Det är jag det.

Det ringer i vår svarta telefon med snurrskiva. Skräller som vanligt.

- Hej, jag heter TobbeTelefonförsäljare och ringer från Postkodlotteriet. Jag söker C. Finns hon i närheten?
- Nej, hon är inte hemma.

Jag ljuger sådär sockersött och tveklöst som man bara kan ljuga med en försäljare i luren.

- Okej. Men finns hennes man hemma då?
- Ja, det är jag.

Tystnad.

- Jaha. Oj.
- Vi har tackat nej till att få Postkodlotteriet i lådan. Vi tackar nej nu också, tack.

Definition. Definiera. Slipa utemöbler.

Efter långfredagsfiat med knuff och frukost, alldeles nyss, läste jag på två sådanahäringa internetplatser, efter och alldeles oberoende av varandra.

- Vi är så jävla vanliga och jag ser mig inte som gay, jag definierar mig liksom inte som flata.

Och.

- (...) Det måste finnas fler som jag, som inte är utmärkande homosexuella. Jag går väl inte omkring med stämpel ”flata” i pannan direkt, säger hon. (...) Hon skäms inte över sin läggning men vill heller inte gå i bräschen och tycka att det är märkvärdigt. Hon tycker om djur och natur.

I magen känner jag mig kluven då, lite ledsen och lite glad samtidigt. För att jag känner igen mig, och för att jag inte gör det. Och sen blir jag lite trött på definitioner. Att definiera. Sig. Mig. Att vara utmärkande eller inte.

För fyra år sedan var jag en alldeles vanlig och ovanlig till synes heterosexuell universitetsstudent med distanspojkvän och dammråttor i en liten betongetta i en stor stad. Jag åt nästanvegetariskt, tänkte rastlösa tankar och åkte spårvagn.
Nu är jag en alldeles vanlig och ovanlig homosexuell kvinna, flata om man så vill, med närhetsfru, hund och katt i ett trähus på landsbygden. Jag äter korvsmörgåsar, känner istället och kör Ford.

Jag var jag. Jag är jag, men jag mår bättre så här, tack, och jag är stolt därför att jag vågade följa med hjärtegropen ända hit. Jag ska få slipa utemöbler med Henne idag.

- Jag är märkvärdig. Och jävligt vanlig.

Alldeles utmärkt.

Lappar på knäna.

Ibland undrar jag om vi ens vet själva hur slitigt det är att tänka alla dom här, dom där, tankarna hela tiden.

Som hallon och kaviar.

Till söndagsfrukosten blir det radio, i vanlig ordning och P3 förstås. Det är allvar nu, säger de, och så svävar en regnbågskonsult ut i etern.

Hon säger att hon är den enda regnbågskonsulten som finns och hennes jobb är att lära chefer och företag att bli bra på HBT-frågor.

Jag tittar på Henne. Hon äter kräm med hallonsmak, dricker kaffe i en hudfärgad mugg, samma som Hon drack chokladmjölk ur hos sin farmor för länge sen. Hon äter skorpor med philadelphia och tröttnar inte på Robyn. Svänger lite. Läser i en tidning vi fått av min syster. Bästa tidningen, sa hon.

If you're for real and not pretend then I guess you can hang with me.

HBT-kompetens är ett ord som smakar konstigt i min mun. Avvikande, som hallon och kaviar på en och samma gång och det är oss de ska lära sig hantera, cheferna och människorna, det slår mig som så många gånger förut. Som oss, Hon och jag. Det krävs ju en viss och särskild kompetens, det får man förstå?

Jag tar en klunk kaffe och blir lite matt av att hon ens behövs, Regnbågskonsulten.

Lila, gräs och inredningspornografi.

Det är precis som att tiden bara rinner iväg och det låter lite klichéartat men är helt och alldeles sant. Det finns knoppar nu och små lila krokusar i det som väldigt snart blir en gräsmatta. Lila och grönt och Tjernobyl är borta för den här gången. Det tackar vi för, hejdå Tjernobyl.

Min svärmor säger att om man köper lila betyder det att man är deprimerad. Kanske är världen deprimerad då, för i inredningstidningarna som hamnar i vår brevlåda är det lila både här och där. Idag bestämde vi oss för att sluta prenumerera på några av dem.

Det är på tok för många hemmahosreportage. Hon kallar det inredningsporr och nu har vi också vikt ut oss. Lite konstigt är det att någon faktiskt vill se bilder av det vi dragit hem från loppisar och läsa om hur vi tänker kring en pastellmadonna som heter Ann-Louise och en sänggavel som lite snabbt blev till av något jag tror var platsbrist.

- Vilket tips skulle ni ge till den som vill få sitt hem att se ut som ert?

Fyra år. Allmän och delad fascination för små och ypperligt märkliga filurer som ingen annan vill ha. Sjuttontusen åkturer i en rutten Ford längs samma rad av skånska hålor. Kärlek och en mycket liten plånbok.

Country & western, precis som Cornelis.

Att plötsligt sitta där på Kongens Nytorv med en avslagen multinationell, förmodligen superonyttig läskeblask i petflaska, i snål vårblåst och längta, det är märkligt. Varje gång märkligt. Overkligt.

Vänta och längta. En annan gång hypernyttig juice. Spirulina, sol och hopp i luften. Hoppas och undra. Snorkallt med helgtillägg. Te, jag tror att det stod Love på det lilla tepåsepappersfodralet och en aprikos. Ekologisk. En till. Fyra små hjärtan i en bok med päls utanpå. Är det renfäll? Fem. Sex stycken nu. Vänta. Upp och iväg. En bankomat vid hörnet. Igen och igen.

M hejar glatt och skrattar, tar en valnöt, N bakom receptionen idag, tyska i telefonen, svenska, franska och det är P som hämtar mig i soffan under de danska papperslamporna igen. De är nästan som moln och Hon tycker att det ser ut som något jag kunde ha gjort.

Rummet med lila målning denna gången. Som sjögräs ungefär eller rymdbubblor. Sjuttiåttanollfyrasjugosjusjuttiettsextitre. P ursäktar att det plötsligt blir country & western.

Jag fnissar inuti, svarar att det är Cornelis och att det är fint.