För nästan precis sju dagar sen åkte jag åtti mil med bil och tåg och sa hejdå till min farmor. Hon, som hade dom mjukaste armarna i världen och en blus som jag trodde var full av stora nyckelpigor, men kanske var paisleymönstrad ändå, så här med vuxna ögon mätt. Röd var den i alla fall, som den där stenen på ringen i den hemliga lilla asken.
Hon hade lejon i tapeten, lutande köksskåp, såna som jag vill ha nu och blommor i fingrarna och i själen. Och potatisskalssortering innan bruna recyclingtunnor i plast fanns, ett finskåp med rosiga grytlappar som luktade gott damm, plastpåsar på tork, evigt vita tänder i ett glas och rullade snören i skåpet. Vi byggde tårtor av dem, grytlapparna, och klippte skira små spetsar av utslätat kalaspapper. Jag har hennes händer, precis lika, och tillsammans släppte vi skrynkliga fuschsior ner i avgrunden som fanns under hennes balkong. Högst upp i världen var vi, ovanför träden, och sen åt vi kakor med gul marmelad som inte var så goda och gröt som var det.
Och hon som önskade sig långa ögonfransar som jag och ett annat liv på den stora gården på landet och sen blev hon så liten och stilla att små fåglar satte sig på henne utomhus. Det berättade hon för oss, och såg lite lurig ut på ett märkligt vis.
Min farmor blev till en liten, liten grå fågel, och nu flyger hon och farfar som bara små grå fåglar kan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar