Mattan.

Den ena foten har somnat, och jag drar ut så långt det bara går på kvarten innan jag måste.
Fastän det ska sättas dit ansikte och imaginärt lortig tröja som är tvättad och ska slängas om två veckor.

Det finns en tacksam tanke som vill hit. Ett litet viskande tacktal till den kända svenska manliga skådespelare som häromkvällen gav mig en påminnelse om hur livet ska hanteras.
Hädanefter och att det är lite för vackert för att spenderas stående i stekoslukt, leende med klagosånger om kallnande majskolvar i ansiktet. En smak av dörrmatta i hjärtat och aldrig mer.

Seså, lilla gumman.

Uppifrån det vänstra hörnet.

Jag tänker på det liksom lite snett uppifrån, hur vi sitter där, vi är sex stycken och vi är alla sisådär trettio och något fyllda.

Det är jag, Hon och Hennes VännerFrånFörr. Med vinboxar, knytmat och förhoppningar med oss i bagageluckorna har vi svettats fram, men duschat nu. Det luktar tvål, hårsprej och vi hejhejlängesenkramas i lägenheten som är inhyrd dagen till ära. Bara för ikväll.
Presentpapper prasslar och Födelsedagsbarnet som blivit trettio nyss gnisslar lite, men bara lite, över att vi ju inte skulle. Kanske mest bara för att, men det kan ingen riktigt veta.

Vi äter, räkor som förrätt och någon dricker kvarbliven bröllopspommac för att kunna köra milen hem till barnen sen. Vi andra sover kvar, håller oss till boxar och en och annan öl på flaska. Hon gillar det bättre ibland, och jag med.

Jag tycker mig vädra en viss väntan i luften, på när De ska dyka upp i samtalet. De, pojkvännerna och männen, de äkta och kanske någon tillfällig eller två. Kanske är jag lite paranoid, lätt. Det blev så många år, av lyssnande som gnager. Varma telefonlurar och självuppoffring.

Men visst kommer de, som av bara farten, kanske fortare med vinglasen, pojkvänshistorierna, för vissa öron rena rama skräckisar om makaronkokarinkompetens, strumpsläng, missförstånd och frekvent vattenspill på köksgolv. Vi ojar, gråtskrattar och tystnar ibland, nickar eller skakar på våra huvuden. Känner igen, ja, men inte ändå och blir upplysta och nedstämda i samma röra. Det går timmar och männen varvas med salt tzatsiki, pms och a-kassegroll.

Ibland tittar Hon och jag på varandra och jag känner mig lite lättad då. Ofrivilligt kanske, men lättad, och vårt Vi får frågor. Om hur Vi gör, har, löser det och Vi svarar att disken bara är vanlig disk. Hos oss, och då finns den plötsligt någonstans inne i bröstkorgen.

Känslan från det vänstra hörnet, strax där innanför dörren. Känslan av att sväva, om än bara en liten, liten bit utanför.

Krisp.

På kvällen, nästan på natten men inte riktigt, när vi kliver ut genom restaurangdörren, till det som med lite god vilja kan kallas Centrum, är känslan alltid densamma. Armar och fötter som domnar, tröja med diskmage.
Det är tomt och det blänker lite gulaktigt i asfalten. Stilla. På vägen där de flesta blåser förbi femtioskyltarna, vägen som tar de allra flesta vidare, utan att hitta hit. Till byn som är hemma nu.

Ännu mer hemma för att det finns höst i luften. Igen. Det gick ett år och jag är kvar.
En liten krispig lukt, och jag är här.

Grop

Det luktar regn och moped. In genom fönstret som står lite öppet. Det är en tankevändardag under håret som snart ska få luggsväng och städhuckle. Svalorna gör loopar, och vi undrar ofta varför. Om, och om igen. Det verkar farligt.

Jag läser. Hennes fyllajämntradio sjunger, pratar om diskriminering och jag är en pinnstolsaktivist.

Dricker kaffe och ena skinkan domnar. Tankarna blir okoncentrerade, hamnar i Hennes halsgrop som var det enda stället jag ens vågade nudda då. Vi kunde bara äta bananer för att magarna redan var fulla av fjärilar.

Och bakom Tänk På Döden fanns frihetsgångvägen där ingen kunde undra.

Scrambled eggs, Doritos och Oboy.

Hon är inte hemma.

Austenklumpen och andetaget.

Något har hänt. Kanske kom det med åldern. Och kanske är ingen mer än jag förvånad. Kanske särskilt inte Hon. Inte det minsta. Med tanke på de hinkvis.

Men ändå får man ju undra. När jag nyss bara slappläste Mians bok, och handlingen styr över på bröllopskanten en endaste liten gång, för inte är Mian Jane Austen inte, och den sitter där. Snabbt som attan och säkert som Volvo. En liten, men uppenbar och något tjock, klump. I halsen, i ett andetag som liksom är trögare att andas. Och ögat vått. Något.

Någongång, någonstans, under tidens gång, har jag blivit blödig. På ett nytt sätt. Annat. För inte trodde jag att jag var den som var den. Den som blev så rörd av bröllop. Begravningar är ju en sak. Eller folk som vinner saker och tävlingar. Eller Extreme Home Makeover, jag erkänner.

Men bröllop. Kanske är det för att jag förstår vitsen nu. Med hela arrangemanget.

Nästan för nära hjärtat

Precis hemkommen nu. Från den djupa och mörkare gröna. Det luktar berg och barr. Våt asfalt, där på parkeringsplatsen med alla filmstjärnorna. Dean, Humphrey och Sylvester i en röra. Någon snigel också. Hon somnar brevid mig i bilen. Då och då, är liten.

Timmar går och det böljar högt framåt. Bergen högre än vad jag minns och jag blir rörd. Och förvånad. Igen.

Det är något med den skogen. Något som sitter där i gropen. Den som nästan är för nära hjärtat.

När hela Göteborg sprang

Idag är den där dagen. När tusentals, svettiga, hostande, hurtiga, glada, springer. När Göteborg springer. När svettiga shoppare gör fåfänga utbrytningsförsök vid kravallstaketen i korsningen Avenyn/Kungsgatan. Arga och nervösa över tanken på att klockan går och HM stänger snart. För att inte tala om Victoria Arena. Hungriga vill äta Sunset falafel. Spårvagnarna går andra rundor. Bussarna går. Inte. Det går någon båt. De hurtiga vill komma vidare. Någon får diarre men springer ändå. Mot mål, blå streck i gatan. Trångt. Svettigt. Hysteriskt. Levande. Samma som varje år. Följ nu blå streck i gatan. Trilla inte. Hamna inte på var sin sida om staketen.

Idag firar vi Göteborgsvarvets dag. För idag är den där dagen. Den där dagen för två år sen som började med en svettig biljett till filmen om sparven, en språngmarsch i ösregn och slutade med resten av livet.

Jag minns precis hur vattnet kippade i mina vita tygskor. Precis hur liten hennes hand var. Precis som nu.

Lika

Ibland slås man av hur lika folk är sina föräldrar.

Jag ser ut som min mamma. När jag står mittemot henne kan jag se hur jag kommer att se ut om tjugo år. Det bådar gott. En dag upptäckte jag att mina händer är exakta kopior av min farmors. Tummen. Naglarna, knogarna. Hela. Bara yngre. Märkligt.

Idag hamnade vi på oförutsett kalas hon Grannen C. Bullar, pajer och kaffetermosar.
Hon rör sig exakt som sin pappa.

Ensamhemmavistas.

Hon åkte på möhippa långt bort och jag trodde inte att den skulle betyda så där väldigt mycket egentligen. Den här helgen som gick, alltså, och som blev min första hela på alldeles egen hand. Här. Ensam hemma. Hemma i byn. Hemma i Skåne. Bara jag, skatterna och Tant Gredelin.

Kanske skulle det bli som vanligt. Jag har blivit sämre på ensamhemmavistas. Än förut. Till och med bara en liten stund. Det skräpas. Klädhögarna verkar rusa till hörnen och fruktskrottar torkar fast på konstiga ställen. Snabb mat. Yoghurt. Kanske inte ens nån alls. Klanta. Spilla. Fumla. Jag bli så fumlig. Bara det. Det är så tråkigt att laga mat.

Men den blev något. Annat. Den första ensamhelgen. Det satte sig en god liten varm i magen. Som en mjuk fågel kanske. Där precis bredvid den lilla saknadsklumpen som kommer skavande när Hon är ute. Borta. Utom synhåll.

För där nånstans, i Tant Gredelin, som är vår gamla Ford, mitt på en skånsk åker någonstans mellan Kågeröd och Billesholm, där visste jag att jag vill vara här och alldeles här. Nu och på riktigt. I en liten by som jag knappt vet vart den ligger. Det är jag som trivs här. Jag också.

Och den är inte ens hälften så stor som Bjurs och det gör ingenting.