Med luft, luftig.

En del ställen liksom bara kräver att man ska gå runt där och fundera. Eller svettas och helst båda samtidigt. Krångla med tankar, vända på ord och på sig själv. Utochin.

Ibland glömmer man nästan bort att dom finns, dom där ställena. Kanske för att man inte behöver fundera just då, eller för att man behöver det så mycket att det liksom slagit över och står helt stilla där inne jättelänge.

Jag hade ett berg en gång, och nu blev jag påmind. Det där gamla bergskrället var min alldeles egen utpost. Länge. Jag sprang uppåt tills andan tog slut, satt i solen tills axlarna blev prickiga, röda och grinade ikapp med rökpelarna över stan. Gick fortfortfort när huvudet kokade över och när det fanns prestationsångest som liksom rann ut genom öronen, ner på den nya tröjan som var smurfblå och det var ju hippt då, smurfblått.
Klättrade, ringde, halkade, tog egoistiska snyggbilder och bilder av hög luft som var rosa av avgaser. Ryste över tanken på att någon hade dött där en gång och sprang ännu fortare. Utan luft. Med luft, luftig.

En dag frågade jag Henne om hon ville följa med. Dit upp, hon åkte spårvagn över halva stan och jag fick skakiga knän utan att veta varför. Som när man sagt något rakt ut, utan filter mellan hjärnan och munnen och lite för snabbt. Precis som du sa, Linus.

Sånt man säger strax innan hela livet blir ett annat än vad man trodde. Vi gick runt där uppe en stund och nu har jag en skog istället. Och betydligt färre krångligheter.