Gammalt, nytt, lånat och blått.

Det dyker upp hela tiden. Nu. Det här med bröllop. I mitt huvud och utanför. Runtom och kring.

För en stund sen var hon och jag gäster på ett sådant. Det händer inte allt som oftast, för så vitt jag vet så är det bara jag och Hon i den omedelbara bekantskapen som ens närmat oss, med våra guldblingade ringfingrar och mer eller mindre allvarsamma planer.

Och det är ju det där med planer. För den som inte haft någon annan än en svajig detkommervälatthändasenkanske-plan. Vit klänning blir det väl för det ska man väl. Någon i svart kostym där bredvid blir det väl för det blir det väl. Bara. Nästan automatiskt, diffust och sanslöst klassiskt. Men knappast prinsessdröm, eller något som det hängts upp större kraft eller tidsmängder på. Kanske är det lättare för den som haft sin dag på näthinnan sen femårsåldern.

Och samtidigt som vi sitter här och där med våra diffusa tankar om hur vi ska te oss, rent utseendemässigt, där, på det som inte verkar blir kyrktrappan hursomhelst, råder ingen brist på kreativa förslag från de kära och övriga.

Två vandrande gräddtårtor, knappt så att händer kan nå varandra. Kostymer á la Gudfadern. Regnbågsplymer eller jeans i rådhuset. Barfota på stranden, diskret, sobert eller tyllfras upp till tänderna.

Vissa verkar redan ha planerat klart hela tillställningen åt oss. För hon kan ju se oss komma in i kyrkan där med våra rockiga brudklänningar i vitt och svart, Förhållandelängtarvännen. Det deklarerar hon med längtan och för mycket snaps i blicken en natt för inte länge sen. Kanske kunde vi ju ha rockmusik till. Istället för Mendelsohn? Det hade ju varit fräckt och fräsigt. För det är ju ändå inte traditionellt från början, det här med att vi är två kvinnor. Piffa till det vettja. Och barndop för den delen, viskullejufåsåfinabarn tillsammans.

Mina ögon under Hennes ögonbryn? Rubriker. Det medicinska miraklet.
-Men kom igen nu då, så jag får gå på bröllop och dop snart!

Och vi, de två fågelholkarna, som stilla undrar vart vi kommer med i bilden, och om det kanske räcker med att vi är kära ändå. I varandra, med kinderna i rosa och magarna fulla med fjärilar.