Trasslet

Och jag kör dem till Eslöv, nästan mitt i natten, stannar och lämnar. Hoppas på att ett tåg ska ta dem med.

Jag har skrutit. Om Henne. Om skogen, planerna och vårt Hus Som Inte Finns. Än. Jag har pratat om saker som Trasslet gjorde på sin tid. Hon som hade en pojkvän som är deras vän.

Jag tänker på henne när jag kör, hemåt, kryssar bland diken fulla av osynliga vildsvinsklumpar. Jag tänker på Trasslets hår som var toviga korvar som Mariettes och spegeln med spricka och klämmor i det där badrummet. Det luktade rökelse och obestämd panik i bakhuvudet. Hon var så rastlös, med kli.
Trasslet hade byxor från Thailand och ibland gick hon upp mitt i natten, kurade på köksbänken och rökte cigaretter mot månen i takfönstret. Ibland övertygade Trasslet sig om att den andra var felet, ringde och sa att hon måste vara för sig själv nu. Hon bytte ut honom, bara. Fortsatte röka med månen, fortsatte vänta på Räddaren.

Hon köpte en ny tröja för att starta om ibland, tittade ut över havet när det stormade.

Jag tänder heljuset, nynnar lite, lättad. Långt ner i dju-petti-putti-putt. Enfiskjagsågochdetvardu.

Hon finns förresten inte mer. Trasslet.

Självuppfyllande.

Och sen, efter nåt som kanske var ett par veckor, får vi andrahandshöra att en av dem bestämt sig.

- Fungerar det inte med Honom A, nu, då blir jag också lesbisk. De har det så bra.

Och efter idag, som var en av de Sura Dagarna, med något som måste varit grått ludd på hjärnorna, så tänker jag på det.

Jag fnissar för mig själv, tittar in hos Johan och i huvudet, för en sekund bara, är det jag som är hon.

Åttiotalsvirvlar, och det grå har lyft.

Uppifrån det vänstra hörnet.

Jag tänker på det liksom lite snett uppifrån, hur vi sitter där, vi är sex stycken och vi är alla sisådär trettio och något fyllda.

Det är jag, Hon och Hennes VännerFrånFörr. Med vinboxar, knytmat och förhoppningar med oss i bagageluckorna har vi svettats fram, men duschat nu. Det luktar tvål, hårsprej och vi hejhejlängesenkramas i lägenheten som är inhyrd dagen till ära. Bara för ikväll.
Presentpapper prasslar och Födelsedagsbarnet som blivit trettio nyss gnisslar lite, men bara lite, över att vi ju inte skulle. Kanske mest bara för att, men det kan ingen riktigt veta.

Vi äter, räkor som förrätt och någon dricker kvarbliven bröllopspommac för att kunna köra milen hem till barnen sen. Vi andra sover kvar, håller oss till boxar och en och annan öl på flaska. Hon gillar det bättre ibland, och jag med.

Jag tycker mig vädra en viss väntan i luften, på när De ska dyka upp i samtalet. De, pojkvännerna och männen, de äkta och kanske någon tillfällig eller två. Kanske är jag lite paranoid, lätt. Det blev så många år, av lyssnande som gnager. Varma telefonlurar och självuppoffring.

Men visst kommer de, som av bara farten, kanske fortare med vinglasen, pojkvänshistorierna, för vissa öron rena rama skräckisar om makaronkokarinkompetens, strumpsläng, missförstånd och frekvent vattenspill på köksgolv. Vi ojar, gråtskrattar och tystnar ibland, nickar eller skakar på våra huvuden. Känner igen, ja, men inte ändå och blir upplysta och nedstämda i samma röra. Det går timmar och männen varvas med salt tzatsiki, pms och a-kassegroll.

Ibland tittar Hon och jag på varandra och jag känner mig lite lättad då. Ofrivilligt kanske, men lättad, och vårt Vi får frågor. Om hur Vi gör, har, löser det och Vi svarar att disken bara är vanlig disk. Hos oss, och då finns den plötsligt någonstans inne i bröstkorgen.

Känslan från det vänstra hörnet, strax där innanför dörren. Känslan av att sväva, om än bara en liten, liten bit utanför.

De små.

Vi sitter, på väg hem och vi har handlat. Jag kör, Hon åker förbi kor, åkrar, skyltar med smygande grisar och ibland en lukt av gödsel eller kanske bensin där utanför. Vägen kan jag nu, och vi är tysta bitvis, tänker.

Ungefär vid den lortiga gården som har förrymda påfåglar utanför idag, kommer en fråga. Påfåglarna rusar över åkern, och jag undrar om Hon kan tänka sig att flytta tillbaka dit. Till stan. Till spårvagnarna, folket, asfaltspromenaderna och ölen efter jobbet.
Hon svarar med en rynkad och ganska liten näsa. Den har små bruna fräknar, och jag vet att Hon, precis som jag skulle kräva så mycket mer nu. Av den, stan då.

Och att livet har ändrats. Vi var så små. På något vis var vi ju det.

Balkongresan

På en lång balkong, i ett tegelhus någonstans i Malmö.

Nagchampadimmorna blandas med gräsdimmorna och de ligger tätt, tätt och vi hostar lite besvärat ibland, sippar på varsitt glas rött i loppissoffan. Den matchar hundvalpen som somnat och vi ler bland folket från förr. Mitt förr.

Ofta väger pratet över på nostalgisidan. Forna skinnbyxor och sedan länge nerlagda toviga frisyrer. Pinsamma hängslen, tankar och glömda fyllor. Det inrökta caféet som blev krog klockan sex. Fjällenresan med omaka ressällskap. Tiden skruvas fram och tillbaka. Folköl. Många år.
Och frågorna om livet som det är nu försvinner nästan i dimman. Efter hand.

Folket från mitt förr lutar sig långt bak, in i dimmorna av gräs, och vi tittar på varandra och undrar. Vad vi gör där kanske. Det har blivit mörkt och vi kommenterar kranen som lätt förväxlas med månen på natten.

Vi äter vegetariska pastejmackor och sover i vardagsrummet. På för mjuk madrass bland fotoböckerna och träfigurerna från Bali. Jag gillade dem. Det var då. Målningen jag gjorde hänger i fotändan. Jag hade glömt.
Jag förundras, och inser lättat att jag kommit så långt ändå. Att livet har gått vidare och att ingenting skulle få mig att vilja tillbaka. Dit.

På morgonen tänds nagchampan och vi kramas snabbt och näsan är täppt. Vi tackar och det känns lite stelt och vi småspringer ut i den fria luften.

Andas, skrattar och dricker stadskaffe. Jag känner mig lätt.