Trump, slem & en soffa.

Nu har det hänt, det där som inte händer. Alls ofta i alla fall.

- ALDRIG, inte jag, säger jag och med pepparpeppar efteråt.

Nu ligger jag i en soffa och det är det närmsta jag har kommit att växa fast i något på länge, förutom i en hjärtegrop och i ett krokigt hus. Jag är mest en liten skit, en liten en med snor i hela huet (som är ansiktet i Skåne) och en frisyr som är oroväckande lik Donald Trumps.
Jag vet inte om Donald någonsin växt fast i en soffa, men tanken är en smula tröstande. Badande i snoriga papperstussar, en enveten hund som helst av allt vill sova på magen och bröstet som är trasigt. Trasa, och minst mansförkylningsgnällig. Fast jag vill mycket hellre föda barn och det är sant.

Och Hon som jobbar och ALDRIG tycks komma hem. En evighet, jag är tre, kliar i öronen, smygtopsar, väntar och när hon väl kommer är jag Kanske Den Tråkigaste. Tyst och slö och timmar som går och längst inne vill jag vara en mört, förlåt. Jag vill sitta i ditt knä och snora men jag är alldeles för tung.

Jag vill att maten ska ha smak, och tårtan, och hjärtegropen lukta Du. Jag ska orka duscha, innan klockan fyra för det kan hända att kroppen luktar nästan precis som åtta timmar i en soffa.

Glimta.

Ceasarsalladsönskningar. Glace Santander Cacao. Små små fisgröna tecken i en rutten gräsmatta. Det blåser varmt, lite i alla fall, det luktar hundbajs och är det Den som kommer nu? Vi törs inte riktigt tro på't. Säga nåt högt.

Hon köper gummistövlar, men i hennes ögon finns glimtar av vita tygskor och hjärtat blir som varmt pastellkritakladd. Snart så.

Att rasta en Tant

Det är ändå något visst, det här med att äga en gammal Tant till bil. Denna mistralblå, vilket betyder dammblekgredelin fast med andra ord, skapelse, med stor och smäcker ratt à la 80-talets ideal och inbyggd, om än något diffus laser någonstans där ingen längre minns vart den sitter. Med lite vilja kommer alltsammans i 3D också, även om man i bilkretsar säkert skulle vilja få det till att hon har tre dörrar.

Hon har vilja, Tant Gredelin, och en styrning av stål som inte passar den veke. Måhända till oss fåfänga flators stora förtjusning, eftersom vältrimmade överarmar ju som kommer på köpet, särskilt om du vill parkera ofta.

Alla tanter med klass föredrar som bekant sol, och en skånsk vinter är minsann inte vad som faller Tant Gredelin på läppen. Dimma och rusk, bevare henne väl, inte ska väl hon och inte ska väl vi. Tvärstopp, rethosta, djupa veck och neråtmungipor. Vi stannar väl hemma då.

Och när hon vilat ett slag, tantskrället, tagit sig en lur och fått sig en kyss som heter duga, då åker vi, Tanten och Jag. Laddar våra batterier. Halva Skåne runt kör vi, och medan vi passerar exotiska platser som Torrlösa, Eslöv och Maglasäte pratar vi om livet och vad som egentligen är viktigt mitt i hela balunsen, och sen är magen lugn och all införförstadagenpånyajobbetoron känns tveklöst fjuttig.

Så, Ms Mistralblue Ford Sierra 2.0 Laser 3D. Tack för sällskapet och för att du finns. Men håll dig för fan i mameluckerna och starta nu imorgon bitti.

Som en dans.

Jag misstänker att det är få som inser vikten av sittande bordsdans till frukosten. Eller Fia med Knuff för den delen.

Ni gör min dag.

Med luft, luftig.

En del ställen liksom bara kräver att man ska gå runt där och fundera. Eller svettas och helst båda samtidigt. Krångla med tankar, vända på ord och på sig själv. Utochin.

Ibland glömmer man nästan bort att dom finns, dom där ställena. Kanske för att man inte behöver fundera just då, eller för att man behöver det så mycket att det liksom slagit över och står helt stilla där inne jättelänge.

Jag hade ett berg en gång, och nu blev jag påmind. Det där gamla bergskrället var min alldeles egen utpost. Länge. Jag sprang uppåt tills andan tog slut, satt i solen tills axlarna blev prickiga, röda och grinade ikapp med rökpelarna över stan. Gick fortfortfort när huvudet kokade över och när det fanns prestationsångest som liksom rann ut genom öronen, ner på den nya tröjan som var smurfblå och det var ju hippt då, smurfblått.
Klättrade, ringde, halkade, tog egoistiska snyggbilder och bilder av hög luft som var rosa av avgaser. Ryste över tanken på att någon hade dött där en gång och sprang ännu fortare. Utan luft. Med luft, luftig.

En dag frågade jag Henne om hon ville följa med. Dit upp, hon åkte spårvagn över halva stan och jag fick skakiga knän utan att veta varför. Som när man sagt något rakt ut, utan filter mellan hjärnan och munnen och lite för snabbt. Precis som du sa, Linus.

Sånt man säger strax innan hela livet blir ett annat än vad man trodde. Vi gick runt där uppe en stund och nu har jag en skog istället. Och betydligt färre krångligheter.

Lilla, lilla farmorfågel

För nästan precis sju dagar sen åkte jag åtti mil med bil och tåg och sa hejdå till min farmor. Hon, som hade dom mjukaste armarna i världen och en blus som jag trodde var full av stora nyckelpigor, men kanske var paisleymönstrad ändå, så här med vuxna ögon mätt. Röd var den i alla fall, som den där stenen på ringen i den hemliga lilla asken.

Hon hade lejon i tapeten, lutande köksskåp, såna som jag vill ha nu och blommor i fingrarna och i själen. Och potatisskalssortering innan bruna recyclingtunnor i plast fanns, ett finskåp med rosiga grytlappar som luktade gott damm, plastpåsar på tork, evigt vita tänder i ett glas och rullade snören i skåpet. Vi byggde tårtor av dem, grytlapparna, och klippte skira små spetsar av utslätat kalaspapper. Jag har hennes händer, precis lika, och tillsammans släppte vi skrynkliga fuschsior ner i avgrunden som fanns under hennes balkong. Högst upp i världen var vi, ovanför träden, och sen åt vi kakor med gul marmelad som inte var så goda och gröt som var det.

Och hon som önskade sig långa ögonfransar som jag och ett annat liv på den stora gården på landet och sen blev hon så liten och stilla att små fåglar satte sig på henne utomhus. Det berättade hon för oss, och såg lite lurig ut på ett märkligt vis.

Min farmor blev till en liten, liten grå fågel, och nu flyger hon och farfar som bara små grå fåglar kan.

Heels

Vissa saker tål att väntas på. Så säger man.

Och nu känns det som att det blir många av dom där sakerna. Att vänta på, som en hel lista. Kanske är det bara vintern som spökar. Här brukar vi skylla väntan, tårar, gråa ringar och hår på november, men nu är det februari. Mer november än någonsin alltså.

- Använda högklackat. Tjugo år senare och allra minst jag själv trodde ens på tanken. Eller att jag hade väntat för den delen. Men snygg kände jag mig. Check.
- Lön, meränprecissåattdeträcker, per månad, pronto, åtminstoneframtillsommaren. Check.
- Gräsmatta och sjölukt.
- Fräknar.
- Den vilda bebin.
- Ett litet frö i alla fall.

Jag väntar förresten på några fler också. Check, alltså.

Ett nytt år, med knuff

En dag över en fiamedknuffochfinfru-frukost:

- Kommer du ihåg när du hade en blogg? Det var tider det, åh, jag saknar den.

Det gör jag med, Skrivkliet, för nu har det gått ett helt år och minst hundra meter plit har hänt.