Vi sitter, på väg hem och vi har handlat. Jag kör, Hon åker förbi kor, åkrar, skyltar med smygande grisar och ibland en lukt av gödsel eller kanske bensin där utanför. Vägen kan jag nu, och vi är tysta bitvis, tänker.
Ungefär vid den lortiga gården som har förrymda påfåglar utanför idag, kommer en fråga. Påfåglarna rusar över åkern, och jag undrar om Hon kan tänka sig att flytta tillbaka dit. Till stan. Till spårvagnarna, folket, asfaltspromenaderna och ölen efter jobbet.
Hon svarar med en rynkad och ganska liten näsa. Den har små bruna fräknar, och jag vet att Hon, precis som jag skulle kräva så mycket mer nu. Av den, stan då.
Och att livet har ändrats. Vi var så små. På något vis var vi ju det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar