Skrållan, kottar och plast.

Det händer sig ibland att treåringar äntligen fyller tre. Trots att de i sina egna huvuden med rufs väntat så länge på detta arrangemang, att de rimligtvis borde fylla fyra.

För när födelsedagsbarnet är ensam herre på täppan, då blir det arrangerande. Litet barn och stort kalas. Fiskdamm och presentberg.

På köksgolvet sitter Hon, tejpar, prasslar med regnbågspapper. Musse i luftballong var det visst. Och inuti en gunga. Trapets också, för treåringscirkusen sen. Den som vi alla ska få se. En gång, en gång till.

Vi har varit i leksaksaffären. Den stora, som ett helt land. Och inte hjälpte tuggummi, fusksnus, vatten och mental förberedelse. För strax där innanför de automatiska dörrarna liksom dimper den ner över mitt huvud. Leksaksaffärsfiltkänslan, och jag är stirrig. Slö, samtidigt och jag undrar ännu en gång varför heltäckningsmattor är leksaksaffärspraxis. Röda, helst.

Och jag försöker sålla. Vara positiv, men det vimlar. Hon ser nog vad som händer, känner mig och lyfter på en stor gummiboll. Med stroppar till öron att hålla sig i. Den har en enda färg, och är inte rosa. Inte blå heller, hopp och en vila för ögonen. Och för en kort sekund kan jag urskilja nostalgigubbarna någonstans i mängden. Och Lego, hopprep, memory och trätårta.

Men alldeles där bakom lurar en vägg av rosa glitter, spetsar och gull. Strykbrädor, blonda korkskruvar, shoppingkorgar och smyckeset. Blöjbyten, spaghettiben och klänning för en Belle. Skrållan skorrar efter mamman sin, blinkar, klickar med plastögonen mot den blåsvarta avdelningen, där robotarna trängs, krigar om platsen med rymdskeppen som kan bli monsterbilar och muskeldräkterna med tagg, svärd och sköld.

Det kryper lite, liksom i nacken. Någonstans långt in, kanske i bröstkorgen, eller där bakom örat. Jag är varm, nästan svettig, och det tar en stund innan insikten kommer. Jag är inte trött, och kanske är det inte ens heltäckningsmattan. Jag är arg.

På att en treåring får allt hon pekat på. En till, bara en till och kanske har hon tålamod att öppna dem alla. Det svider av rosa plast i mina grönavågenfingrar och de saknar plötsligt kottar, pinnar och Mulle. Trolldeg och ritpappersrulle utan görarättmall och glittersprej. Sväljer hårt. Muttrar, kanske för högt. Ut, och bort. Andas, och det går över efter en stund i bilen sen.

Det är inte första, och inte sista gången jag kommer att stå där, på den röda heltäckningsmattan. Med PK, nästan som tatuerat i pannan, rödfläckig på halsen och gråtklumpkänning.

-Vänta bara, säger de, och skrattar lätt och överseende. Tills du får egna barn. Då kan du ju försöka säga ifrån och emot.