Tjernobyl

Det är så, som det brukar. Men som man hinner glömma när solen kommer.
Dom brukar säga att vi här i norr är bra på det, att glömma. Att vi liksom måste. Kanske för att orka stanna kvar.

I fredagsmorgonskvallret finns smygbilder på kändisar utan concealer, puff och glans. Jag blir lite glad fastän jag skäms för det. För att de också är grå i november, och att de målar över det med rött i sina bloggar sen.

Sudd i spegeln. Gråblåmonokrom, eller vaxig och kanske fnasig i kanten. Med hår på utväxt och grisögonkänsla. Dimman rinner i håret och leran på skorna och Spegelapan granskar på alldeles för nära håll.

Utanför, i det som likar Tjernobyl nu, finns löpsedlar som avochpåskräms med Sprutan och Konstgjorda Lungan, och ingen kan egentligen bestämma sig om de vill dö Kvicksilverdöden eller Svinisdöden eller bara strunta i alltihop och förmodligen dö en annan gång, mindre spektakulärt på ålderns höst eller kanske Solariedöden som fjortisarna i provrummet bredvid mitt.

- Häng på nästa gång, bräker den ena till den andra. Vi ska sola hurlängesomhelst tills vi bränner oss och guvafintdetvoreattsedigbrunnånjävlagång.

Jag köper två mössor, som egentligen inte är mössor utan hjältetäckmantlar, och vi kör vidare. På en åker vänder Hon och jag våra ansikten mot oväntade solstrålar och ögonen är ovana.

Vi har glömt Tjernobyl för en liten stund.

Mattan.

Den ena foten har somnat, och jag drar ut så långt det bara går på kvarten innan jag måste.
Fastän det ska sättas dit ansikte och imaginärt lortig tröja som är tvättad och ska slängas om två veckor.

Det finns en tacksam tanke som vill hit. Ett litet viskande tacktal till den kända svenska manliga skådespelare som häromkvällen gav mig en påminnelse om hur livet ska hanteras.
Hädanefter och att det är lite för vackert för att spenderas stående i stekoslukt, leende med klagosånger om kallnande majskolvar i ansiktet. En smak av dörrmatta i hjärtat och aldrig mer.

Seså, lilla gumman.

Austenklumpen och andetaget.

Något har hänt. Kanske kom det med åldern. Och kanske är ingen mer än jag förvånad. Kanske särskilt inte Hon. Inte det minsta. Med tanke på de hinkvis.

Men ändå får man ju undra. När jag nyss bara slappläste Mians bok, och handlingen styr över på bröllopskanten en endaste liten gång, för inte är Mian Jane Austen inte, och den sitter där. Snabbt som attan och säkert som Volvo. En liten, men uppenbar och något tjock, klump. I halsen, i ett andetag som liksom är trögare att andas. Och ögat vått. Något.

Någongång, någonstans, under tidens gång, har jag blivit blödig. På ett nytt sätt. Annat. För inte trodde jag att jag var den som var den. Den som blev så rörd av bröllop. Begravningar är ju en sak. Eller folk som vinner saker och tävlingar. Eller Extreme Home Makeover, jag erkänner.

Men bröllop. Kanske är det för att jag förstår vitsen nu. Med hela arrangemanget.

Ett klipp för en redig man.

Det börjar bli tjatigt att saxa i nacken. Det gror så fort på sommarn. Ju, nackhåret. Tofs bakom örat. Om man tittar i den där vinkeln i badrumspegeln. Eller har scarf, och det händer.
Plötsligt och utan förvarning.

Det skulle inhandlas hårtrimmer. Ett par mil i bil och så var saken biff. En Mia glad i hågen. Välja, vraka.

Expedit CG: -Är den till en man?

Tystnad.

Mia: -Nja... Den är till... hår.

Expedit CG ler förbryllat, tuggar lite på läppen, undrar upp mot taket, skruvas lite.
Hämtar två lådor.

- Vilken får det lov att vara?

Den ena är en vanlig trimmer i svart och grått.
Den andra är en vanlig trimmer i svart och grått. Med Magnus Samuelsson på förpackningen.
Autograf. Också.

Jag tar den vanliga i svart och grått. No offence, Magnus, men den hade en väska till.
James Bond-style.

Otippat

Där, på samma balkong, kommer den. Den otippade. Som liksom lyfter kvällen en smula.

- Får du ofta höra att du är väldigt lik Prince?

Tystnad. De tittar på varandra. Folket. Förvånat.

Jag tänker snabbt på min ljusvita hy som knappt ens blir mörkvit på sommaren. Min blonda raka lugg med sväng. Mina jeans, min randiga tröja och min sjal.
Och sen på platåklackar. Glittrig overall, mörka lockar och minimustasch bland ålande brudar i lyxförpackning. De är dubbelt så långa som jag och inte ens platåstövlarna kan hjälpa mig då.

- Pink. Pink, menar jag!

Mitt i ingenstans.

Ofta, och sådär lite för ofta för att det ska vara en ren tillfällighet, så kommer den där frågan. Kanske frågorna mer än frågan. För det är nästan alltid flera. Liksom på rad. Och med en tveksam ton.

Hur är det att bo där? Mitt i ingenstans. Vad gör ni där? Finns det något att göra och hurstårniegentligenut?

Och vi svarar och förklarar. Drar hela. Övertygar. Skryter lätt och skrattar. Undrar också lite, men inte högt.

Vi har bott länge, länge i en stor stad. I flera år. Det var bara att ta en fika. Bara. Närsomhelst. Med andra ansikten runtom varje gång. Det fanns klubbar och Långgata. Affärer. Spårvagn, bankomat och ordnad skog. Det var då.

Här finns det en mack. Den är ett mataffär också, och en post, en bank, ett systembolag och ett apotek. I ett. Om man vill att någon ska veta så kan man sätta upp lappar på anslagstavlan. Eller så kan man prata extra högt i kassan på macken.
En dag hörde jag på teve att när mataffären stänger, då dör en by. Jag tror på teven. I det fallet.

Det finns en camping. Där bor danskar, tyskar, holländare och några andra. På sommaren är de många. Kanske flera tusen. På vintern är det mest bara en gräsmatta bland andra.

Det finns en sjö, som är djup och svart och full av gamla spöken och något troll allra längst ner. Om man lyssnar på de som fortfarande, efter kanske femtio år inte vågar stoppa ner tån. Ens.
Ibland, när vi har jobbat och fötterna gör ont och huvudet är fullt av stress och mat, då badar vi. Det är natt då, sommarmörkt. Suddigt på något vis, grönt, och man kan inte se vattenytan förrän alldeles precis före. Då är det mystiskt. Annars är det en nästan en vanlig sjö, med fjortisar som gör bomben, änder och varma bryggor.

Det finns en skog. Och en gång, där alldeles i början, å ställde jag mig framför den utan att knappt kunna andas. Jag sa åt henne att titta, titta. Jag blev fem. Inte sådär mossavackert som skogen hemma, där högre upp i Sverige. Utan högt. Rakt och grönt. Med luft. Hon undrade vad hon skulle titta på. För Hon är född här, och för henne är skogen alltid sån och har alltid varit. Hon visste och nu vet jag.
Nu springer jag. Lyxjoggar där varenda morgon. Helst tidigt, utan att möta någon, förutom kossorna som sover halvt i den där långa backen förstås. Svettas, andas och finns. Finns bara. Och sen är hela kroppen lugn. Stilla inuti och jag behöver inte bli orolig och dum över smått hjärnskräp.

Det finns människor. Dom är väl ett par hundra stycken, ungefär åtta, och bor här och var. Jag är en, hon är en och vi bor i en lägenhet i väntan på att hitta huset. Helst högt och i trä. Det är värt att vänta på för det har nog en punschveranda också.

Under oss bor Grannen E. Hon har tre taxar som har varit fem en gång. Grannen E äter helst grön pesto som vi ger henne och kör pickup med alla taxarna fladdrande ut genom rutorna. Taxarna har ätit lite på ratten. När hon har åkt i hissen luktar det stall.
Här bor också Grannen M. Hon har långt vitt hår och håller ordning på allt och alla. Första dagen la vi kompostpåsen i den svarta tunnan. Det märkte hon, och det gjorde vi aldrig mer. Grannen M städar i trapphuset en gång i veckan. Jag möter henne i mina joggingskor, och hon ursäktar sig om hon städar på fel dag. Eller på fel tid. Jag vet inte vilken som är den rätta.
Sen har vi Grannen C som bor bredvid Grannen E. Hon har en gammal snäll hund och hår ner till midjan. Den gamla hunden är min vän, och bor hos oss på dagarna när Grannen C jobbar. En dag vill jag ha en egen hund. En som joggar. Grannen C kommer upp på kaffe ibland och vi pratar om män och vem som egetligen behöver dem.
Det finns fler. Grannar. Grannen T med det otroliga efternamnet som jobbar i konditoriet på bottenplan. Där finns det fina semlor, ostbullar och akvarellutställning. Och Paret H med rökpustarna när dörren öppnas och några till.

Våra pengar tjänar vi på den tokiga restaurangen med loppisinredningen. Jag stryker dukar och ler och håller koll på saker i bästa Granne M-stil, och Hon gör pesto vare sig maskinen är hel eller inte och lägger upp sallad som är fin både för ögonen och munnen. Och jag som lovade mig själv att aldrig vara servitris mer igen. Men den här är något annat.
Vid grillen står det en hippieartad amerikan som har bott mer någon annanstans än i Amerika. På torsdagarna kommer stammisarna och Stammis P dricker Corona, kramas och hämtar nötter, Stammis R dricker vitt vin och har politiska möten. Dricker han rött vin så börjar han gråta.
Stammis K kommer varje dag. Pratar om vädret. Pratar om världen enligt Aftonbladet.
En gång kom Timbuktu till vår källare. Då blev det stort kalas och skåningarna var ännu gladare än vanligt.

Annars ritar vi och snart ska vi leva på bara det. Och kärlek med luft.

Jag trivs här mitt i ingenstans, och jag vet inte riktigt varför. För att låta klyschorna hagla, man får ta saker som dom kommer. Vara i nuet och se det stora i det lilla.

För annars skrumpnar man här. Eventuellt till ett skitlitet torrt russin.