Skrållan, kottar och plast.

Det händer sig ibland att treåringar äntligen fyller tre. Trots att de i sina egna huvuden med rufs väntat så länge på detta arrangemang, att de rimligtvis borde fylla fyra.

För när födelsedagsbarnet är ensam herre på täppan, då blir det arrangerande. Litet barn och stort kalas. Fiskdamm och presentberg.

På köksgolvet sitter Hon, tejpar, prasslar med regnbågspapper. Musse i luftballong var det visst. Och inuti en gunga. Trapets också, för treåringscirkusen sen. Den som vi alla ska få se. En gång, en gång till.

Vi har varit i leksaksaffären. Den stora, som ett helt land. Och inte hjälpte tuggummi, fusksnus, vatten och mental förberedelse. För strax där innanför de automatiska dörrarna liksom dimper den ner över mitt huvud. Leksaksaffärsfiltkänslan, och jag är stirrig. Slö, samtidigt och jag undrar ännu en gång varför heltäckningsmattor är leksaksaffärspraxis. Röda, helst.

Och jag försöker sålla. Vara positiv, men det vimlar. Hon ser nog vad som händer, känner mig och lyfter på en stor gummiboll. Med stroppar till öron att hålla sig i. Den har en enda färg, och är inte rosa. Inte blå heller, hopp och en vila för ögonen. Och för en kort sekund kan jag urskilja nostalgigubbarna någonstans i mängden. Och Lego, hopprep, memory och trätårta.

Men alldeles där bakom lurar en vägg av rosa glitter, spetsar och gull. Strykbrädor, blonda korkskruvar, shoppingkorgar och smyckeset. Blöjbyten, spaghettiben och klänning för en Belle. Skrållan skorrar efter mamman sin, blinkar, klickar med plastögonen mot den blåsvarta avdelningen, där robotarna trängs, krigar om platsen med rymdskeppen som kan bli monsterbilar och muskeldräkterna med tagg, svärd och sköld.

Det kryper lite, liksom i nacken. Någonstans långt in, kanske i bröstkorgen, eller där bakom örat. Jag är varm, nästan svettig, och det tar en stund innan insikten kommer. Jag är inte trött, och kanske är det inte ens heltäckningsmattan. Jag är arg.

På att en treåring får allt hon pekat på. En till, bara en till och kanske har hon tålamod att öppna dem alla. Det svider av rosa plast i mina grönavågenfingrar och de saknar plötsligt kottar, pinnar och Mulle. Trolldeg och ritpappersrulle utan görarättmall och glittersprej. Sväljer hårt. Muttrar, kanske för högt. Ut, och bort. Andas, och det går över efter en stund i bilen sen.

Det är inte första, och inte sista gången jag kommer att stå där, på den röda heltäckningsmattan. Med PK, nästan som tatuerat i pannan, rödfläckig på halsen och gråtklumpkänning.

-Vänta bara, säger de, och skrattar lätt och överseende. Tills du får egna barn. Då kan du ju försöka säga ifrån och emot.

Blinka lilla.

Det är mörkt utanför nu och Hon sitter i soffan med Mian i bok och Fischer på flaska. Ett par nötter också, och något på den där teven, som är mindre än de flesta.
Ofta får vi blickar fulla av medlidande och tillhörande erbjudanden. Tjockare eller plattare, och alltid Större. Storleken betyder något, säger de, som vet.

Vi vet. Att täckena är mjukast i världen efter de där timmarna, och ögonlocken tyngst. Och vi bläddrar mellan alla de fyra kanalerna och kanske finns NågotNästanVärtAttSe, just då, på vår lediga tid. Och vi försöker helhjärtat att läsa textremsa, halvhjärtat att inte blinka för långa stunder. Blinka och blanda. Doktor Dorian och Mulder. Mayday, Mayday.

-Det är ju knappt så man ser den!

Knappt alls, faktiskt, och det finns ju viktigare. Och bara ett par kilometer bort finns ju Bion. Där bjuds det på kaffe med duppa, kanalvalmöjligheter och filt med hund. En hel middag, med lite tur.

Och vi avböjer. Vänligt men bestämt, erbjudandena om de avlagda, men Större.
Det är så mycket lättare att blinka bort en liten.

Självuppfyllande.

Och sen, efter nåt som kanske var ett par veckor, får vi andrahandshöra att en av dem bestämt sig.

- Fungerar det inte med Honom A, nu, då blir jag också lesbisk. De har det så bra.

Och efter idag, som var en av de Sura Dagarna, med något som måste varit grått ludd på hjärnorna, så tänker jag på det.

Jag fnissar för mig själv, tittar in hos Johan och i huvudet, för en sekund bara, är det jag som är hon.

Åttiotalsvirvlar, och det grå har lyft.

Uppifrån det vänstra hörnet.

Jag tänker på det liksom lite snett uppifrån, hur vi sitter där, vi är sex stycken och vi är alla sisådär trettio och något fyllda.

Det är jag, Hon och Hennes VännerFrånFörr. Med vinboxar, knytmat och förhoppningar med oss i bagageluckorna har vi svettats fram, men duschat nu. Det luktar tvål, hårsprej och vi hejhejlängesenkramas i lägenheten som är inhyrd dagen till ära. Bara för ikväll.
Presentpapper prasslar och Födelsedagsbarnet som blivit trettio nyss gnisslar lite, men bara lite, över att vi ju inte skulle. Kanske mest bara för att, men det kan ingen riktigt veta.

Vi äter, räkor som förrätt och någon dricker kvarbliven bröllopspommac för att kunna köra milen hem till barnen sen. Vi andra sover kvar, håller oss till boxar och en och annan öl på flaska. Hon gillar det bättre ibland, och jag med.

Jag tycker mig vädra en viss väntan i luften, på när De ska dyka upp i samtalet. De, pojkvännerna och männen, de äkta och kanske någon tillfällig eller två. Kanske är jag lite paranoid, lätt. Det blev så många år, av lyssnande som gnager. Varma telefonlurar och självuppoffring.

Men visst kommer de, som av bara farten, kanske fortare med vinglasen, pojkvänshistorierna, för vissa öron rena rama skräckisar om makaronkokarinkompetens, strumpsläng, missförstånd och frekvent vattenspill på köksgolv. Vi ojar, gråtskrattar och tystnar ibland, nickar eller skakar på våra huvuden. Känner igen, ja, men inte ändå och blir upplysta och nedstämda i samma röra. Det går timmar och männen varvas med salt tzatsiki, pms och a-kassegroll.

Ibland tittar Hon och jag på varandra och jag känner mig lite lättad då. Ofrivilligt kanske, men lättad, och vårt Vi får frågor. Om hur Vi gör, har, löser det och Vi svarar att disken bara är vanlig disk. Hos oss, och då finns den plötsligt någonstans inne i bröstkorgen.

Känslan från det vänstra hörnet, strax där innanför dörren. Känslan av att sväva, om än bara en liten, liten bit utanför.

De små.

Vi sitter, på väg hem och vi har handlat. Jag kör, Hon åker förbi kor, åkrar, skyltar med smygande grisar och ibland en lukt av gödsel eller kanske bensin där utanför. Vägen kan jag nu, och vi är tysta bitvis, tänker.

Ungefär vid den lortiga gården som har förrymda påfåglar utanför idag, kommer en fråga. Påfåglarna rusar över åkern, och jag undrar om Hon kan tänka sig att flytta tillbaka dit. Till stan. Till spårvagnarna, folket, asfaltspromenaderna och ölen efter jobbet.
Hon svarar med en rynkad och ganska liten näsa. Den har små bruna fräknar, och jag vet att Hon, precis som jag skulle kräva så mycket mer nu. Av den, stan då.

Och att livet har ändrats. Vi var så små. På något vis var vi ju det.

Krisp.

På kvällen, nästan på natten men inte riktigt, när vi kliver ut genom restaurangdörren, till det som med lite god vilja kan kallas Centrum, är känslan alltid densamma. Armar och fötter som domnar, tröja med diskmage.
Det är tomt och det blänker lite gulaktigt i asfalten. Stilla. På vägen där de flesta blåser förbi femtioskyltarna, vägen som tar de allra flesta vidare, utan att hitta hit. Till byn som är hemma nu.

Ännu mer hemma för att det finns höst i luften. Igen. Det gick ett år och jag är kvar.
En liten krispig lukt, och jag är här.

Höra hemma.

Det är en söndag. Nästan som vilken som helst, med undantag för de där hyfsat dyra ekologiska festivalbiljetterna vi köpt med plastkort i webshop. Vi stuvar in oss i Forden, och förväntan ligger i luften. Vi ska dansa till balkantoner om natten och kanske bli svettiga av bara farten. Dricka vin med vatten i, kanske, som de gamla och glada gjorde på det där bröllopet, med hårslingor klistrade mot de rosa kinderna.

Redan i biljettluckan kikar ugglorna fram ur mossen. Biljettmannen undrar konstigt över våra söndagsbiljetter och vi över varför bara ett tält i ena hörnet utgör hela campingen.

Vi sitter på en gräsplan framför en scen, med en enda dansande framför oss och kanske tjugo andra utspridda, iförda manchesterbyxor och tvättnötstvättade bärsjalar med bebis i lilagulagrön hampamössa. Vi, med magar halvfulla av vegetarisk burgare utan smak, förlångtbortproducerade skor och våra fördomar är besannade. Mot den egna viljan.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av groddar, dammig jord och utanförskap.

Vi åker därifrån, tre timmar för tidigt, med biljettmansblick brännande i nacken och låter Brüno stå för underhållningen.

Någon dag efteråt åker vi till Köpenhamn. Det är Pridefestival där, och jag förväntar mig något, diffust. Något lätt, och vi är glada.

Vi följer tappade regnbågsspår på asfalt och hittar fram, till slut. Rör oss bland regnbågsflaggor, regnbågströjor och regnbågsmat, bland regnbågskuddar och kvinnokuddar, queerkonst och konstig konst. Det finns staket runt. Uppklädda bögar och nerklädda flator, och fördomarna, paradoxala, gnisslar högt. Vill inte vara tysta, inuti, trots att vi vill.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av marknadsplast, desperation och utanförskap.

Vi går. Vi äter pizza på Ströget. En öl också, dyr. Det är mysigt, husen är krokiga. Jag tar en bild på ett fint bakomgömt tvätteri. Kakel.

Jag tågsomnar på Hennes axel sen, och jag hör hemma. Där.