Grop

Det luktar regn och moped. In genom fönstret som står lite öppet. Det är en tankevändardag under håret som snart ska få luggsväng och städhuckle. Svalorna gör loopar, och vi undrar ofta varför. Om, och om igen. Det verkar farligt.

Jag läser. Hennes fyllajämntradio sjunger, pratar om diskriminering och jag är en pinnstolsaktivist.

Dricker kaffe och ena skinkan domnar. Tankarna blir okoncentrerade, hamnar i Hennes halsgrop som var det enda stället jag ens vågade nudda då. Vi kunde bara äta bananer för att magarna redan var fulla av fjärilar.

Och bakom Tänk På Döden fanns frihetsgångvägen där ingen kunde undra.

Mannen. Myten. Legenden.

Det var en kväll, där vid middagsbordet, när beställningarna sinar och diskmaskinen går som varmast. När en kock, en kallskänka eller två, ett par servitriser och servitören vilar trötta fötter, fingrar och hjärnor, blandar favoritgott bland det överblivna och längtar sig bort. Hem till dusch, kanske, och något telefonsamtal till någon kär.

Husamerikanen A berättar att Dear Mom på besök från Amerikat frågat honom, utan förbehåll och inte ens en gnutta eftertanke, vilken av oss två, servitrisen och kallskänkan, som egentligen var Mannen i förhållandet. För det visste hon ju att så skulle det vara. Borde och brukade.

Vi skrattar. Skakar på huvudena. Hon är gammal. Vi är trötta.

Och plötsligt kommer det. Kallskänkan som inte är Hon, utbrister, tveklöst, att det ju faktiskt allt som oftast ÄR så. Att det är en av di lesbiska som är Mannen.

Vi tittar på varandra. Jag och Hon. Vi är trötta. Hon är ung, kallskänkan, och jag hade en gång en fördom om de fördomsfulla. Att de värsta kanske skulle vara gamla, som Dear Mom, med sociala regler från förr. På pränt.

Jag tuggar på min kycklingfile, lite torrare nu kanske men med något som kanske är den bästa ceasarsalladen, och upplyser sällskapet om att en del av vitsen med arrangemanget ju faktiskt är att Mannen inte är en del av det.
För att ta det från det evigt manliga perspektivet, tänker jag stilla, sedan efteråt. För borde inte perspektivet vara, att vi gillar kvinnor, istället för att som alltid vara, att vi ogillar män.

Det hinns inte sägas. Servitören S hugger snabbt, bräker med en ton som kanske skulle vara ironisk, men spricker stort i sömmarna. Kläcker att då kunde vi ju minsann sätta upp en INGA MÄN-skylt på restaurangdörren nu. Eller något värre. En FI-logga.

Tystnad. Vi umgås gärna med män, säger Hon, kanske tröttast i världen nu, hatar dem inte alls, vill bara inte ligga med dem. Eller vara dem.

Vi dukar av, tallrikar och glas, fejar färdigt. På automatik. Hurtiga köksdanser till hög volym med mopp och hink.

I vårt vita kök sen, tittar Hon på mig och jag på Henne, och vi undrar. Oro i luften, nästanklump i halsen. Vilken av oss de ser som Mannen.

Hon, för att hon inte sminkar sig på en vanlig tisdag. Jag, för att jag tränar mer. Hon för att byxorna ibland har mer häng. Jag, för att jag inte orkar leka med barn lika länge. Hon, för att Hon sover medan jag joggar. Jag, för att jag kör Forden och tankar. Hon för att hon inte är lika blödig. Och jag som har väst, ofta, och till råga på allt känner mig snygg i den.

Det spelar ingen roll att Sofie Fahrman också har väst ofta. Hon behöver nog sällan oroa sig för eventuell manlig framtoning.

Scrambled eggs, Doritos och Oboy.

Hon är inte hemma.

Utifall att

Det finns inte en enda som kan beskylla oss för att vara bra på drinkblandning. Där på restaurangen mitt här, i ingenstans.

Vill man ha något annat än en enkel kopp sprit, eller möjligen en irländsk kaffe får man snällt peka flaska och instruera, vilken en glad ung dam i bästa partystass insåg fördelarna med en dag. Det tyckte hon var så till den milda grad fantastiskt att hon, ett par pekainstrueraturer senare, hänger sig på min ena axel och deklarerar ljudligt inför Husamerikanen A bakom grillen. Bräker.

-Den här tjejen är så jäkla grym! OM hon vore lesbisk skulle hon få bli min fru direkt!

Tystnad. Husamerikanen A's ögon. Ler, ploppar. Utåt. Nästan som med ljudeffekt. Kväver fniss.

- Har du pojkvän? Flinar stort, gnäggar från min axel.

- Nä.

- Men då är du ju ledig! Självsäkert.

- Nä.

Tystnaden. Total.

Gammalt, nytt, lånat och blått.

Det dyker upp hela tiden. Nu. Det här med bröllop. I mitt huvud och utanför. Runtom och kring.

För en stund sen var hon och jag gäster på ett sådant. Det händer inte allt som oftast, för så vitt jag vet så är det bara jag och Hon i den omedelbara bekantskapen som ens närmat oss, med våra guldblingade ringfingrar och mer eller mindre allvarsamma planer.

Och det är ju det där med planer. För den som inte haft någon annan än en svajig detkommervälatthändasenkanske-plan. Vit klänning blir det väl för det ska man väl. Någon i svart kostym där bredvid blir det väl för det blir det väl. Bara. Nästan automatiskt, diffust och sanslöst klassiskt. Men knappast prinsessdröm, eller något som det hängts upp större kraft eller tidsmängder på. Kanske är det lättare för den som haft sin dag på näthinnan sen femårsåldern.

Och samtidigt som vi sitter här och där med våra diffusa tankar om hur vi ska te oss, rent utseendemässigt, där, på det som inte verkar blir kyrktrappan hursomhelst, råder ingen brist på kreativa förslag från de kära och övriga.

Två vandrande gräddtårtor, knappt så att händer kan nå varandra. Kostymer á la Gudfadern. Regnbågsplymer eller jeans i rådhuset. Barfota på stranden, diskret, sobert eller tyllfras upp till tänderna.

Vissa verkar redan ha planerat klart hela tillställningen åt oss. För hon kan ju se oss komma in i kyrkan där med våra rockiga brudklänningar i vitt och svart, Förhållandelängtarvännen. Det deklarerar hon med längtan och för mycket snaps i blicken en natt för inte länge sen. Kanske kunde vi ju ha rockmusik till. Istället för Mendelsohn? Det hade ju varit fräckt och fräsigt. För det är ju ändå inte traditionellt från början, det här med att vi är två kvinnor. Piffa till det vettja. Och barndop för den delen, viskullejufåsåfinabarn tillsammans.

Mina ögon under Hennes ögonbryn? Rubriker. Det medicinska miraklet.
-Men kom igen nu då, så jag får gå på bröllop och dop snart!

Och vi, de två fågelholkarna, som stilla undrar vart vi kommer med i bilden, och om det kanske räcker med att vi är kära ändå. I varandra, med kinderna i rosa och magarna fulla med fjärilar.

Homo. Sapiens.

Jag står i en smyckebutik någonstans mitt i ett stort köpcentrum. Ett sånt man så lätt får shoppingkoma i. Ifall man glömmer att äta eller skaffa kaffe i tid. Nyper i kläder på måfå med stirrig blick och blir svettig på ryggen.

Men den här gången bråttom. In i en affär bara för att införskaffa något till Henne. En klassiker. Fyllajämntpresent.

Nummerlapp. Och jag andas nästan på monterglaset och väntar otåligt på min tur. Jag vet ju precis vad jag vill ha.

Inser att någon står precis bredvid mig och stampar lika rastlöst på småsmutsiga tygskor från Billiga Skoaffären runt hörnet. Kikar upp och får syn på en frisyr som icke kan misstas. Om den inte sitter på Medelålders Kvinna på Landet som bara fått en busigtlättsköttmenändå litekvinnligpånåtvis-frisyr hos frisören vill säga. Relativt vanligt förekommande fenomen. Här. Ute.

Men denna dag befinner vi oss nästan i stan. Så. Där står vi i vår kö. Med våra frisyrer, slitna jeans, väst, lortiga tygskor och svettiga nummerlappar framför montern med dyrt designsilver med riksflatasignatur.

Jag vill börja fnissa. Högt.

På topp

Grannen M har högtidligt deklarerat att hon flaggar på våra födelsedagar. Det fick vi veta i trapphuset och i efterhand.

Jag är lite, men inte speciellt, förvånad av det faktum att hon vet när vi fyller år. Grannen M vet som sagt vilken soppåse som hör ihop med vem.

Mer otippat är då att det visat sig att hon ända sedan vi flyttade in i hennes synfält trott att jag är Hon och Hon är jag. Och därför blev jag flaggad för på självaste midsommarafton.

Man vill hoppa opp och sätta ett kors i taket men det gör man inte. Grannen M skulle veta vem som gjorde det och kräva sudd. Grannen E's bruna taxröra skulle skälla sig fördärvad av dunsen.

Austenklumpen och andetaget.

Något har hänt. Kanske kom det med åldern. Och kanske är ingen mer än jag förvånad. Kanske särskilt inte Hon. Inte det minsta. Med tanke på de hinkvis.

Men ändå får man ju undra. När jag nyss bara slappläste Mians bok, och handlingen styr över på bröllopskanten en endaste liten gång, för inte är Mian Jane Austen inte, och den sitter där. Snabbt som attan och säkert som Volvo. En liten, men uppenbar och något tjock, klump. I halsen, i ett andetag som liksom är trögare att andas. Och ögat vått. Något.

Någongång, någonstans, under tidens gång, har jag blivit blödig. På ett nytt sätt. Annat. För inte trodde jag att jag var den som var den. Den som blev så rörd av bröllop. Begravningar är ju en sak. Eller folk som vinner saker och tävlingar. Eller Extreme Home Makeover, jag erkänner.

Men bröllop. Kanske är det för att jag förstår vitsen nu. Med hela arrangemanget.

Underbart är kort

Midsommarkalaset. Där, på gräsmattan mitt i idyllen. Och mer eller mindre logiskt sammanhörande gott folk samlas. För att grilla hamburgare, smaska sill, missbruka Törley, resa stång och naturligtvis dansa disco med rök och kula under presenning. Som sig bör. Precis.

Efteråt, ett par reflektioner i ett frekvent besökt community. Under en bild föreställande mig själv bland andra i full kalasfärd och flärd. Apropå.

Bekant D's egen bildtext:

"Det här med hår...
Alltid lika kontroversiellt, själv kör jag efter principen "hellre långt fult hår än kort snyggt" vilket har gett mig mitt panikblonderade slitna hår.
Man kan likaså samanfatta hårsituationen som att det fanns en kille på festen som hade långt hår - han var bög, det fans vidare två tjejer på festen som hade kort hår - de var flator. Låt oss vara stereotypa, tack."

Någon F:
-När killar är rakade brukar man ju säga att de har en "lesbisk frisyr".
Det tycker jag är festligt.

Bekant D:
- Det vore därför fullt naturligt att tjejer med långt hår ansågs ha bögig frisyr, är jag rätt på det?

Ett klipp för en redig man.

Det börjar bli tjatigt att saxa i nacken. Det gror så fort på sommarn. Ju, nackhåret. Tofs bakom örat. Om man tittar i den där vinkeln i badrumspegeln. Eller har scarf, och det händer.
Plötsligt och utan förvarning.

Det skulle inhandlas hårtrimmer. Ett par mil i bil och så var saken biff. En Mia glad i hågen. Välja, vraka.

Expedit CG: -Är den till en man?

Tystnad.

Mia: -Nja... Den är till... hår.

Expedit CG ler förbryllat, tuggar lite på läppen, undrar upp mot taket, skruvas lite.
Hämtar två lådor.

- Vilken får det lov att vara?

Den ena är en vanlig trimmer i svart och grått.
Den andra är en vanlig trimmer i svart och grått. Med Magnus Samuelsson på förpackningen.
Autograf. Också.

Jag tar den vanliga i svart och grått. No offence, Magnus, men den hade en väska till.
James Bond-style.