Mattan.

Den ena foten har somnat, och jag drar ut så långt det bara går på kvarten innan jag måste.
Fastän det ska sättas dit ansikte och imaginärt lortig tröja som är tvättad och ska slängas om två veckor.

Det finns en tacksam tanke som vill hit. Ett litet viskande tacktal till den kända svenska manliga skådespelare som häromkvällen gav mig en påminnelse om hur livet ska hanteras.
Hädanefter och att det är lite för vackert för att spenderas stående i stekoslukt, leende med klagosånger om kallnande majskolvar i ansiktet. En smak av dörrmatta i hjärtat och aldrig mer.

Seså, lilla gumman.