Mannen. Myten. Legenden.

Det var en kväll, där vid middagsbordet, när beställningarna sinar och diskmaskinen går som varmast. När en kock, en kallskänka eller två, ett par servitriser och servitören vilar trötta fötter, fingrar och hjärnor, blandar favoritgott bland det överblivna och längtar sig bort. Hem till dusch, kanske, och något telefonsamtal till någon kär.

Husamerikanen A berättar att Dear Mom på besök från Amerikat frågat honom, utan förbehåll och inte ens en gnutta eftertanke, vilken av oss två, servitrisen och kallskänkan, som egentligen var Mannen i förhållandet. För det visste hon ju att så skulle det vara. Borde och brukade.

Vi skrattar. Skakar på huvudena. Hon är gammal. Vi är trötta.

Och plötsligt kommer det. Kallskänkan som inte är Hon, utbrister, tveklöst, att det ju faktiskt allt som oftast ÄR så. Att det är en av di lesbiska som är Mannen.

Vi tittar på varandra. Jag och Hon. Vi är trötta. Hon är ung, kallskänkan, och jag hade en gång en fördom om de fördomsfulla. Att de värsta kanske skulle vara gamla, som Dear Mom, med sociala regler från förr. På pränt.

Jag tuggar på min kycklingfile, lite torrare nu kanske men med något som kanske är den bästa ceasarsalladen, och upplyser sällskapet om att en del av vitsen med arrangemanget ju faktiskt är att Mannen inte är en del av det.
För att ta det från det evigt manliga perspektivet, tänker jag stilla, sedan efteråt. För borde inte perspektivet vara, att vi gillar kvinnor, istället för att som alltid vara, att vi ogillar män.

Det hinns inte sägas. Servitören S hugger snabbt, bräker med en ton som kanske skulle vara ironisk, men spricker stort i sömmarna. Kläcker att då kunde vi ju minsann sätta upp en INGA MÄN-skylt på restaurangdörren nu. Eller något värre. En FI-logga.

Tystnad. Vi umgås gärna med män, säger Hon, kanske tröttast i världen nu, hatar dem inte alls, vill bara inte ligga med dem. Eller vara dem.

Vi dukar av, tallrikar och glas, fejar färdigt. På automatik. Hurtiga köksdanser till hög volym med mopp och hink.

I vårt vita kök sen, tittar Hon på mig och jag på Henne, och vi undrar. Oro i luften, nästanklump i halsen. Vilken av oss de ser som Mannen.

Hon, för att hon inte sminkar sig på en vanlig tisdag. Jag, för att jag tränar mer. Hon för att byxorna ibland har mer häng. Jag, för att jag inte orkar leka med barn lika länge. Hon, för att Hon sover medan jag joggar. Jag, för att jag kör Forden och tankar. Hon för att hon inte är lika blödig. Och jag som har väst, ofta, och till råga på allt känner mig snygg i den.

Det spelar ingen roll att Sofie Fahrman också har väst ofta. Hon behöver nog sällan oroa sig för eventuell manlig framtoning.