Trump, slem & en soffa.

Nu har det hänt, det där som inte händer. Alls ofta i alla fall.

- ALDRIG, inte jag, säger jag och med pepparpeppar efteråt.

Nu ligger jag i en soffa och det är det närmsta jag har kommit att växa fast i något på länge, förutom i en hjärtegrop och i ett krokigt hus. Jag är mest en liten skit, en liten en med snor i hela huet (som är ansiktet i Skåne) och en frisyr som är oroväckande lik Donald Trumps.
Jag vet inte om Donald någonsin växt fast i en soffa, men tanken är en smula tröstande. Badande i snoriga papperstussar, en enveten hund som helst av allt vill sova på magen och bröstet som är trasigt. Trasa, och minst mansförkylningsgnällig. Fast jag vill mycket hellre föda barn och det är sant.

Och Hon som jobbar och ALDRIG tycks komma hem. En evighet, jag är tre, kliar i öronen, smygtopsar, väntar och när hon väl kommer är jag Kanske Den Tråkigaste. Tyst och slö och timmar som går och längst inne vill jag vara en mört, förlåt. Jag vill sitta i ditt knä och snora men jag är alldeles för tung.

Jag vill att maten ska ha smak, och tårtan, och hjärtegropen lukta Du. Jag ska orka duscha, innan klockan fyra för det kan hända att kroppen luktar nästan precis som åtta timmar i en soffa.