Höra hemma.

Det är en söndag. Nästan som vilken som helst, med undantag för de där hyfsat dyra ekologiska festivalbiljetterna vi köpt med plastkort i webshop. Vi stuvar in oss i Forden, och förväntan ligger i luften. Vi ska dansa till balkantoner om natten och kanske bli svettiga av bara farten. Dricka vin med vatten i, kanske, som de gamla och glada gjorde på det där bröllopet, med hårslingor klistrade mot de rosa kinderna.

Redan i biljettluckan kikar ugglorna fram ur mossen. Biljettmannen undrar konstigt över våra söndagsbiljetter och vi över varför bara ett tält i ena hörnet utgör hela campingen.

Vi sitter på en gräsplan framför en scen, med en enda dansande framför oss och kanske tjugo andra utspridda, iförda manchesterbyxor och tvättnötstvättade bärsjalar med bebis i lilagulagrön hampamössa. Vi, med magar halvfulla av vegetarisk burgare utan smak, förlångtbortproducerade skor och våra fördomar är besannade. Mot den egna viljan.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av groddar, dammig jord och utanförskap.

Vi åker därifrån, tre timmar för tidigt, med biljettmansblick brännande i nacken och låter Brüno stå för underhållningen.

Någon dag efteråt åker vi till Köpenhamn. Det är Pridefestival där, och jag förväntar mig något, diffust. Något lätt, och vi är glada.

Vi följer tappade regnbågsspår på asfalt och hittar fram, till slut. Rör oss bland regnbågsflaggor, regnbågströjor och regnbågsmat, bland regnbågskuddar och kvinnokuddar, queerkonst och konstig konst. Det finns staket runt. Uppklädda bögar och nerklädda flator, och fördomarna, paradoxala, gnisslar högt. Vill inte vara tysta, inuti, trots att vi vill.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av marknadsplast, desperation och utanförskap.

Vi går. Vi äter pizza på Ströget. En öl också, dyr. Det är mysigt, husen är krokiga. Jag tar en bild på ett fint bakomgömt tvätteri. Kakel.

Jag tågsomnar på Hennes axel sen, och jag hör hemma. Där.