Tidsmaskin

En dag satt vi här vid Perstorpsskivan. Hon och jag. Smörgåsar med mormorsmarmelad, prat om svarta små streck eller fördelen med utåtstående öron och ibland sträcks händerna över, bordet, och jag frågar den ständiga och hyfsat dumma frågan om kaffe, plockar tallrikar och man frestas lätt att tro att jag varit en servitris. Någongång, någonstans.

-Vill du ha kaffe?

Hon säger ja och det vet jag långt innan, och sen ramlar Huset in. Plötsligt och rakt in i livet och möblemanget i huvudet välter i rena förskräckelsen. Och lyckan.

Hundra år på nacken och krokigt därefter, med pianoplats, knak och gräsmatta och Hon tittar på mig och jag på Henne och om tidsmaskiner fanns, är det så det skulle kännas att landa efteråt.

Där framme, i tiden.