde ens på tanken. Eller att jag hade väntat för den delen. Men snygg kände jag mig. Check.
- Lön, meränprecissåattdeträcker, per månad, pronto, åtminstoneframtillsommaren. Check.
- Gräsmatta och sjölukt.
- Fräknar.
- Den vilda bebin.
- Ett litet frö i alla fall.

Jag väntar förresten på några fler också. Check, alltså.

Ett nytt år, med knuff

En dag över en fiamedknuffochfinfru-frukost:

- Kommer du ihåg när du hade en blogg? Det var tider det, åh, jag saknar den.

Det gör jag med, Skrivkliet, för nu har det gått ett helt år och minst hundra meter plit har hänt.

Fem mil utanför

En annan av dagarna bläddrar vi och hittar. Fyndar en sanning, en med modifikation.

Tidningen: - Är Sverige ett tolerant land för homosexuella att leva i?
Mark: - Både och. I jämförelse med många andra länder är Sverige väldigt tolerant. Men det går inte att se vårt land som en enhet. Där jag bor är det tolerant värre. Fem mil utanför Örkelljunga är det inte så lätt. (...)

Det är då det slår oss, att platsen som är vårt Hemma är där, fem mil utanför Örkelljunga. Nästan på pricken, världens ände och att livet känns lätt som luft.

Ändå.