Något har hänt. Kanske kom det med åldern. Och kanske är ingen mer än jag förvånad. Kanske särskilt inte Hon. Inte det minsta. Med tanke på de hinkvis.
Men ändå får man ju undra. När jag nyss bara slappläste Mians bok, och handlingen styr över på bröllopskanten en endaste liten gång, för inte är Mian Jane Austen inte, och den sitter där. Snabbt som attan och säkert som Volvo. En liten, men uppenbar och något tjock, klump. I halsen, i ett andetag som liksom är trögare att andas. Och ögat vått. Något.
Någongång, någonstans, under tidens gång, har jag blivit blödig. På ett nytt sätt. Annat. För inte trodde jag att jag var den som var den. Den som blev så rörd av bröllop. Begravningar är ju en sak. Eller folk som vinner saker och tävlingar. Eller Extreme Home Makeover, jag erkänner.
Men bröllop. Kanske är det för att jag förstår vitsen nu. Med hela arrangemanget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar