Örongodis med snagg.

Nästan precis som det är med skrivkliet, är det med örhängen. Jag hinner glömma att jag gillar dem och de försvinner ner nånstans i nåt som skulle kunna vara tomma intet, men är en liten lortig korg med lock som en gång såldes på Ikea i trepack och förgyllde nåt badrum i en lägenhet vi redan glömt.

Ibland dyker de liksom bara upp igen, och kräver att hängas där de bör, och nu hände det i samma veva som ett plötsligt behov av att klippa håret outsägligt kort på sidorna och vara långt och lockigt ovanpå. Varför ett sånt frisyrbehov dyker upp, och varför det ibland händer just i vårt hushålle får jag lite lust att peta och dra i en annan kliardag.

Vi satt i alla fall vid köksbordet, Hon och mitt nytrimmade jag, med låtsasindiska låtsasguldringar i örat. Och med fjärilar på hjärtat bara för att Hon har brunagröna ögon med skatter i, luriga bryn och bara för att Hon säger:

- Snyggt. Lite bögigt och det gillar jag.

Fem mil utanför

En annan av dagarna bläddrar vi och hittar. Fyndar en sanning, en med modifikation.

Tidningen: - Är Sverige ett tolerant land för homosexuella att leva i?
Mark: - Både och. I jämförelse med många andra länder är Sverige väldigt tolerant. Men det går inte att se vårt land som en enhet. Där jag bor är det tolerant värre. Fem mil utanför Örkelljunga är det inte så lätt. (...)

Det är då det slår oss, att platsen som är vårt Hemma är där, fem mil utanför Örkelljunga. Nästan på pricken, världens ände och att livet känns lätt som luft.

Ändå.

Neongula.

Jag och du, Skrivkliet, har nästan glömt att vi finns. Fastän det fullständigt hänger gardiner av grejer i luften. Som de där gardinerna i tegelhuset på vägen till Teven.

Neongul spets, som syns ordentligt. Det är hög tid nu.

Tidsmaskin

En dag satt vi här vid Perstorpsskivan. Hon och jag. Smörgåsar med mormorsmarmelad, prat om svarta små streck eller fördelen med utåtstående öron och ibland sträcks händerna över, bordet, och jag frågar den ständiga och hyfsat dumma frågan om kaffe, plockar tallrikar och man frestas lätt att tro att jag varit en servitris. Någongång, någonstans.

-Vill du ha kaffe?

Hon säger ja och det vet jag långt innan, och sen ramlar Huset in. Plötsligt och rakt in i livet och möblemanget i huvudet välter i rena förskräckelsen. Och lyckan.

Hundra år på nacken och krokigt därefter, med pianoplats, knak och gräsmatta och Hon tittar på mig och jag på Henne och om tidsmaskiner fanns, är det så det skulle kännas att landa efteråt.

Där framme, i tiden.

Polarn.

Ibland är det svårt att följa det som vindlar i deras huvuden. Hitta mig och mitt, sig och sitt, i det som tänks, stöts och blöts.

När Vi kommer ivägen, Hon och jag. För att vara Vi, är visst att vara allt och inget, bu, bä och att bli förflyttad från ena kanten till den andra. Snabbt.

Det finns ett avstånd, i det som hörs och det som sägs. Ibland känns gapet mer, ibland mindre.
Man kan ana av deras uttryck att de undrar, över Sexet. Det ligger i luften, i blicken och i sättet att inteundrasåattdetmärks.
I Malenaspalten kan man läsa rådet till den bögvarandeundrande att vänta med självidentifikationen tills Sexet händer. Det är då man vet, om man är homo eller inte. Förr det är Sexet det handlar om, alltet och varandet. Det har man ju hört.

Och i biosalongen hör vi medelåldersgubbar som skrockar förtjust med gurgel i rösten över Lisbeth och Miriam, samtidigt som fruarna uschar och ojar bredvid. Kinderna blossar nog.
-Nejnublirdetdåförmycket.

Och samtidigt som fixeringen vid Sexet, sägs det så ofta att det blivit en klassiker;
- Vad ska ni göra nudå? Du och din Polare. Jahaja, frilans ja. Men hälsa hem då, till Kompisen.

Min Kompis. Min Polare. Min Vän.

Hon som ska bli min fru, Hon som finns där alla dagarna och som är allting. Och jag undrar om Vi, som Vi är, finns där någonstans.
Under deras kalufser, eller om vi för alltid kommer att vara Kompisarna med en smärre twist. Eller klichédrömmen om det lesbiska Sexet.

Och jag tar itu med disken. Här i min värld, där Hon och jag vardagsäter gröt till frukost, och jag ler bland bubblorna åt Stammis F's förmodade min när jag i tanken ber honom hälsa sin bästa Polare N där hemma i stugan.

Blinka lilla.

Det är mörkt utanför nu och Hon sitter i soffan med Mian i bok och Fischer på flaska. Ett par nötter också, och något på den där teven, som är mindre än de flesta.
Ofta får vi blickar fulla av medlidande och tillhörande erbjudanden. Tjockare eller plattare, och alltid Större. Storleken betyder något, säger de, som vet.

Vi vet. Att täckena är mjukast i världen efter de där timmarna, och ögonlocken tyngst. Och vi bläddrar mellan alla de fyra kanalerna och kanske finns NågotNästanVärtAttSe, just då, på vår lediga tid. Och vi försöker helhjärtat att läsa textremsa, halvhjärtat att inte blinka för långa stunder. Blinka och blanda. Doktor Dorian och Mulder. Mayday, Mayday.

-Det är ju knappt så man ser den!

Knappt alls, faktiskt, och det finns ju viktigare. Och bara ett par kilometer bort finns ju Bion. Där bjuds det på kaffe med duppa, kanalvalmöjligheter och filt med hund. En hel middag, med lite tur.

Och vi avböjer. Vänligt men bestämt, erbjudandena om de avlagda, men Större.
Det är så mycket lättare att blinka bort en liten.

De små.

Vi sitter, på väg hem och vi har handlat. Jag kör, Hon åker förbi kor, åkrar, skyltar med smygande grisar och ibland en lukt av gödsel eller kanske bensin där utanför. Vägen kan jag nu, och vi är tysta bitvis, tänker.

Ungefär vid den lortiga gården som har förrymda påfåglar utanför idag, kommer en fråga. Påfåglarna rusar över åkern, och jag undrar om Hon kan tänka sig att flytta tillbaka dit. Till stan. Till spårvagnarna, folket, asfaltspromenaderna och ölen efter jobbet.
Hon svarar med en rynkad och ganska liten näsa. Den har små bruna fräknar, och jag vet att Hon, precis som jag skulle kräva så mycket mer nu. Av den, stan då.

Och att livet har ändrats. Vi var så små. På något vis var vi ju det.

Krisp.

På kvällen, nästan på natten men inte riktigt, när vi kliver ut genom restaurangdörren, till det som med lite god vilja kan kallas Centrum, är känslan alltid densamma. Armar och fötter som domnar, tröja med diskmage.
Det är tomt och det blänker lite gulaktigt i asfalten. Stilla. På vägen där de flesta blåser förbi femtioskyltarna, vägen som tar de allra flesta vidare, utan att hitta hit. Till byn som är hemma nu.

Ännu mer hemma för att det finns höst i luften. Igen. Det gick ett år och jag är kvar.
En liten krispig lukt, och jag är här.

Höra hemma.

Det är en söndag. Nästan som vilken som helst, med undantag för de där hyfsat dyra ekologiska festivalbiljetterna vi köpt med plastkort i webshop. Vi stuvar in oss i Forden, och förväntan ligger i luften. Vi ska dansa till balkantoner om natten och kanske bli svettiga av bara farten. Dricka vin med vatten i, kanske, som de gamla och glada gjorde på det där bröllopet, med hårslingor klistrade mot de rosa kinderna.

Redan i biljettluckan kikar ugglorna fram ur mossen. Biljettmannen undrar konstigt över våra söndagsbiljetter och vi över varför bara ett tält i ena hörnet utgör hela campingen.

Vi sitter på en gräsplan framför en scen, med en enda dansande framför oss och kanske tjugo andra utspridda, iförda manchesterbyxor och tvättnötstvättade bärsjalar med bebis i lilagulagrön hampamössa. Vi, med magar halvfulla av vegetarisk burgare utan smak, förlångtbortproducerade skor och våra fördomar är besannade. Mot den egna viljan.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av groddar, dammig jord och utanförskap.

Vi åker därifrån, tre timmar för tidigt, med biljettmansblick brännande i nacken och låter Brüno stå för underhållningen.

Någon dag efteråt åker vi till Köpenhamn. Det är Pridefestival där, och jag förväntar mig något, diffust. Något lätt, och vi är glada.

Vi följer tappade regnbågsspår på asfalt och hittar fram, till slut. Rör oss bland regnbågsflaggor, regnbågströjor och regnbågsmat, bland regnbågskuddar och kvinnokuddar, queerkonst och konstig konst. Det finns staket runt. Uppklädda bögar och nerklädda flator, och fördomarna, paradoxala, gnisslar högt. Vill inte vara tysta, inuti, trots att vi vill.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av marknadsplast, desperation och utanförskap.

Vi går. Vi äter pizza på Ströget. En öl också, dyr. Det är mysigt, husen är krokiga. Jag tar en bild på ett fint bakomgömt tvätteri. Kakel.

Jag tågsomnar på Hennes axel sen, och jag hör hemma. Där.

Grop

Det luktar regn och moped. In genom fönstret som står lite öppet. Det är en tankevändardag under håret som snart ska få luggsväng och städhuckle. Svalorna gör loopar, och vi undrar ofta varför. Om, och om igen. Det verkar farligt.

Jag läser. Hennes fyllajämntradio sjunger, pratar om diskriminering och jag är en pinnstolsaktivist.

Dricker kaffe och ena skinkan domnar. Tankarna blir okoncentrerade, hamnar i Hennes halsgrop som var det enda stället jag ens vågade nudda då. Vi kunde bara äta bananer för att magarna redan var fulla av fjärilar.

Och bakom Tänk På Döden fanns frihetsgångvägen där ingen kunde undra.

Mannen. Myten. Legenden.

Det var en kväll, där vid middagsbordet, när beställningarna sinar och diskmaskinen går som varmast. När en kock, en kallskänka eller två, ett par servitriser och servitören vilar trötta fötter, fingrar och hjärnor, blandar favoritgott bland det överblivna och längtar sig bort. Hem till dusch, kanske, och något telefonsamtal till någon kär.

Husamerikanen A berättar att Dear Mom på besök från Amerikat frågat honom, utan förbehåll och inte ens en gnutta eftertanke, vilken av oss två, servitrisen och kallskänkan, som egentligen var Mannen i förhållandet. För det visste hon ju att så skulle det vara. Borde och brukade.

Vi skrattar. Skakar på huvudena. Hon är gammal. Vi är trötta.

Och plötsligt kommer det. Kallskänkan som inte är Hon, utbrister, tveklöst, att det ju faktiskt allt som oftast ÄR så. Att det är en av di lesbiska som är Mannen.

Vi tittar på varandra. Jag och Hon. Vi är trötta. Hon är ung, kallskänkan, och jag hade en gång en fördom om de fördomsfulla. Att de värsta kanske skulle vara gamla, som Dear Mom, med sociala regler från förr. På pränt.

Jag tuggar på min kycklingfile, lite torrare nu kanske men med något som kanske är den bästa ceasarsalladen, och upplyser sällskapet om att en del av vitsen med arrangemanget ju faktiskt är att Mannen inte är en del av det.
För att ta det från det evigt manliga perspektivet, tänker jag stilla, sedan efteråt. För borde inte perspektivet vara, att vi gillar kvinnor, istället för att som alltid vara, att vi ogillar män.

Det hinns inte sägas. Servitören S hugger snabbt, bräker med en ton som kanske skulle vara ironisk, men spricker stort i sömmarna. Kläcker att då kunde vi ju minsann sätta upp en INGA MÄN-skylt på restaurangdörren nu. Eller något värre. En FI-logga.

Tystnad. Vi umgås gärna med män, säger Hon, kanske tröttast i världen nu, hatar dem inte alls, vill bara inte ligga med dem. Eller vara dem.

Vi dukar av, tallrikar och glas, fejar färdigt. På automatik. Hurtiga köksdanser till hög volym med mopp och hink.

I vårt vita kök sen, tittar Hon på mig och jag på Henne, och vi undrar. Oro i luften, nästanklump i halsen. Vilken av oss de ser som Mannen.

Hon, för att hon inte sminkar sig på en vanlig tisdag. Jag, för att jag tränar mer. Hon för att byxorna ibland har mer häng. Jag, för att jag inte orkar leka med barn lika länge. Hon, för att Hon sover medan jag joggar. Jag, för att jag kör Forden och tankar. Hon för att hon inte är lika blödig. Och jag som har väst, ofta, och till råga på allt känner mig snygg i den.

Det spelar ingen roll att Sofie Fahrman också har väst ofta. Hon behöver nog sällan oroa sig för eventuell manlig framtoning.

Scrambled eggs, Doritos och Oboy.

Hon är inte hemma.

Nästan för nära hjärtat

Precis hemkommen nu. Från den djupa och mörkare gröna. Det luktar berg och barr. Våt asfalt, där på parkeringsplatsen med alla filmstjärnorna. Dean, Humphrey och Sylvester i en röra. Någon snigel också. Hon somnar brevid mig i bilen. Då och då, är liten.

Timmar går och det böljar högt framåt. Bergen högre än vad jag minns och jag blir rörd. Och förvånad. Igen.

Det är något med den skogen. Något som sitter där i gropen. Den som nästan är för nära hjärtat.

Mitt i ingenstans.

Ofta, och sådär lite för ofta för att det ska vara en ren tillfällighet, så kommer den där frågan. Kanske frågorna mer än frågan. För det är nästan alltid flera. Liksom på rad. Och med en tveksam ton.

Hur är det att bo där? Mitt i ingenstans. Vad gör ni där? Finns det något att göra och hurstårniegentligenut?

Och vi svarar och förklarar. Drar hela. Övertygar. Skryter lätt och skrattar. Undrar också lite, men inte högt.

Vi har bott länge, länge i en stor stad. I flera år. Det var bara att ta en fika. Bara. Närsomhelst. Med andra ansikten runtom varje gång. Det fanns klubbar och Långgata. Affärer. Spårvagn, bankomat och ordnad skog. Det var då.

Här finns det en mack. Den är ett mataffär också, och en post, en bank, ett systembolag och ett apotek. I ett. Om man vill att någon ska veta så kan man sätta upp lappar på anslagstavlan. Eller så kan man prata extra högt i kassan på macken.
En dag hörde jag på teve att när mataffären stänger, då dör en by. Jag tror på teven. I det fallet.

Det finns en camping. Där bor danskar, tyskar, holländare och några andra. På sommaren är de många. Kanske flera tusen. På vintern är det mest bara en gräsmatta bland andra.

Det finns en sjö, som är djup och svart och full av gamla spöken och något troll allra längst ner. Om man lyssnar på de som fortfarande, efter kanske femtio år inte vågar stoppa ner tån. Ens.
Ibland, när vi har jobbat och fötterna gör ont och huvudet är fullt av stress och mat, då badar vi. Det är natt då, sommarmörkt. Suddigt på något vis, grönt, och man kan inte se vattenytan förrän alldeles precis före. Då är det mystiskt. Annars är det en nästan en vanlig sjö, med fjortisar som gör bomben, änder och varma bryggor.

Det finns en skog. Och en gång, där alldeles i början, å ställde jag mig framför den utan att knappt kunna andas. Jag sa åt henne att titta, titta. Jag blev fem. Inte sådär mossavackert som skogen hemma, där högre upp i Sverige. Utan högt. Rakt och grönt. Med luft. Hon undrade vad hon skulle titta på. För Hon är född här, och för henne är skogen alltid sån och har alltid varit. Hon visste och nu vet jag.
Nu springer jag. Lyxjoggar där varenda morgon. Helst tidigt, utan att möta någon, förutom kossorna som sover halvt i den där långa backen förstås. Svettas, andas och finns. Finns bara. Och sen är hela kroppen lugn. Stilla inuti och jag behöver inte bli orolig och dum över smått hjärnskräp.

Det finns människor. Dom är väl ett par hundra stycken, ungefär åtta, och bor här och var. Jag är en, hon är en och vi bor i en lägenhet i väntan på att hitta huset. Helst högt och i trä. Det är värt att vänta på för det har nog en punschveranda också.

Under oss bor Grannen E. Hon har tre taxar som har varit fem en gång. Grannen E äter helst grön pesto som vi ger henne och kör pickup med alla taxarna fladdrande ut genom rutorna. Taxarna har ätit lite på ratten. När hon har åkt i hissen luktar det stall.
Här bor också Grannen M. Hon har långt vitt hår och håller ordning på allt och alla. Första dagen la vi kompostpåsen i den svarta tunnan. Det märkte hon, och det gjorde vi aldrig mer. Grannen M städar i trapphuset en gång i veckan. Jag möter henne i mina joggingskor, och hon ursäktar sig om hon städar på fel dag. Eller på fel tid. Jag vet inte vilken som är den rätta.
Sen har vi Grannen C som bor bredvid Grannen E. Hon har en gammal snäll hund och hår ner till midjan. Den gamla hunden är min vän, och bor hos oss på dagarna när Grannen C jobbar. En dag vill jag ha en egen hund. En som joggar. Grannen C kommer upp på kaffe ibland och vi pratar om män och vem som egetligen behöver dem.
Det finns fler. Grannar. Grannen T med det otroliga efternamnet som jobbar i konditoriet på bottenplan. Där finns det fina semlor, ostbullar och akvarellutställning. Och Paret H med rökpustarna när dörren öppnas och några till.

Våra pengar tjänar vi på den tokiga restaurangen med loppisinredningen. Jag stryker dukar och ler och håller koll på saker i bästa Granne M-stil, och Hon gör pesto vare sig maskinen är hel eller inte och lägger upp sallad som är fin både för ögonen och munnen. Och jag som lovade mig själv att aldrig vara servitris mer igen. Men den här är något annat.
Vid grillen står det en hippieartad amerikan som har bott mer någon annanstans än i Amerika. På torsdagarna kommer stammisarna och Stammis P dricker Corona, kramas och hämtar nötter, Stammis R dricker vitt vin och har politiska möten. Dricker han rött vin så börjar han gråta.
Stammis K kommer varje dag. Pratar om vädret. Pratar om världen enligt Aftonbladet.
En gång kom Timbuktu till vår källare. Då blev det stort kalas och skåningarna var ännu gladare än vanligt.

Annars ritar vi och snart ska vi leva på bara det. Och kärlek med luft.

Jag trivs här mitt i ingenstans, och jag vet inte riktigt varför. För att låta klyschorna hagla, man får ta saker som dom kommer. Vara i nuet och se det stora i det lilla.

För annars skrumpnar man här. Eventuellt till ett skitlitet torrt russin.

Ensamhemmavistas.

Hon åkte på möhippa långt bort och jag trodde inte att den skulle betyda så där väldigt mycket egentligen. Den här helgen som gick, alltså, och som blev min första hela på alldeles egen hand. Här. Ensam hemma. Hemma i byn. Hemma i Skåne. Bara jag, skatterna och Tant Gredelin.

Kanske skulle det bli som vanligt. Jag har blivit sämre på ensamhemmavistas. Än förut. Till och med bara en liten stund. Det skräpas. Klädhögarna verkar rusa till hörnen och fruktskrottar torkar fast på konstiga ställen. Snabb mat. Yoghurt. Kanske inte ens nån alls. Klanta. Spilla. Fumla. Jag bli så fumlig. Bara det. Det är så tråkigt att laga mat.

Men den blev något. Annat. Den första ensamhelgen. Det satte sig en god liten varm i magen. Som en mjuk fågel kanske. Där precis bredvid den lilla saknadsklumpen som kommer skavande när Hon är ute. Borta. Utom synhåll.

För där nånstans, i Tant Gredelin, som är vår gamla Ford, mitt på en skånsk åker någonstans mellan Kågeröd och Billesholm, där visste jag att jag vill vara här och alldeles här. Nu och på riktigt. I en liten by som jag knappt vet vart den ligger. Det är jag som trivs här. Jag också.

Och den är inte ens hälften så stor som Bjurs och det gör ingenting.