Definition. Definiera. Slipa utemöbler.

Efter långfredagsfiat med knuff och frukost, alldeles nyss, läste jag på två sådanahäringa internetplatser, efter och alldeles oberoende av varandra.

- Vi är så jävla vanliga och jag ser mig inte som gay, jag definierar mig liksom inte som flata.

Och.

- (...) Det måste finnas fler som jag, som inte är utmärkande homosexuella. Jag går väl inte omkring med stämpel ”flata” i pannan direkt, säger hon. (...) Hon skäms inte över sin läggning men vill heller inte gå i bräschen och tycka att det är märkvärdigt. Hon tycker om djur och natur.

I magen känner jag mig kluven då, lite ledsen och lite glad samtidigt. För att jag känner igen mig, och för att jag inte gör det. Och sen blir jag lite trött på definitioner. Att definiera. Sig. Mig. Att vara utmärkande eller inte.

För fyra år sedan var jag en alldeles vanlig och ovanlig till synes heterosexuell universitetsstudent med distanspojkvän och dammråttor i en liten betongetta i en stor stad. Jag åt nästanvegetariskt, tänkte rastlösa tankar och åkte spårvagn.
Nu är jag en alldeles vanlig och ovanlig homosexuell kvinna, flata om man så vill, med närhetsfru, hund och katt i ett trähus på landsbygden. Jag äter korvsmörgåsar, känner istället och kör Ford.

Jag var jag. Jag är jag, men jag mår bättre så här, tack, och jag är stolt därför att jag vågade följa med hjärtegropen ända hit. Jag ska få slipa utemöbler med Henne idag.

- Jag är märkvärdig. Och jävligt vanlig.

Alldeles utmärkt.