Tjernobyl

Det är så, som det brukar. Men som man hinner glömma när solen kommer.
Dom brukar säga att vi här i norr är bra på det, att glömma. Att vi liksom måste. Kanske för att orka stanna kvar.

I fredagsmorgonskvallret finns smygbilder på kändisar utan concealer, puff och glans. Jag blir lite glad fastän jag skäms för det. För att de också är grå i november, och att de målar över det med rött i sina bloggar sen.

Sudd i spegeln. Gråblåmonokrom, eller vaxig och kanske fnasig i kanten. Med hår på utväxt och grisögonkänsla. Dimman rinner i håret och leran på skorna och Spegelapan granskar på alldeles för nära håll.

Utanför, i det som likar Tjernobyl nu, finns löpsedlar som avochpåskräms med Sprutan och Konstgjorda Lungan, och ingen kan egentligen bestämma sig om de vill dö Kvicksilverdöden eller Svinisdöden eller bara strunta i alltihop och förmodligen dö en annan gång, mindre spektakulärt på ålderns höst eller kanske Solariedöden som fjortisarna i provrummet bredvid mitt.

- Häng på nästa gång, bräker den ena till den andra. Vi ska sola hurlängesomhelst tills vi bränner oss och guvafintdetvoreattsedigbrunnånjävlagång.

Jag köper två mössor, som egentligen inte är mössor utan hjältetäckmantlar, och vi kör vidare. På en åker vänder Hon och jag våra ansikten mot oväntade solstrålar och ögonen är ovana.

Vi har glömt Tjernobyl för en liten stund.