Tjernobyl

Det är så, som det brukar. Men som man hinner glömma när solen kommer.
Dom brukar säga att vi här i norr är bra på det, att glömma. Att vi liksom måste. Kanske för att orka stanna kvar.

I fredagsmorgonskvallret finns smygbilder på kändisar utan concealer, puff och glans. Jag blir lite glad fastän jag skäms för det. För att de också är grå i november, och att de målar över det med rött i sina bloggar sen.

Sudd i spegeln. Gråblåmonokrom, eller vaxig och kanske fnasig i kanten. Med hår på utväxt och grisögonkänsla. Dimman rinner i håret och leran på skorna och Spegelapan granskar på alldeles för nära håll.

Utanför, i det som likar Tjernobyl nu, finns löpsedlar som avochpåskräms med Sprutan och Konstgjorda Lungan, och ingen kan egentligen bestämma sig om de vill dö Kvicksilverdöden eller Svinisdöden eller bara strunta i alltihop och förmodligen dö en annan gång, mindre spektakulärt på ålderns höst eller kanske Solariedöden som fjortisarna i provrummet bredvid mitt.

- Häng på nästa gång, bräker den ena till den andra. Vi ska sola hurlängesomhelst tills vi bränner oss och guvafintdetvoreattsedigbrunnånjävlagång.

Jag köper två mössor, som egentligen inte är mössor utan hjältetäckmantlar, och vi kör vidare. På en åker vänder Hon och jag våra ansikten mot oväntade solstrålar och ögonen är ovana.

Vi har glömt Tjernobyl för en liten stund.

Det Otäcka Sättet.

Det är när vi spankulerar mellan hyllorna på Stora Billiga Mataffären det händer. Under våra mer eller mindre rufsiga frisyrer Svenssonshoppar vi som om vi aldrig varit något annat. Än just sådana, Svenssons.

WC Duck, blå tandborste, rosa tandborste, tvättmedel utan parfym för att få lukta som sig själv. Rabattkuponger och allt sånt som tar slut samtidigt. Botaniserar bland toarullar, stiftpennor och clementiner och BabyBel.

- Vi går nu, säger Hon plötsligt och tar min hand. Det är en gubbe som Stirrar jättemycket och konstigt, på Det Otäcka Sättet.

Polarn.

Ibland är det svårt att följa det som vindlar i deras huvuden. Hitta mig och mitt, sig och sitt, i det som tänks, stöts och blöts.

När Vi kommer ivägen, Hon och jag. För att vara Vi, är visst att vara allt och inget, bu, bä och att bli förflyttad från ena kanten till den andra. Snabbt.

Det finns ett avstånd, i det som hörs och det som sägs. Ibland känns gapet mer, ibland mindre.
Man kan ana av deras uttryck att de undrar, över Sexet. Det ligger i luften, i blicken och i sättet att inteundrasåattdetmärks.
I Malenaspalten kan man läsa rådet till den bögvarandeundrande att vänta med självidentifikationen tills Sexet händer. Det är då man vet, om man är homo eller inte. Förr det är Sexet det handlar om, alltet och varandet. Det har man ju hört.

Och i biosalongen hör vi medelåldersgubbar som skrockar förtjust med gurgel i rösten över Lisbeth och Miriam, samtidigt som fruarna uschar och ojar bredvid. Kinderna blossar nog.
-Nejnublirdetdåförmycket.

Och samtidigt som fixeringen vid Sexet, sägs det så ofta att det blivit en klassiker;
- Vad ska ni göra nudå? Du och din Polare. Jahaja, frilans ja. Men hälsa hem då, till Kompisen.

Min Kompis. Min Polare. Min Vän.

Hon som ska bli min fru, Hon som finns där alla dagarna och som är allting. Och jag undrar om Vi, som Vi är, finns där någonstans.
Under deras kalufser, eller om vi för alltid kommer att vara Kompisarna med en smärre twist. Eller klichédrömmen om det lesbiska Sexet.

Och jag tar itu med disken. Här i min värld, där Hon och jag vardagsäter gröt till frukost, och jag ler bland bubblorna åt Stammis F's förmodade min när jag i tanken ber honom hälsa sin bästa Polare N där hemma i stugan.

Mattan.

Den ena foten har somnat, och jag drar ut så långt det bara går på kvarten innan jag måste.
Fastän det ska sättas dit ansikte och imaginärt lortig tröja som är tvättad och ska slängas om två veckor.

Det finns en tacksam tanke som vill hit. Ett litet viskande tacktal till den kända svenska manliga skådespelare som häromkvällen gav mig en påminnelse om hur livet ska hanteras.
Hädanefter och att det är lite för vackert för att spenderas stående i stekoslukt, leende med klagosånger om kallnande majskolvar i ansiktet. En smak av dörrmatta i hjärtat och aldrig mer.

Seså, lilla gumman.

Neon

Jag var vaken halva natten. Hon sov kanske, för ryggen var vänd mot mig, och även om Hon inte sagt att Hon bara lyssnade lite, så kändes det som sömn i luften. Och där satt Ingvar mitt i rutan och talade om att det bästa är att bara vara som man är. Alltid. Det var förresten den andre. Sven. Eller någon som uppmanade honom. Sven alltså, att vara som bara han är. Jag blev lite rörd.

En gång mötte jag Ingvar på Avenyn. Det var natt, länge sen, och han var mycket full, skrattade.
Och jag mittinattenlängtade plötsligt lite till stan och kaffe i skyltfönster och kall avgaslukt och halkiga löv. Men inte efter regnet. Och jag vill ju ha skogen. Att springa i, andas.

Den här morgonen mötte jag O med Klumphunden där på åkern, strax innan skogen. Han övertygade mig om att löpartajts är ett måste ändå, och jag nördjoggartänkte på dem hela rundan. Jag kunde ana hur lätt jag skulle bli.

En fågel i neonreflex, puls och mp3-ficka.

Trasslet

Och jag kör dem till Eslöv, nästan mitt i natten, stannar och lämnar. Hoppas på att ett tåg ska ta dem med.

Jag har skrutit. Om Henne. Om skogen, planerna och vårt Hus Som Inte Finns. Än. Jag har pratat om saker som Trasslet gjorde på sin tid. Hon som hade en pojkvän som är deras vän.

Jag tänker på henne när jag kör, hemåt, kryssar bland diken fulla av osynliga vildsvinsklumpar. Jag tänker på Trasslets hår som var toviga korvar som Mariettes och spegeln med spricka och klämmor i det där badrummet. Det luktade rökelse och obestämd panik i bakhuvudet. Hon var så rastlös, med kli.
Trasslet hade byxor från Thailand och ibland gick hon upp mitt i natten, kurade på köksbänken och rökte cigaretter mot månen i takfönstret. Ibland övertygade Trasslet sig om att den andra var felet, ringde och sa att hon måste vara för sig själv nu. Hon bytte ut honom, bara. Fortsatte röka med månen, fortsatte vänta på Räddaren.

Hon köpte en ny tröja för att starta om ibland, tittade ut över havet när det stormade.

Jag tänder heljuset, nynnar lite, lättad. Långt ner i dju-petti-putti-putt. Enfiskjagsågochdetvardu.

Hon finns förresten inte mer. Trasslet.

Poängen

Varje dag tittar jag där, spanar och rotar. Igen och igen.
Och jag klickar, mest för att, men jag är inte den heller, toppsäljarn de söker.

Jag har en halv miljon akademiska poäng, en hjärna full av bilder som vill ut och en ålder med biologisk klockfunktion.

Ombyte

Det är snart något ska hända, ingenting eller allt. Strax och alldeles för långt borta. Det pendlar. Svänger och står stilla, allt genast.

Jag glor på telefonen. Den är svart och har en orange knapp som spelar musik. Själv är jag ljusvit och har orange hårfärg som inte vill sitta fast och jag provar svindyrt balsam med pigment.

Jag glor för ofta, önskar ljud, önskar samtal som säger kom, kom, och välkommen hit. Som säger fast lön och viskar om husköp, hundvalpar och Danmarksresor. Som säger ansvar och pendlingstimmar, frihet och gränser i samma märkliga paket.

Den är tyst, telefonen, och jag hinner tänka för många gånger. Att jag slarvade med de där nålarna, att tyget nog satt för snett ändå och kanske suckade de av pur lättnad när jag gick.
Påhitt, säkert, men jag snorar lite mot Hennes axel.

Jag är en liten skrynklig fågel. En tiger ibland.

Skrållan, kottar och plast.

Det händer sig ibland att treåringar äntligen fyller tre. Trots att de i sina egna huvuden med rufs väntat så länge på detta arrangemang, att de rimligtvis borde fylla fyra.

För när födelsedagsbarnet är ensam herre på täppan, då blir det arrangerande. Litet barn och stort kalas. Fiskdamm och presentberg.

På köksgolvet sitter Hon, tejpar, prasslar med regnbågspapper. Musse i luftballong var det visst. Och inuti en gunga. Trapets också, för treåringscirkusen sen. Den som vi alla ska få se. En gång, en gång till.

Vi har varit i leksaksaffären. Den stora, som ett helt land. Och inte hjälpte tuggummi, fusksnus, vatten och mental förberedelse. För strax där innanför de automatiska dörrarna liksom dimper den ner över mitt huvud. Leksaksaffärsfiltkänslan, och jag är stirrig. Slö, samtidigt och jag undrar ännu en gång varför heltäckningsmattor är leksaksaffärspraxis. Röda, helst.

Och jag försöker sålla. Vara positiv, men det vimlar. Hon ser nog vad som händer, känner mig och lyfter på en stor gummiboll. Med stroppar till öron att hålla sig i. Den har en enda färg, och är inte rosa. Inte blå heller, hopp och en vila för ögonen. Och för en kort sekund kan jag urskilja nostalgigubbarna någonstans i mängden. Och Lego, hopprep, memory och trätårta.

Men alldeles där bakom lurar en vägg av rosa glitter, spetsar och gull. Strykbrädor, blonda korkskruvar, shoppingkorgar och smyckeset. Blöjbyten, spaghettiben och klänning för en Belle. Skrållan skorrar efter mamman sin, blinkar, klickar med plastögonen mot den blåsvarta avdelningen, där robotarna trängs, krigar om platsen med rymdskeppen som kan bli monsterbilar och muskeldräkterna med tagg, svärd och sköld.

Det kryper lite, liksom i nacken. Någonstans långt in, kanske i bröstkorgen, eller där bakom örat. Jag är varm, nästan svettig, och det tar en stund innan insikten kommer. Jag är inte trött, och kanske är det inte ens heltäckningsmattan. Jag är arg.

På att en treåring får allt hon pekat på. En till, bara en till och kanske har hon tålamod att öppna dem alla. Det svider av rosa plast i mina grönavågenfingrar och de saknar plötsligt kottar, pinnar och Mulle. Trolldeg och ritpappersrulle utan görarättmall och glittersprej. Sväljer hårt. Muttrar, kanske för högt. Ut, och bort. Andas, och det går över efter en stund i bilen sen.

Det är inte första, och inte sista gången jag kommer att stå där, på den röda heltäckningsmattan. Med PK, nästan som tatuerat i pannan, rödfläckig på halsen och gråtklumpkänning.

-Vänta bara, säger de, och skrattar lätt och överseende. Tills du får egna barn. Då kan du ju försöka säga ifrån och emot.

Blinka lilla.

Det är mörkt utanför nu och Hon sitter i soffan med Mian i bok och Fischer på flaska. Ett par nötter också, och något på den där teven, som är mindre än de flesta.
Ofta får vi blickar fulla av medlidande och tillhörande erbjudanden. Tjockare eller plattare, och alltid Större. Storleken betyder något, säger de, som vet.

Vi vet. Att täckena är mjukast i världen efter de där timmarna, och ögonlocken tyngst. Och vi bläddrar mellan alla de fyra kanalerna och kanske finns NågotNästanVärtAttSe, just då, på vår lediga tid. Och vi försöker helhjärtat att läsa textremsa, halvhjärtat att inte blinka för långa stunder. Blinka och blanda. Doktor Dorian och Mulder. Mayday, Mayday.

-Det är ju knappt så man ser den!

Knappt alls, faktiskt, och det finns ju viktigare. Och bara ett par kilometer bort finns ju Bion. Där bjuds det på kaffe med duppa, kanalvalmöjligheter och filt med hund. En hel middag, med lite tur.

Och vi avböjer. Vänligt men bestämt, erbjudandena om de avlagda, men Större.
Det är så mycket lättare att blinka bort en liten.

Självuppfyllande.

Och sen, efter nåt som kanske var ett par veckor, får vi andrahandshöra att en av dem bestämt sig.

- Fungerar det inte med Honom A, nu, då blir jag också lesbisk. De har det så bra.

Och efter idag, som var en av de Sura Dagarna, med något som måste varit grått ludd på hjärnorna, så tänker jag på det.

Jag fnissar för mig själv, tittar in hos Johan och i huvudet, för en sekund bara, är det jag som är hon.

Åttiotalsvirvlar, och det grå har lyft.

Uppifrån det vänstra hörnet.

Jag tänker på det liksom lite snett uppifrån, hur vi sitter där, vi är sex stycken och vi är alla sisådär trettio och något fyllda.

Det är jag, Hon och Hennes VännerFrånFörr. Med vinboxar, knytmat och förhoppningar med oss i bagageluckorna har vi svettats fram, men duschat nu. Det luktar tvål, hårsprej och vi hejhejlängesenkramas i lägenheten som är inhyrd dagen till ära. Bara för ikväll.
Presentpapper prasslar och Födelsedagsbarnet som blivit trettio nyss gnisslar lite, men bara lite, över att vi ju inte skulle. Kanske mest bara för att, men det kan ingen riktigt veta.

Vi äter, räkor som förrätt och någon dricker kvarbliven bröllopspommac för att kunna köra milen hem till barnen sen. Vi andra sover kvar, håller oss till boxar och en och annan öl på flaska. Hon gillar det bättre ibland, och jag med.

Jag tycker mig vädra en viss väntan i luften, på när De ska dyka upp i samtalet. De, pojkvännerna och männen, de äkta och kanske någon tillfällig eller två. Kanske är jag lite paranoid, lätt. Det blev så många år, av lyssnande som gnager. Varma telefonlurar och självuppoffring.

Men visst kommer de, som av bara farten, kanske fortare med vinglasen, pojkvänshistorierna, för vissa öron rena rama skräckisar om makaronkokarinkompetens, strumpsläng, missförstånd och frekvent vattenspill på köksgolv. Vi ojar, gråtskrattar och tystnar ibland, nickar eller skakar på våra huvuden. Känner igen, ja, men inte ändå och blir upplysta och nedstämda i samma röra. Det går timmar och männen varvas med salt tzatsiki, pms och a-kassegroll.

Ibland tittar Hon och jag på varandra och jag känner mig lite lättad då. Ofrivilligt kanske, men lättad, och vårt Vi får frågor. Om hur Vi gör, har, löser det och Vi svarar att disken bara är vanlig disk. Hos oss, och då finns den plötsligt någonstans inne i bröstkorgen.

Känslan från det vänstra hörnet, strax där innanför dörren. Känslan av att sväva, om än bara en liten, liten bit utanför.

De små.

Vi sitter, på väg hem och vi har handlat. Jag kör, Hon åker förbi kor, åkrar, skyltar med smygande grisar och ibland en lukt av gödsel eller kanske bensin där utanför. Vägen kan jag nu, och vi är tysta bitvis, tänker.

Ungefär vid den lortiga gården som har förrymda påfåglar utanför idag, kommer en fråga. Påfåglarna rusar över åkern, och jag undrar om Hon kan tänka sig att flytta tillbaka dit. Till stan. Till spårvagnarna, folket, asfaltspromenaderna och ölen efter jobbet.
Hon svarar med en rynkad och ganska liten näsa. Den har små bruna fräknar, och jag vet att Hon, precis som jag skulle kräva så mycket mer nu. Av den, stan då.

Och att livet har ändrats. Vi var så små. På något vis var vi ju det.

Krisp.

På kvällen, nästan på natten men inte riktigt, när vi kliver ut genom restaurangdörren, till det som med lite god vilja kan kallas Centrum, är känslan alltid densamma. Armar och fötter som domnar, tröja med diskmage.
Det är tomt och det blänker lite gulaktigt i asfalten. Stilla. På vägen där de flesta blåser förbi femtioskyltarna, vägen som tar de allra flesta vidare, utan att hitta hit. Till byn som är hemma nu.

Ännu mer hemma för att det finns höst i luften. Igen. Det gick ett år och jag är kvar.
En liten krispig lukt, och jag är här.

Höra hemma.

Det är en söndag. Nästan som vilken som helst, med undantag för de där hyfsat dyra ekologiska festivalbiljetterna vi köpt med plastkort i webshop. Vi stuvar in oss i Forden, och förväntan ligger i luften. Vi ska dansa till balkantoner om natten och kanske bli svettiga av bara farten. Dricka vin med vatten i, kanske, som de gamla och glada gjorde på det där bröllopet, med hårslingor klistrade mot de rosa kinderna.

Redan i biljettluckan kikar ugglorna fram ur mossen. Biljettmannen undrar konstigt över våra söndagsbiljetter och vi över varför bara ett tält i ena hörnet utgör hela campingen.

Vi sitter på en gräsplan framför en scen, med en enda dansande framför oss och kanske tjugo andra utspridda, iförda manchesterbyxor och tvättnötstvättade bärsjalar med bebis i lilagulagrön hampamössa. Vi, med magar halvfulla av vegetarisk burgare utan smak, förlångtbortproducerade skor och våra fördomar är besannade. Mot den egna viljan.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av groddar, dammig jord och utanförskap.

Vi åker därifrån, tre timmar för tidigt, med biljettmansblick brännande i nacken och låter Brüno stå för underhållningen.

Någon dag efteråt åker vi till Köpenhamn. Det är Pridefestival där, och jag förväntar mig något, diffust. Något lätt, och vi är glada.

Vi följer tappade regnbågsspår på asfalt och hittar fram, till slut. Rör oss bland regnbågsflaggor, regnbågströjor och regnbågsmat, bland regnbågskuddar och kvinnokuddar, queerkonst och konstig konst. Det finns staket runt. Uppklädda bögar och nerklädda flator, och fördomarna, paradoxala, gnisslar högt. Vill inte vara tysta, inuti, trots att vi vill.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av marknadsplast, desperation och utanförskap.

Vi går. Vi äter pizza på Ströget. En öl också, dyr. Det är mysigt, husen är krokiga. Jag tar en bild på ett fint bakomgömt tvätteri. Kakel.

Jag tågsomnar på Hennes axel sen, och jag hör hemma. Där.

Grop

Det luktar regn och moped. In genom fönstret som står lite öppet. Det är en tankevändardag under håret som snart ska få luggsväng och städhuckle. Svalorna gör loopar, och vi undrar ofta varför. Om, och om igen. Det verkar farligt.

Jag läser. Hennes fyllajämntradio sjunger, pratar om diskriminering och jag är en pinnstolsaktivist.

Dricker kaffe och ena skinkan domnar. Tankarna blir okoncentrerade, hamnar i Hennes halsgrop som var det enda stället jag ens vågade nudda då. Vi kunde bara äta bananer för att magarna redan var fulla av fjärilar.

Och bakom Tänk På Döden fanns frihetsgångvägen där ingen kunde undra.

Mannen. Myten. Legenden.

Det var en kväll, där vid middagsbordet, när beställningarna sinar och diskmaskinen går som varmast. När en kock, en kallskänka eller två, ett par servitriser och servitören vilar trötta fötter, fingrar och hjärnor, blandar favoritgott bland det överblivna och längtar sig bort. Hem till dusch, kanske, och något telefonsamtal till någon kär.

Husamerikanen A berättar att Dear Mom på besök från Amerikat frågat honom, utan förbehåll och inte ens en gnutta eftertanke, vilken av oss två, servitrisen och kallskänkan, som egentligen var Mannen i förhållandet. För det visste hon ju att så skulle det vara. Borde och brukade.

Vi skrattar. Skakar på huvudena. Hon är gammal. Vi är trötta.

Och plötsligt kommer det. Kallskänkan som inte är Hon, utbrister, tveklöst, att det ju faktiskt allt som oftast ÄR så. Att det är en av di lesbiska som är Mannen.

Vi tittar på varandra. Jag och Hon. Vi är trötta. Hon är ung, kallskänkan, och jag hade en gång en fördom om de fördomsfulla. Att de värsta kanske skulle vara gamla, som Dear Mom, med sociala regler från förr. På pränt.

Jag tuggar på min kycklingfile, lite torrare nu kanske men med något som kanske är den bästa ceasarsalladen, och upplyser sällskapet om att en del av vitsen med arrangemanget ju faktiskt är att Mannen inte är en del av det.
För att ta det från det evigt manliga perspektivet, tänker jag stilla, sedan efteråt. För borde inte perspektivet vara, att vi gillar kvinnor, istället för att som alltid vara, att vi ogillar män.

Det hinns inte sägas. Servitören S hugger snabbt, bräker med en ton som kanske skulle vara ironisk, men spricker stort i sömmarna. Kläcker att då kunde vi ju minsann sätta upp en INGA MÄN-skylt på restaurangdörren nu. Eller något värre. En FI-logga.

Tystnad. Vi umgås gärna med män, säger Hon, kanske tröttast i världen nu, hatar dem inte alls, vill bara inte ligga med dem. Eller vara dem.

Vi dukar av, tallrikar och glas, fejar färdigt. På automatik. Hurtiga köksdanser till hög volym med mopp och hink.

I vårt vita kök sen, tittar Hon på mig och jag på Henne, och vi undrar. Oro i luften, nästanklump i halsen. Vilken av oss de ser som Mannen.

Hon, för att hon inte sminkar sig på en vanlig tisdag. Jag, för att jag tränar mer. Hon för att byxorna ibland har mer häng. Jag, för att jag inte orkar leka med barn lika länge. Hon, för att Hon sover medan jag joggar. Jag, för att jag kör Forden och tankar. Hon för att hon inte är lika blödig. Och jag som har väst, ofta, och till råga på allt känner mig snygg i den.

Det spelar ingen roll att Sofie Fahrman också har väst ofta. Hon behöver nog sällan oroa sig för eventuell manlig framtoning.

Scrambled eggs, Doritos och Oboy.

Hon är inte hemma.

Utifall att

Det finns inte en enda som kan beskylla oss för att vara bra på drinkblandning. Där på restaurangen mitt här, i ingenstans.

Vill man ha något annat än en enkel kopp sprit, eller möjligen en irländsk kaffe får man snällt peka flaska och instruera, vilken en glad ung dam i bästa partystass insåg fördelarna med en dag. Det tyckte hon var så till den milda grad fantastiskt att hon, ett par pekainstrueraturer senare, hänger sig på min ena axel och deklarerar ljudligt inför Husamerikanen A bakom grillen. Bräker.

-Den här tjejen är så jäkla grym! OM hon vore lesbisk skulle hon få bli min fru direkt!

Tystnad. Husamerikanen A's ögon. Ler, ploppar. Utåt. Nästan som med ljudeffekt. Kväver fniss.

- Har du pojkvän? Flinar stort, gnäggar från min axel.

- Nä.

- Men då är du ju ledig! Självsäkert.

- Nä.

Tystnaden. Total.

Gammalt, nytt, lånat och blått.

Det dyker upp hela tiden. Nu. Det här med bröllop. I mitt huvud och utanför. Runtom och kring.

För en stund sen var hon och jag gäster på ett sådant. Det händer inte allt som oftast, för så vitt jag vet så är det bara jag och Hon i den omedelbara bekantskapen som ens närmat oss, med våra guldblingade ringfingrar och mer eller mindre allvarsamma planer.

Och det är ju det där med planer. För den som inte haft någon annan än en svajig detkommervälatthändasenkanske-plan. Vit klänning blir det väl för det ska man väl. Någon i svart kostym där bredvid blir det väl för det blir det väl. Bara. Nästan automatiskt, diffust och sanslöst klassiskt. Men knappast prinsessdröm, eller något som det hängts upp större kraft eller tidsmängder på. Kanske är det lättare för den som haft sin dag på näthinnan sen femårsåldern.

Och samtidigt som vi sitter här och där med våra diffusa tankar om hur vi ska te oss, rent utseendemässigt, där, på det som inte verkar blir kyrktrappan hursomhelst, råder ingen brist på kreativa förslag från de kära och övriga.

Två vandrande gräddtårtor, knappt så att händer kan nå varandra. Kostymer á la Gudfadern. Regnbågsplymer eller jeans i rådhuset. Barfota på stranden, diskret, sobert eller tyllfras upp till tänderna.

Vissa verkar redan ha planerat klart hela tillställningen åt oss. För hon kan ju se oss komma in i kyrkan där med våra rockiga brudklänningar i vitt och svart, Förhållandelängtarvännen. Det deklarerar hon med längtan och för mycket snaps i blicken en natt för inte länge sen. Kanske kunde vi ju ha rockmusik till. Istället för Mendelsohn? Det hade ju varit fräckt och fräsigt. För det är ju ändå inte traditionellt från början, det här med att vi är två kvinnor. Piffa till det vettja. Och barndop för den delen, viskullejufåsåfinabarn tillsammans.

Mina ögon under Hennes ögonbryn? Rubriker. Det medicinska miraklet.
-Men kom igen nu då, så jag får gå på bröllop och dop snart!

Och vi, de två fågelholkarna, som stilla undrar vart vi kommer med i bilden, och om det kanske räcker med att vi är kära ändå. I varandra, med kinderna i rosa och magarna fulla med fjärilar.

Homo. Sapiens.

Jag står i en smyckebutik någonstans mitt i ett stort köpcentrum. Ett sånt man så lätt får shoppingkoma i. Ifall man glömmer att äta eller skaffa kaffe i tid. Nyper i kläder på måfå med stirrig blick och blir svettig på ryggen.

Men den här gången bråttom. In i en affär bara för att införskaffa något till Henne. En klassiker. Fyllajämntpresent.

Nummerlapp. Och jag andas nästan på monterglaset och väntar otåligt på min tur. Jag vet ju precis vad jag vill ha.

Inser att någon står precis bredvid mig och stampar lika rastlöst på småsmutsiga tygskor från Billiga Skoaffären runt hörnet. Kikar upp och får syn på en frisyr som icke kan misstas. Om den inte sitter på Medelålders Kvinna på Landet som bara fått en busigtlättsköttmenändå litekvinnligpånåtvis-frisyr hos frisören vill säga. Relativt vanligt förekommande fenomen. Här. Ute.

Men denna dag befinner vi oss nästan i stan. Så. Där står vi i vår kö. Med våra frisyrer, slitna jeans, väst, lortiga tygskor och svettiga nummerlappar framför montern med dyrt designsilver med riksflatasignatur.

Jag vill börja fnissa. Högt.

På topp

Grannen M har högtidligt deklarerat att hon flaggar på våra födelsedagar. Det fick vi veta i trapphuset och i efterhand.

Jag är lite, men inte speciellt, förvånad av det faktum att hon vet när vi fyller år. Grannen M vet som sagt vilken soppåse som hör ihop med vem.

Mer otippat är då att det visat sig att hon ända sedan vi flyttade in i hennes synfält trott att jag är Hon och Hon är jag. Och därför blev jag flaggad för på självaste midsommarafton.

Man vill hoppa opp och sätta ett kors i taket men det gör man inte. Grannen M skulle veta vem som gjorde det och kräva sudd. Grannen E's bruna taxröra skulle skälla sig fördärvad av dunsen.

Austenklumpen och andetaget.

Något har hänt. Kanske kom det med åldern. Och kanske är ingen mer än jag förvånad. Kanske särskilt inte Hon. Inte det minsta. Med tanke på de hinkvis.

Men ändå får man ju undra. När jag nyss bara slappläste Mians bok, och handlingen styr över på bröllopskanten en endaste liten gång, för inte är Mian Jane Austen inte, och den sitter där. Snabbt som attan och säkert som Volvo. En liten, men uppenbar och något tjock, klump. I halsen, i ett andetag som liksom är trögare att andas. Och ögat vått. Något.

Någongång, någonstans, under tidens gång, har jag blivit blödig. På ett nytt sätt. Annat. För inte trodde jag att jag var den som var den. Den som blev så rörd av bröllop. Begravningar är ju en sak. Eller folk som vinner saker och tävlingar. Eller Extreme Home Makeover, jag erkänner.

Men bröllop. Kanske är det för att jag förstår vitsen nu. Med hela arrangemanget.

Underbart är kort

Midsommarkalaset. Där, på gräsmattan mitt i idyllen. Och mer eller mindre logiskt sammanhörande gott folk samlas. För att grilla hamburgare, smaska sill, missbruka Törley, resa stång och naturligtvis dansa disco med rök och kula under presenning. Som sig bör. Precis.

Efteråt, ett par reflektioner i ett frekvent besökt community. Under en bild föreställande mig själv bland andra i full kalasfärd och flärd. Apropå.

Bekant D's egen bildtext:

"Det här med hår...
Alltid lika kontroversiellt, själv kör jag efter principen "hellre långt fult hår än kort snyggt" vilket har gett mig mitt panikblonderade slitna hår.
Man kan likaså samanfatta hårsituationen som att det fanns en kille på festen som hade långt hår - han var bög, det fans vidare två tjejer på festen som hade kort hår - de var flator. Låt oss vara stereotypa, tack."

Någon F:
-När killar är rakade brukar man ju säga att de har en "lesbisk frisyr".
Det tycker jag är festligt.

Bekant D:
- Det vore därför fullt naturligt att tjejer med långt hår ansågs ha bögig frisyr, är jag rätt på det?

Ett klipp för en redig man.

Det börjar bli tjatigt att saxa i nacken. Det gror så fort på sommarn. Ju, nackhåret. Tofs bakom örat. Om man tittar i den där vinkeln i badrumspegeln. Eller har scarf, och det händer.
Plötsligt och utan förvarning.

Det skulle inhandlas hårtrimmer. Ett par mil i bil och så var saken biff. En Mia glad i hågen. Välja, vraka.

Expedit CG: -Är den till en man?

Tystnad.

Mia: -Nja... Den är till... hår.

Expedit CG ler förbryllat, tuggar lite på läppen, undrar upp mot taket, skruvas lite.
Hämtar två lådor.

- Vilken får det lov att vara?

Den ena är en vanlig trimmer i svart och grått.
Den andra är en vanlig trimmer i svart och grått. Med Magnus Samuelsson på förpackningen.
Autograf. Också.

Jag tar den vanliga i svart och grått. No offence, Magnus, men den hade en väska till.
James Bond-style.

Nästan för nära hjärtat

Precis hemkommen nu. Från den djupa och mörkare gröna. Det luktar berg och barr. Våt asfalt, där på parkeringsplatsen med alla filmstjärnorna. Dean, Humphrey och Sylvester i en röra. Någon snigel också. Hon somnar brevid mig i bilen. Då och då, är liten.

Timmar går och det böljar högt framåt. Bergen högre än vad jag minns och jag blir rörd. Och förvånad. Igen.

Det är något med den skogen. Något som sitter där i gropen. Den som nästan är för nära hjärtat.

Otippat

Där, på samma balkong, kommer den. Den otippade. Som liksom lyfter kvällen en smula.

- Får du ofta höra att du är väldigt lik Prince?

Tystnad. De tittar på varandra. Folket. Förvånat.

Jag tänker snabbt på min ljusvita hy som knappt ens blir mörkvit på sommaren. Min blonda raka lugg med sväng. Mina jeans, min randiga tröja och min sjal.
Och sen på platåklackar. Glittrig overall, mörka lockar och minimustasch bland ålande brudar i lyxförpackning. De är dubbelt så långa som jag och inte ens platåstövlarna kan hjälpa mig då.

- Pink. Pink, menar jag!

Balkongresan

På en lång balkong, i ett tegelhus någonstans i Malmö.

Nagchampadimmorna blandas med gräsdimmorna och de ligger tätt, tätt och vi hostar lite besvärat ibland, sippar på varsitt glas rött i loppissoffan. Den matchar hundvalpen som somnat och vi ler bland folket från förr. Mitt förr.

Ofta väger pratet över på nostalgisidan. Forna skinnbyxor och sedan länge nerlagda toviga frisyrer. Pinsamma hängslen, tankar och glömda fyllor. Det inrökta caféet som blev krog klockan sex. Fjällenresan med omaka ressällskap. Tiden skruvas fram och tillbaka. Folköl. Många år.
Och frågorna om livet som det är nu försvinner nästan i dimman. Efter hand.

Folket från mitt förr lutar sig långt bak, in i dimmorna av gräs, och vi tittar på varandra och undrar. Vad vi gör där kanske. Det har blivit mörkt och vi kommenterar kranen som lätt förväxlas med månen på natten.

Vi äter vegetariska pastejmackor och sover i vardagsrummet. På för mjuk madrass bland fotoböckerna och träfigurerna från Bali. Jag gillade dem. Det var då. Målningen jag gjorde hänger i fotändan. Jag hade glömt.
Jag förundras, och inser lättat att jag kommit så långt ändå. Att livet har gått vidare och att ingenting skulle få mig att vilja tillbaka. Dit.

På morgonen tänds nagchampan och vi kramas snabbt och näsan är täppt. Vi tackar och det känns lite stelt och vi småspringer ut i den fria luften.

Andas, skrattar och dricker stadskaffe. Jag känner mig lätt.

Fläckfritt

Jag och Hon stod i vår vita hall och frågade oss huruvida det var nödvändigt att gå till jobbet tidigt eller sent, beroende på arbetsplatsens smutsighetsgrad. Mycket folk kvällen innan betyder oftast spilld sås på dukar, tomt i kylen och därmed tidig avgång hemifrån.

Då händer det. Det som hänt för många gånger för att vara slumpartat.

Hon kommer, efter en stunds grubblande, blick långt borta, förmodligen någonstans bland salladsbunkarna och de blivande potatisgratängerna, fram till att klockan två blir nog lagom.
Jag, i min tur tänker högt, och konstaterar kallt, att eftersom vi hade många gäster, men att gästerna enbart bestod av kvinnor, kan jag börja senare. Kanske till och med så sent som fyra.

För var gästerna kvinnor har dukarna inga fläckar.

Jag vill så förtvivlat gärna vara förvånad.

Med ögonen som på skaft

Jag kan ju inte låta bli att undra, vad som egentligen händer i deras huvuden. Där ovanför och innanför ögonen som nästan trillade ut. Då när vi gick förbi. Hand i hand på väg mot HM eller kanske kaffet.

Några ser så chockade ut. Några blir lite generade. Fast kanske mest strax efter att chocken lagt sig. Några är inte generade alls. Några med rund öppen mun. Någon ler. Några vänder sig. Vrider nacken. Några tittar två gånger. Kan inte låta bli. Tre gånger. Några puttar på axeln bredvid och viskar. Någon bryr sig inte om att försöka viska. Någon kastar ner blicken i gatan. Fort fort, för vi hann väl inte se?

Ibland tittar vi på varandra, då.
- En Stirrare, säger Hon eller jag, och nickar nådigt.

Och jag kan ju inte låta bli att förvånas, förundras, över att så många verkar vara så ohejdat, okontrollerat, ovana vid något som rimligtvis, om man räknar efter lite snabbt, borde vara vardagsmat.

Kanske beror det på bristfällig intepekastirrauppfostran. Eller det förväntade semismygandet igen.

Som ny

Något har ändrats. Fokus.

Bara det här med fika. Få sig en kaffe som någon annan hällt upp och som jag får mot en skrynklig tjuga, eller två. En sån, en fin en. Med okända människor vandrande utanför fönstren. Utan en aning om mig. Om mitt. Lukt av kaka bakom glasruta, tidning i ställ och cigarettrökspustar när dörren öppnas.

Det fanns en tid när det där kaffet, alldeles för ofta, blev lite tråkigt, dyrt och slentrian. Och när folket utanför kändes, anonymt och grått. Inte kändes alls, liksom platta i sina många ansikten. Och jag slutade bry mig om att nyfikenundra vart de var på väg. Av bara farten. Jag som är nästan världsberömd för att vara just sådär. Nyfikenundrande.
Kanske blev det för många. Kaffekoppar och okända, dagar och spårvagnar. Kanske blev det för enkelt. Det kan man inte veta. Så noga.

Men det är annorlunda. I alla fall. Och det finns flera, saker man gör, mindre ofta nu, som plötsligt också fått en ny glans. Ett nytt ljus. Som huset luktade, kändes, på julaftons morgon när mamman till och med polerat pianotangenterna.

För det känns viktigare. När man snört på skorna man inte använder i skogen, väckt Grannen E ur soffkoma för lånad pickupström till trött Ford anno 1986. När man kört de fyra rapsgula milen.

Då smakar kaffet. Och jag är nyfikenundrande igen.

När hela Göteborg sprang

Idag är den där dagen. När tusentals, svettiga, hostande, hurtiga, glada, springer. När Göteborg springer. När svettiga shoppare gör fåfänga utbrytningsförsök vid kravallstaketen i korsningen Avenyn/Kungsgatan. Arga och nervösa över tanken på att klockan går och HM stänger snart. För att inte tala om Victoria Arena. Hungriga vill äta Sunset falafel. Spårvagnarna går andra rundor. Bussarna går. Inte. Det går någon båt. De hurtiga vill komma vidare. Någon får diarre men springer ändå. Mot mål, blå streck i gatan. Trångt. Svettigt. Hysteriskt. Levande. Samma som varje år. Följ nu blå streck i gatan. Trilla inte. Hamna inte på var sin sida om staketen.

Idag firar vi Göteborgsvarvets dag. För idag är den där dagen. Den där dagen för två år sen som började med en svettig biljett till filmen om sparven, en språngmarsch i ösregn och slutade med resten av livet.

Jag minns precis hur vattnet kippade i mina vita tygskor. Precis hur liten hennes hand var. Precis som nu.

Lika

Ibland slås man av hur lika folk är sina föräldrar.

Jag ser ut som min mamma. När jag står mittemot henne kan jag se hur jag kommer att se ut om tjugo år. Det bådar gott. En dag upptäckte jag att mina händer är exakta kopior av min farmors. Tummen. Naglarna, knogarna. Hela. Bara yngre. Märkligt.

Idag hamnade vi på oförutsett kalas hon Grannen C. Bullar, pajer och kaffetermosar.
Hon rör sig exakt som sin pappa.

När flatorna kom till byn

Det hade kunnat vara, och är, en alldeles vanlig historia. En sån där som händer vareviga dag. Barn från landet, växer upp, flyttar ut, bort, lever loppan, springer på annan lantis som lever loppan i samma storstad, faller pladask, söker sig tillbaka hem, till byn. Slår rot. Frid. Fröjd.

Efter att den frågvise blivit, åtminstone en smula, övertygad om att det är fullt möjligt, och till och med trevligt, att bo här permanent, kommer den alltid fram. Den där frågan om hur det egentligen är, hur det går, vad som egentligen händer när två glada flator flyttar till byn.

För, tvåtusental och det mesta till trots, verkar det fortfarande vara norm än något annat att vara åtminstone semismygig om man har en annan sexuell läggning än hetero.
Och, om man är rädd för att synas och gillar att vara hemlig och smyga, får bylivet inte dom varmaste rekommendationerna. Här kan man inte slänga kompostpåsen i den svarta tunnan utan att det blir åtminstone uppmärksammat i det egna trapphuset.
Därav frågan, gissar jag. Ständigt denna vessla.

Så. Det enklaste och kanske mest väntade, för de nyutkomna glada flatorna och anonymiteten, skulle alltså varit att stanna kvar bland betongen och blanda sig med den stora massan.

Istället tog andrahandskontrakt och utbildningar och tjugiplustid och pengar slut. Hastigt och lustigt. Nästan inom en vecka. Och i någon sorts skräckblandad förtjusningsfärd, med andrahandsbohaget i magasin och svettig enkelbiljett, köpt för de sista korvörena, i näven, åkte vi. Snabbt som attan och utan någon annan Plan B än att stan står väl kvar. Sen. Om. Ifall att.

Till saken hör den att minst en av oss ramlat ur garderoben i en fart som kunde få vem som helst att få magknip. Allt hände samtidigt, och kanske var det tur. För ingen hade riktigt någon tid att tänka. Oroa eller ängslas. Över trång landsbygdsmentalitet och att vara fel eller annorlunda.

Vi liksom bara toksprang rakt ut på bygatan hand i hand. Det kändes som det enda alternativet.
Och sanningen är den att jag tror att det räddade oss. För även om någon kanske satte den rökta ålen i halsen där bakom köksgardinen, så fanns det liksom ingenting att tillägga. Vi är här och nu och det som inte är hemligt är inte heller roligt att skvallra om.
Säkert stöttes och blöttes det på syjuntorna, som allt annat, men det enda skvaller som nått oss, är att det inte finns något skvaller. Till de rutinerade skvallrarnas förvåning och kanske förtret.

Så. Nu är vi byns glada flator. Än så länge de enda vi känner. Utanför garderoberna vill säga. För visst finns det någon som står lite på glänt.

Och fortfarande envisas vissa, särskilt de runt fyrtiofemtiostrecket, med att fråga var jag har min kompis. Polaren.
Det är som att det liksom fastnar i halsen. Är lite taggigt, eller kanske kletigt. Det där ordet. Flickvän.

Mitt i ingenstans.

Ofta, och sådär lite för ofta för att det ska vara en ren tillfällighet, så kommer den där frågan. Kanske frågorna mer än frågan. För det är nästan alltid flera. Liksom på rad. Och med en tveksam ton.

Hur är det att bo där? Mitt i ingenstans. Vad gör ni där? Finns det något att göra och hurstårniegentligenut?

Och vi svarar och förklarar. Drar hela. Övertygar. Skryter lätt och skrattar. Undrar också lite, men inte högt.

Vi har bott länge, länge i en stor stad. I flera år. Det var bara att ta en fika. Bara. Närsomhelst. Med andra ansikten runtom varje gång. Det fanns klubbar och Långgata. Affärer. Spårvagn, bankomat och ordnad skog. Det var då.

Här finns det en mack. Den är ett mataffär också, och en post, en bank, ett systembolag och ett apotek. I ett. Om man vill att någon ska veta så kan man sätta upp lappar på anslagstavlan. Eller så kan man prata extra högt i kassan på macken.
En dag hörde jag på teve att när mataffären stänger, då dör en by. Jag tror på teven. I det fallet.

Det finns en camping. Där bor danskar, tyskar, holländare och några andra. På sommaren är de många. Kanske flera tusen. På vintern är det mest bara en gräsmatta bland andra.

Det finns en sjö, som är djup och svart och full av gamla spöken och något troll allra längst ner. Om man lyssnar på de som fortfarande, efter kanske femtio år inte vågar stoppa ner tån. Ens.
Ibland, när vi har jobbat och fötterna gör ont och huvudet är fullt av stress och mat, då badar vi. Det är natt då, sommarmörkt. Suddigt på något vis, grönt, och man kan inte se vattenytan förrän alldeles precis före. Då är det mystiskt. Annars är det en nästan en vanlig sjö, med fjortisar som gör bomben, änder och varma bryggor.

Det finns en skog. Och en gång, där alldeles i början, å ställde jag mig framför den utan att knappt kunna andas. Jag sa åt henne att titta, titta. Jag blev fem. Inte sådär mossavackert som skogen hemma, där högre upp i Sverige. Utan högt. Rakt och grönt. Med luft. Hon undrade vad hon skulle titta på. För Hon är född här, och för henne är skogen alltid sån och har alltid varit. Hon visste och nu vet jag.
Nu springer jag. Lyxjoggar där varenda morgon. Helst tidigt, utan att möta någon, förutom kossorna som sover halvt i den där långa backen förstås. Svettas, andas och finns. Finns bara. Och sen är hela kroppen lugn. Stilla inuti och jag behöver inte bli orolig och dum över smått hjärnskräp.

Det finns människor. Dom är väl ett par hundra stycken, ungefär åtta, och bor här och var. Jag är en, hon är en och vi bor i en lägenhet i väntan på att hitta huset. Helst högt och i trä. Det är värt att vänta på för det har nog en punschveranda också.

Under oss bor Grannen E. Hon har tre taxar som har varit fem en gång. Grannen E äter helst grön pesto som vi ger henne och kör pickup med alla taxarna fladdrande ut genom rutorna. Taxarna har ätit lite på ratten. När hon har åkt i hissen luktar det stall.
Här bor också Grannen M. Hon har långt vitt hår och håller ordning på allt och alla. Första dagen la vi kompostpåsen i den svarta tunnan. Det märkte hon, och det gjorde vi aldrig mer. Grannen M städar i trapphuset en gång i veckan. Jag möter henne i mina joggingskor, och hon ursäktar sig om hon städar på fel dag. Eller på fel tid. Jag vet inte vilken som är den rätta.
Sen har vi Grannen C som bor bredvid Grannen E. Hon har en gammal snäll hund och hår ner till midjan. Den gamla hunden är min vän, och bor hos oss på dagarna när Grannen C jobbar. En dag vill jag ha en egen hund. En som joggar. Grannen C kommer upp på kaffe ibland och vi pratar om män och vem som egetligen behöver dem.
Det finns fler. Grannar. Grannen T med det otroliga efternamnet som jobbar i konditoriet på bottenplan. Där finns det fina semlor, ostbullar och akvarellutställning. Och Paret H med rökpustarna när dörren öppnas och några till.

Våra pengar tjänar vi på den tokiga restaurangen med loppisinredningen. Jag stryker dukar och ler och håller koll på saker i bästa Granne M-stil, och Hon gör pesto vare sig maskinen är hel eller inte och lägger upp sallad som är fin både för ögonen och munnen. Och jag som lovade mig själv att aldrig vara servitris mer igen. Men den här är något annat.
Vid grillen står det en hippieartad amerikan som har bott mer någon annanstans än i Amerika. På torsdagarna kommer stammisarna och Stammis P dricker Corona, kramas och hämtar nötter, Stammis R dricker vitt vin och har politiska möten. Dricker han rött vin så börjar han gråta.
Stammis K kommer varje dag. Pratar om vädret. Pratar om världen enligt Aftonbladet.
En gång kom Timbuktu till vår källare. Då blev det stort kalas och skåningarna var ännu gladare än vanligt.

Annars ritar vi och snart ska vi leva på bara det. Och kärlek med luft.

Jag trivs här mitt i ingenstans, och jag vet inte riktigt varför. För att låta klyschorna hagla, man får ta saker som dom kommer. Vara i nuet och se det stora i det lilla.

För annars skrumpnar man här. Eventuellt till ett skitlitet torrt russin.

Ensamhemmavistas.

Hon åkte på möhippa långt bort och jag trodde inte att den skulle betyda så där väldigt mycket egentligen. Den här helgen som gick, alltså, och som blev min första hela på alldeles egen hand. Här. Ensam hemma. Hemma i byn. Hemma i Skåne. Bara jag, skatterna och Tant Gredelin.

Kanske skulle det bli som vanligt. Jag har blivit sämre på ensamhemmavistas. Än förut. Till och med bara en liten stund. Det skräpas. Klädhögarna verkar rusa till hörnen och fruktskrottar torkar fast på konstiga ställen. Snabb mat. Yoghurt. Kanske inte ens nån alls. Klanta. Spilla. Fumla. Jag bli så fumlig. Bara det. Det är så tråkigt att laga mat.

Men den blev något. Annat. Den första ensamhelgen. Det satte sig en god liten varm i magen. Som en mjuk fågel kanske. Där precis bredvid den lilla saknadsklumpen som kommer skavande när Hon är ute. Borta. Utom synhåll.

För där nånstans, i Tant Gredelin, som är vår gamla Ford, mitt på en skånsk åker någonstans mellan Kågeröd och Billesholm, där visste jag att jag vill vara här och alldeles här. Nu och på riktigt. I en liten by som jag knappt vet vart den ligger. Det är jag som trivs här. Jag också.

Och den är inte ens hälften så stor som Bjurs och det gör ingenting.