Polarn.

Ibland är det svårt att följa det som vindlar i deras huvuden. Hitta mig och mitt, sig och sitt, i det som tänks, stöts och blöts.

När Vi kommer ivägen, Hon och jag. För att vara Vi, är visst att vara allt och inget, bu, bä och att bli förflyttad från ena kanten till den andra. Snabbt.

Det finns ett avstånd, i det som hörs och det som sägs. Ibland känns gapet mer, ibland mindre.
Man kan ana av deras uttryck att de undrar, över Sexet. Det ligger i luften, i blicken och i sättet att inteundrasåattdetmärks.
I Malenaspalten kan man läsa rådet till den bögvarandeundrande att vänta med självidentifikationen tills Sexet händer. Det är då man vet, om man är homo eller inte. Förr det är Sexet det handlar om, alltet och varandet. Det har man ju hört.

Och i biosalongen hör vi medelåldersgubbar som skrockar förtjust med gurgel i rösten över Lisbeth och Miriam, samtidigt som fruarna uschar och ojar bredvid. Kinderna blossar nog.
-Nejnublirdetdåförmycket.

Och samtidigt som fixeringen vid Sexet, sägs det så ofta att det blivit en klassiker;
- Vad ska ni göra nudå? Du och din Polare. Jahaja, frilans ja. Men hälsa hem då, till Kompisen.

Min Kompis. Min Polare. Min Vän.

Hon som ska bli min fru, Hon som finns där alla dagarna och som är allting. Och jag undrar om Vi, som Vi är, finns där någonstans.
Under deras kalufser, eller om vi för alltid kommer att vara Kompisarna med en smärre twist. Eller klichédrömmen om det lesbiska Sexet.

Och jag tar itu med disken. Här i min värld, där Hon och jag vardagsäter gröt till frukost, och jag ler bland bubblorna åt Stammis F's förmodade min när jag i tanken ber honom hälsa sin bästa Polare N där hemma i stugan.