Minne som en häst.

Jag vet inte ens om man säger så. Minne som en häst. Men det händer fortfarande att Hon säger;

- Minns du när du hade en blogg?

Och så kanske Hon läser den igen, gillar vad hon ser. Och jag minns visst, men inte riktigt ändå. Och nu, i slutet på det som jag en dag resonerade fram som den perfekta semestertidslängden, fyra dagar då man hinner landa, göra och vara men inte bli uttråkad, hittar jag den.

Igen. Läser igenom, undrar lite, fnissar åt litenheten, storheten och att så mycket är så långt borta och ändå inte.

Scrollar bakåt, bland mitt eget. Den digitala textwasten. Jag har hunnit nästanglömma namnen på folk som jag benämnt med bara deras första initialer, blivit orädd för sånt jag var rädd för då, tänkt till änden på många tankespår, packat ner krigsyxor och slipat nya, tankar har slutat gnata, andra har minsann bara börjat.

Profilen då.

"Jag heter Mia och finns i en liten by någonstans mitt i Skåne. Jag vet knappt själv var, mest för att jag ganska nyligen flyttat hit. Annars är mitt lokalsinne hyfsat. 

Jag bor med blivande fru, galen katt och sillslukarhund i ett krokigt hus fullt av skatter. Jag har en Ford vid namn Tant Gredelin och önskar mig en vild bebis, kort hår när jag har långt, långt när jag har kort och en screentrycksverkstad. 
Jag titulerar mig formgivare och jobbar gärna med mönster i svart och vitt. 
Jag är beroende av att jogga i skogen tidigt på morgonen och att snabbläsa slaskdeckare på sommaren, men annat med mer substans på hösten. 
Jag tycker om min mobilkamera som är så dålig att den är bra, och fotograferar allt och inget, periodvis. Ibland glömmer jag bort att jag tycker om att skriva. Jag blir överraskad varje gång jag upptäcker det. 
Jag trivs. Vi börjar där."

Jag hittar nu. Jag är inte nyinflyttad. Jag har fortfarande en blivande fru, samma. Sillslukarhunden äter inte lika mycket sill men har fått valpar en gång och är fortfarande hysterisk och en väletablerad familjemedlem. Katten är gammal och en gnällig gubbe, Tant Gredelin är död och begraven sedan ett par år och ersatt med Marie Fredriksson, det vinröda Skodafyndet med träpanel i äkta plast.
Jag ränner fortfarande runt i skogen, längre sträckor nu och tacklar mig till blåmärken på rullskridskor om kvällarna.
Slaskdeckarna förser min svärmor mig med på sommaren. Den dåliga mobilkameran fick vika hädan för en smart telefon från nutiden och jag har inte saknat den en enda gång förrän möjligvis nu.
Gällande önskningarna får jag väl erkänna att jag fortfarande önskar mig en screentrycksverkstad men inte långt hår. Jag har hunnit prova och den oroväckande känslan av att se ut som Madicken var säkert obefogad men inte nådig.

Jag har säkert fått nån rynka också, men större muskler vid knäna som gör att gamla byxor inte passar och det gör mig stolt.

Såja. Nu är jag överraskad igen. Jag trivs. Vi börjar här. Shoot, Mia!