Otippat

Där, på samma balkong, kommer den. Den otippade. Som liksom lyfter kvällen en smula.

- Får du ofta höra att du är väldigt lik Prince?

Tystnad. De tittar på varandra. Folket. Förvånat.

Jag tänker snabbt på min ljusvita hy som knappt ens blir mörkvit på sommaren. Min blonda raka lugg med sväng. Mina jeans, min randiga tröja och min sjal.
Och sen på platåklackar. Glittrig overall, mörka lockar och minimustasch bland ålande brudar i lyxförpackning. De är dubbelt så långa som jag och inte ens platåstövlarna kan hjälpa mig då.

- Pink. Pink, menar jag!

Balkongresan

På en lång balkong, i ett tegelhus någonstans i Malmö.

Nagchampadimmorna blandas med gräsdimmorna och de ligger tätt, tätt och vi hostar lite besvärat ibland, sippar på varsitt glas rött i loppissoffan. Den matchar hundvalpen som somnat och vi ler bland folket från förr. Mitt förr.

Ofta väger pratet över på nostalgisidan. Forna skinnbyxor och sedan länge nerlagda toviga frisyrer. Pinsamma hängslen, tankar och glömda fyllor. Det inrökta caféet som blev krog klockan sex. Fjällenresan med omaka ressällskap. Tiden skruvas fram och tillbaka. Folköl. Många år.
Och frågorna om livet som det är nu försvinner nästan i dimman. Efter hand.

Folket från mitt förr lutar sig långt bak, in i dimmorna av gräs, och vi tittar på varandra och undrar. Vad vi gör där kanske. Det har blivit mörkt och vi kommenterar kranen som lätt förväxlas med månen på natten.

Vi äter vegetariska pastejmackor och sover i vardagsrummet. På för mjuk madrass bland fotoböckerna och träfigurerna från Bali. Jag gillade dem. Det var då. Målningen jag gjorde hänger i fotändan. Jag hade glömt.
Jag förundras, och inser lättat att jag kommit så långt ändå. Att livet har gått vidare och att ingenting skulle få mig att vilja tillbaka. Dit.

På morgonen tänds nagchampan och vi kramas snabbt och näsan är täppt. Vi tackar och det känns lite stelt och vi småspringer ut i den fria luften.

Andas, skrattar och dricker stadskaffe. Jag känner mig lätt.

Fläckfritt

Jag och Hon stod i vår vita hall och frågade oss huruvida det var nödvändigt att gå till jobbet tidigt eller sent, beroende på arbetsplatsens smutsighetsgrad. Mycket folk kvällen innan betyder oftast spilld sås på dukar, tomt i kylen och därmed tidig avgång hemifrån.

Då händer det. Det som hänt för många gånger för att vara slumpartat.

Hon kommer, efter en stunds grubblande, blick långt borta, förmodligen någonstans bland salladsbunkarna och de blivande potatisgratängerna, fram till att klockan två blir nog lagom.
Jag, i min tur tänker högt, och konstaterar kallt, att eftersom vi hade många gäster, men att gästerna enbart bestod av kvinnor, kan jag börja senare. Kanske till och med så sent som fyra.

För var gästerna kvinnor har dukarna inga fläckar.

Jag vill så förtvivlat gärna vara förvånad.

Med ögonen som på skaft

Jag kan ju inte låta bli att undra, vad som egentligen händer i deras huvuden. Där ovanför och innanför ögonen som nästan trillade ut. Då när vi gick förbi. Hand i hand på väg mot HM eller kanske kaffet.

Några ser så chockade ut. Några blir lite generade. Fast kanske mest strax efter att chocken lagt sig. Några är inte generade alls. Några med rund öppen mun. Någon ler. Några vänder sig. Vrider nacken. Några tittar två gånger. Kan inte låta bli. Tre gånger. Några puttar på axeln bredvid och viskar. Någon bryr sig inte om att försöka viska. Någon kastar ner blicken i gatan. Fort fort, för vi hann väl inte se?

Ibland tittar vi på varandra, då.
- En Stirrare, säger Hon eller jag, och nickar nådigt.

Och jag kan ju inte låta bli att förvånas, förundras, över att så många verkar vara så ohejdat, okontrollerat, ovana vid något som rimligtvis, om man räknar efter lite snabbt, borde vara vardagsmat.

Kanske beror det på bristfällig intepekastirrauppfostran. Eller det förväntade semismygandet igen.

Som ny

Något har ändrats. Fokus.

Bara det här med fika. Få sig en kaffe som någon annan hällt upp och som jag får mot en skrynklig tjuga, eller två. En sån, en fin en. Med okända människor vandrande utanför fönstren. Utan en aning om mig. Om mitt. Lukt av kaka bakom glasruta, tidning i ställ och cigarettrökspustar när dörren öppnas.

Det fanns en tid när det där kaffet, alldeles för ofta, blev lite tråkigt, dyrt och slentrian. Och när folket utanför kändes, anonymt och grått. Inte kändes alls, liksom platta i sina många ansikten. Och jag slutade bry mig om att nyfikenundra vart de var på väg. Av bara farten. Jag som är nästan världsberömd för att vara just sådär. Nyfikenundrande.
Kanske blev det för många. Kaffekoppar och okända, dagar och spårvagnar. Kanske blev det för enkelt. Det kan man inte veta. Så noga.

Men det är annorlunda. I alla fall. Och det finns flera, saker man gör, mindre ofta nu, som plötsligt också fått en ny glans. Ett nytt ljus. Som huset luktade, kändes, på julaftons morgon när mamman till och med polerat pianotangenterna.

För det känns viktigare. När man snört på skorna man inte använder i skogen, väckt Grannen E ur soffkoma för lånad pickupström till trött Ford anno 1986. När man kört de fyra rapsgula milen.

Då smakar kaffet. Och jag är nyfikenundrande igen.

När hela Göteborg sprang

Idag är den där dagen. När tusentals, svettiga, hostande, hurtiga, glada, springer. När Göteborg springer. När svettiga shoppare gör fåfänga utbrytningsförsök vid kravallstaketen i korsningen Avenyn/Kungsgatan. Arga och nervösa över tanken på att klockan går och HM stänger snart. För att inte tala om Victoria Arena. Hungriga vill äta Sunset falafel. Spårvagnarna går andra rundor. Bussarna går. Inte. Det går någon båt. De hurtiga vill komma vidare. Någon får diarre men springer ändå. Mot mål, blå streck i gatan. Trångt. Svettigt. Hysteriskt. Levande. Samma som varje år. Följ nu blå streck i gatan. Trilla inte. Hamna inte på var sin sida om staketen.

Idag firar vi Göteborgsvarvets dag. För idag är den där dagen. Den där dagen för två år sen som började med en svettig biljett till filmen om sparven, en språngmarsch i ösregn och slutade med resten av livet.

Jag minns precis hur vattnet kippade i mina vita tygskor. Precis hur liten hennes hand var. Precis som nu.

Lika

Ibland slås man av hur lika folk är sina föräldrar.

Jag ser ut som min mamma. När jag står mittemot henne kan jag se hur jag kommer att se ut om tjugo år. Det bådar gott. En dag upptäckte jag att mina händer är exakta kopior av min farmors. Tummen. Naglarna, knogarna. Hela. Bara yngre. Märkligt.

Idag hamnade vi på oförutsett kalas hon Grannen C. Bullar, pajer och kaffetermosar.
Hon rör sig exakt som sin pappa.

När flatorna kom till byn

Det hade kunnat vara, och är, en alldeles vanlig historia. En sån där som händer vareviga dag. Barn från landet, växer upp, flyttar ut, bort, lever loppan, springer på annan lantis som lever loppan i samma storstad, faller pladask, söker sig tillbaka hem, till byn. Slår rot. Frid. Fröjd.

Efter att den frågvise blivit, åtminstone en smula, övertygad om att det är fullt möjligt, och till och med trevligt, att bo här permanent, kommer den alltid fram. Den där frågan om hur det egentligen är, hur det går, vad som egentligen händer när två glada flator flyttar till byn.

För, tvåtusental och det mesta till trots, verkar det fortfarande vara norm än något annat att vara åtminstone semismygig om man har en annan sexuell läggning än hetero.
Och, om man är rädd för att synas och gillar att vara hemlig och smyga, får bylivet inte dom varmaste rekommendationerna. Här kan man inte slänga kompostpåsen i den svarta tunnan utan att det blir åtminstone uppmärksammat i det egna trapphuset.
Därav frågan, gissar jag. Ständigt denna vessla.

Så. Det enklaste och kanske mest väntade, för de nyutkomna glada flatorna och anonymiteten, skulle alltså varit att stanna kvar bland betongen och blanda sig med den stora massan.

Istället tog andrahandskontrakt och utbildningar och tjugiplustid och pengar slut. Hastigt och lustigt. Nästan inom en vecka. Och i någon sorts skräckblandad förtjusningsfärd, med andrahandsbohaget i magasin och svettig enkelbiljett, köpt för de sista korvörena, i näven, åkte vi. Snabbt som attan och utan någon annan Plan B än att stan står väl kvar. Sen. Om. Ifall att.

Till saken hör den att minst en av oss ramlat ur garderoben i en fart som kunde få vem som helst att få magknip. Allt hände samtidigt, och kanske var det tur. För ingen hade riktigt någon tid att tänka. Oroa eller ängslas. Över trång landsbygdsmentalitet och att vara fel eller annorlunda.

Vi liksom bara toksprang rakt ut på bygatan hand i hand. Det kändes som det enda alternativet.
Och sanningen är den att jag tror att det räddade oss. För även om någon kanske satte den rökta ålen i halsen där bakom köksgardinen, så fanns det liksom ingenting att tillägga. Vi är här och nu och det som inte är hemligt är inte heller roligt att skvallra om.
Säkert stöttes och blöttes det på syjuntorna, som allt annat, men det enda skvaller som nått oss, är att det inte finns något skvaller. Till de rutinerade skvallrarnas förvåning och kanske förtret.

Så. Nu är vi byns glada flator. Än så länge de enda vi känner. Utanför garderoberna vill säga. För visst finns det någon som står lite på glänt.

Och fortfarande envisas vissa, särskilt de runt fyrtiofemtiostrecket, med att fråga var jag har min kompis. Polaren.
Det är som att det liksom fastnar i halsen. Är lite taggigt, eller kanske kletigt. Det där ordet. Flickvän.

Mitt i ingenstans.

Ofta, och sådär lite för ofta för att det ska vara en ren tillfällighet, så kommer den där frågan. Kanske frågorna mer än frågan. För det är nästan alltid flera. Liksom på rad. Och med en tveksam ton.

Hur är det att bo där? Mitt i ingenstans. Vad gör ni där? Finns det något att göra och hurstårniegentligenut?

Och vi svarar och förklarar. Drar hela. Övertygar. Skryter lätt och skrattar. Undrar också lite, men inte högt.

Vi har bott länge, länge i en stor stad. I flera år. Det var bara att ta en fika. Bara. Närsomhelst. Med andra ansikten runtom varje gång. Det fanns klubbar och Långgata. Affärer. Spårvagn, bankomat och ordnad skog. Det var då.

Här finns det en mack. Den är ett mataffär också, och en post, en bank, ett systembolag och ett apotek. I ett. Om man vill att någon ska veta så kan man sätta upp lappar på anslagstavlan. Eller så kan man prata extra högt i kassan på macken.
En dag hörde jag på teve att när mataffären stänger, då dör en by. Jag tror på teven. I det fallet.

Det finns en camping. Där bor danskar, tyskar, holländare och några andra. På sommaren är de många. Kanske flera tusen. På vintern är det mest bara en gräsmatta bland andra.

Det finns en sjö, som är djup och svart och full av gamla spöken och något troll allra längst ner. Om man lyssnar på de som fortfarande, efter kanske femtio år inte vågar stoppa ner tån. Ens.
Ibland, när vi har jobbat och fötterna gör ont och huvudet är fullt av stress och mat, då badar vi. Det är natt då, sommarmörkt. Suddigt på något vis, grönt, och man kan inte se vattenytan förrän alldeles precis före. Då är det mystiskt. Annars är det en nästan en vanlig sjö, med fjortisar som gör bomben, änder och varma bryggor.

Det finns en skog. Och en gång, där alldeles i början, å ställde jag mig framför den utan att knappt kunna andas. Jag sa åt henne att titta, titta. Jag blev fem. Inte sådär mossavackert som skogen hemma, där högre upp i Sverige. Utan högt. Rakt och grönt. Med luft. Hon undrade vad hon skulle titta på. För Hon är född här, och för henne är skogen alltid sån och har alltid varit. Hon visste och nu vet jag.
Nu springer jag. Lyxjoggar där varenda morgon. Helst tidigt, utan att möta någon, förutom kossorna som sover halvt i den där långa backen förstås. Svettas, andas och finns. Finns bara. Och sen är hela kroppen lugn. Stilla inuti och jag behöver inte bli orolig och dum över smått hjärnskräp.

Det finns människor. Dom är väl ett par hundra stycken, ungefär åtta, och bor här och var. Jag är en, hon är en och vi bor i en lägenhet i väntan på att hitta huset. Helst högt och i trä. Det är värt att vänta på för det har nog en punschveranda också.

Under oss bor Grannen E. Hon har tre taxar som har varit fem en gång. Grannen E äter helst grön pesto som vi ger henne och kör pickup med alla taxarna fladdrande ut genom rutorna. Taxarna har ätit lite på ratten. När hon har åkt i hissen luktar det stall.
Här bor också Grannen M. Hon har långt vitt hår och håller ordning på allt och alla. Första dagen la vi kompostpåsen i den svarta tunnan. Det märkte hon, och det gjorde vi aldrig mer. Grannen M städar i trapphuset en gång i veckan. Jag möter henne i mina joggingskor, och hon ursäktar sig om hon städar på fel dag. Eller på fel tid. Jag vet inte vilken som är den rätta.
Sen har vi Grannen C som bor bredvid Grannen E. Hon har en gammal snäll hund och hår ner till midjan. Den gamla hunden är min vän, och bor hos oss på dagarna när Grannen C jobbar. En dag vill jag ha en egen hund. En som joggar. Grannen C kommer upp på kaffe ibland och vi pratar om män och vem som egetligen behöver dem.
Det finns fler. Grannar. Grannen T med det otroliga efternamnet som jobbar i konditoriet på bottenplan. Där finns det fina semlor, ostbullar och akvarellutställning. Och Paret H med rökpustarna när dörren öppnas och några till.

Våra pengar tjänar vi på den tokiga restaurangen med loppisinredningen. Jag stryker dukar och ler och håller koll på saker i bästa Granne M-stil, och Hon gör pesto vare sig maskinen är hel eller inte och lägger upp sallad som är fin både för ögonen och munnen. Och jag som lovade mig själv att aldrig vara servitris mer igen. Men den här är något annat.
Vid grillen står det en hippieartad amerikan som har bott mer någon annanstans än i Amerika. På torsdagarna kommer stammisarna och Stammis P dricker Corona, kramas och hämtar nötter, Stammis R dricker vitt vin och har politiska möten. Dricker han rött vin så börjar han gråta.
Stammis K kommer varje dag. Pratar om vädret. Pratar om världen enligt Aftonbladet.
En gång kom Timbuktu till vår källare. Då blev det stort kalas och skåningarna var ännu gladare än vanligt.

Annars ritar vi och snart ska vi leva på bara det. Och kärlek med luft.

Jag trivs här mitt i ingenstans, och jag vet inte riktigt varför. För att låta klyschorna hagla, man får ta saker som dom kommer. Vara i nuet och se det stora i det lilla.

För annars skrumpnar man här. Eventuellt till ett skitlitet torrt russin.

Ensamhemmavistas.

Hon åkte på möhippa långt bort och jag trodde inte att den skulle betyda så där väldigt mycket egentligen. Den här helgen som gick, alltså, och som blev min första hela på alldeles egen hand. Här. Ensam hemma. Hemma i byn. Hemma i Skåne. Bara jag, skatterna och Tant Gredelin.

Kanske skulle det bli som vanligt. Jag har blivit sämre på ensamhemmavistas. Än förut. Till och med bara en liten stund. Det skräpas. Klädhögarna verkar rusa till hörnen och fruktskrottar torkar fast på konstiga ställen. Snabb mat. Yoghurt. Kanske inte ens nån alls. Klanta. Spilla. Fumla. Jag bli så fumlig. Bara det. Det är så tråkigt att laga mat.

Men den blev något. Annat. Den första ensamhelgen. Det satte sig en god liten varm i magen. Som en mjuk fågel kanske. Där precis bredvid den lilla saknadsklumpen som kommer skavande när Hon är ute. Borta. Utom synhåll.

För där nånstans, i Tant Gredelin, som är vår gamla Ford, mitt på en skånsk åker någonstans mellan Kågeröd och Billesholm, där visste jag att jag vill vara här och alldeles här. Nu och på riktigt. I en liten by som jag knappt vet vart den ligger. Det är jag som trivs här. Jag också.

Och den är inte ens hälften så stor som Bjurs och det gör ingenting.