Trasslet

Och jag kör dem till Eslöv, nästan mitt i natten, stannar och lämnar. Hoppas på att ett tåg ska ta dem med.

Jag har skrutit. Om Henne. Om skogen, planerna och vårt Hus Som Inte Finns. Än. Jag har pratat om saker som Trasslet gjorde på sin tid. Hon som hade en pojkvän som är deras vän.

Jag tänker på henne när jag kör, hemåt, kryssar bland diken fulla av osynliga vildsvinsklumpar. Jag tänker på Trasslets hår som var toviga korvar som Mariettes och spegeln med spricka och klämmor i det där badrummet. Det luktade rökelse och obestämd panik i bakhuvudet. Hon var så rastlös, med kli.
Trasslet hade byxor från Thailand och ibland gick hon upp mitt i natten, kurade på köksbänken och rökte cigaretter mot månen i takfönstret. Ibland övertygade Trasslet sig om att den andra var felet, ringde och sa att hon måste vara för sig själv nu. Hon bytte ut honom, bara. Fortsatte röka med månen, fortsatte vänta på Räddaren.

Hon köpte en ny tröja för att starta om ibland, tittade ut över havet när det stormade.

Jag tänder heljuset, nynnar lite, lättad. Långt ner i dju-petti-putti-putt. Enfiskjagsågochdetvardu.

Hon finns förresten inte mer. Trasslet.