Det Otäcka Sättet.

Det är när vi spankulerar mellan hyllorna på Stora Billiga Mataffären det händer. Under våra mer eller mindre rufsiga frisyrer Svenssonshoppar vi som om vi aldrig varit något annat. Än just sådana, Svenssons.

WC Duck, blå tandborste, rosa tandborste, tvättmedel utan parfym för att få lukta som sig själv. Rabattkuponger och allt sånt som tar slut samtidigt. Botaniserar bland toarullar, stiftpennor och clementiner och BabyBel.

- Vi går nu, säger Hon plötsligt och tar min hand. Det är en gubbe som Stirrar jättemycket och konstigt, på Det Otäcka Sättet.

Polarn.

Ibland är det svårt att följa det som vindlar i deras huvuden. Hitta mig och mitt, sig och sitt, i det som tänks, stöts och blöts.

När Vi kommer ivägen, Hon och jag. För att vara Vi, är visst att vara allt och inget, bu, bä och att bli förflyttad från ena kanten till den andra. Snabbt.

Det finns ett avstånd, i det som hörs och det som sägs. Ibland känns gapet mer, ibland mindre.
Man kan ana av deras uttryck att de undrar, över Sexet. Det ligger i luften, i blicken och i sättet att inteundrasåattdetmärks.
I Malenaspalten kan man läsa rådet till den bögvarandeundrande att vänta med självidentifikationen tills Sexet händer. Det är då man vet, om man är homo eller inte. Förr det är Sexet det handlar om, alltet och varandet. Det har man ju hört.

Och i biosalongen hör vi medelåldersgubbar som skrockar förtjust med gurgel i rösten över Lisbeth och Miriam, samtidigt som fruarna uschar och ojar bredvid. Kinderna blossar nog.
-Nejnublirdetdåförmycket.

Och samtidigt som fixeringen vid Sexet, sägs det så ofta att det blivit en klassiker;
- Vad ska ni göra nudå? Du och din Polare. Jahaja, frilans ja. Men hälsa hem då, till Kompisen.

Min Kompis. Min Polare. Min Vän.

Hon som ska bli min fru, Hon som finns där alla dagarna och som är allting. Och jag undrar om Vi, som Vi är, finns där någonstans.
Under deras kalufser, eller om vi för alltid kommer att vara Kompisarna med en smärre twist. Eller klichédrömmen om det lesbiska Sexet.

Och jag tar itu med disken. Här i min värld, där Hon och jag vardagsäter gröt till frukost, och jag ler bland bubblorna åt Stammis F's förmodade min när jag i tanken ber honom hälsa sin bästa Polare N där hemma i stugan.

Mattan.

Den ena foten har somnat, och jag drar ut så långt det bara går på kvarten innan jag måste.
Fastän det ska sättas dit ansikte och imaginärt lortig tröja som är tvättad och ska slängas om två veckor.

Det finns en tacksam tanke som vill hit. Ett litet viskande tacktal till den kända svenska manliga skådespelare som häromkvällen gav mig en påminnelse om hur livet ska hanteras.
Hädanefter och att det är lite för vackert för att spenderas stående i stekoslukt, leende med klagosånger om kallnande majskolvar i ansiktet. En smak av dörrmatta i hjärtat och aldrig mer.

Seså, lilla gumman.

Neon

Jag var vaken halva natten. Hon sov kanske, för ryggen var vänd mot mig, och även om Hon inte sagt att Hon bara lyssnade lite, så kändes det som sömn i luften. Och där satt Ingvar mitt i rutan och talade om att det bästa är att bara vara som man är. Alltid. Det var förresten den andre. Sven. Eller någon som uppmanade honom. Sven alltså, att vara som bara han är. Jag blev lite rörd.

En gång mötte jag Ingvar på Avenyn. Det var natt, länge sen, och han var mycket full, skrattade.
Och jag mittinattenlängtade plötsligt lite till stan och kaffe i skyltfönster och kall avgaslukt och halkiga löv. Men inte efter regnet. Och jag vill ju ha skogen. Att springa i, andas.

Den här morgonen mötte jag O med Klumphunden där på åkern, strax innan skogen. Han övertygade mig om att löpartajts är ett måste ändå, och jag nördjoggartänkte på dem hela rundan. Jag kunde ana hur lätt jag skulle bli.

En fågel i neonreflex, puls och mp3-ficka.

Trasslet

Och jag kör dem till Eslöv, nästan mitt i natten, stannar och lämnar. Hoppas på att ett tåg ska ta dem med.

Jag har skrutit. Om Henne. Om skogen, planerna och vårt Hus Som Inte Finns. Än. Jag har pratat om saker som Trasslet gjorde på sin tid. Hon som hade en pojkvän som är deras vän.

Jag tänker på henne när jag kör, hemåt, kryssar bland diken fulla av osynliga vildsvinsklumpar. Jag tänker på Trasslets hår som var toviga korvar som Mariettes och spegeln med spricka och klämmor i det där badrummet. Det luktade rökelse och obestämd panik i bakhuvudet. Hon var så rastlös, med kli.
Trasslet hade byxor från Thailand och ibland gick hon upp mitt i natten, kurade på köksbänken och rökte cigaretter mot månen i takfönstret. Ibland övertygade Trasslet sig om att den andra var felet, ringde och sa att hon måste vara för sig själv nu. Hon bytte ut honom, bara. Fortsatte röka med månen, fortsatte vänta på Räddaren.

Hon köpte en ny tröja för att starta om ibland, tittade ut över havet när det stormade.

Jag tänder heljuset, nynnar lite, lättad. Långt ner i dju-petti-putti-putt. Enfiskjagsågochdetvardu.

Hon finns förresten inte mer. Trasslet.