Uppifrån det vänstra hörnet.

Jag tänker på det liksom lite snett uppifrån, hur vi sitter där, vi är sex stycken och vi är alla sisådär trettio och något fyllda.

Det är jag, Hon och Hennes VännerFrånFörr. Med vinboxar, knytmat och förhoppningar med oss i bagageluckorna har vi svettats fram, men duschat nu. Det luktar tvål, hårsprej och vi hejhejlängesenkramas i lägenheten som är inhyrd dagen till ära. Bara för ikväll.
Presentpapper prasslar och Födelsedagsbarnet som blivit trettio nyss gnisslar lite, men bara lite, över att vi ju inte skulle. Kanske mest bara för att, men det kan ingen riktigt veta.

Vi äter, räkor som förrätt och någon dricker kvarbliven bröllopspommac för att kunna köra milen hem till barnen sen. Vi andra sover kvar, håller oss till boxar och en och annan öl på flaska. Hon gillar det bättre ibland, och jag med.

Jag tycker mig vädra en viss väntan i luften, på när De ska dyka upp i samtalet. De, pojkvännerna och männen, de äkta och kanske någon tillfällig eller två. Kanske är jag lite paranoid, lätt. Det blev så många år, av lyssnande som gnager. Varma telefonlurar och självuppoffring.

Men visst kommer de, som av bara farten, kanske fortare med vinglasen, pojkvänshistorierna, för vissa öron rena rama skräckisar om makaronkokarinkompetens, strumpsläng, missförstånd och frekvent vattenspill på köksgolv. Vi ojar, gråtskrattar och tystnar ibland, nickar eller skakar på våra huvuden. Känner igen, ja, men inte ändå och blir upplysta och nedstämda i samma röra. Det går timmar och männen varvas med salt tzatsiki, pms och a-kassegroll.

Ibland tittar Hon och jag på varandra och jag känner mig lite lättad då. Ofrivilligt kanske, men lättad, och vårt Vi får frågor. Om hur Vi gör, har, löser det och Vi svarar att disken bara är vanlig disk. Hos oss, och då finns den plötsligt någonstans inne i bröstkorgen.

Känslan från det vänstra hörnet, strax där innanför dörren. Känslan av att sväva, om än bara en liten, liten bit utanför.