Neon

Jag var vaken halva natten. Hon sov kanske, för ryggen var vänd mot mig, och även om Hon inte sagt att Hon bara lyssnade lite, så kändes det som sömn i luften. Och där satt Ingvar mitt i rutan och talade om att det bästa är att bara vara som man är. Alltid. Det var förresten den andre. Sven. Eller någon som uppmanade honom. Sven alltså, att vara som bara han är. Jag blev lite rörd.

En gång mötte jag Ingvar på Avenyn. Det var natt, länge sen, och han var mycket full, skrattade.
Och jag mittinattenlängtade plötsligt lite till stan och kaffe i skyltfönster och kall avgaslukt och halkiga löv. Men inte efter regnet. Och jag vill ju ha skogen. Att springa i, andas.

Den här morgonen mötte jag O med Klumphunden där på åkern, strax innan skogen. Han övertygade mig om att löpartajts är ett måste ändå, och jag nördjoggartänkte på dem hela rundan. Jag kunde ana hur lätt jag skulle bli.

En fågel i neonreflex, puls och mp3-ficka.