Mitt i ingenstans.

Ofta, och sådär lite för ofta för att det ska vara en ren tillfällighet, så kommer den där frågan. Kanske frågorna mer än frågan. För det är nästan alltid flera. Liksom på rad. Och med en tveksam ton.

Hur är det att bo där? Mitt i ingenstans. Vad gör ni där? Finns det något att göra och hurstårniegentligenut?

Och vi svarar och förklarar. Drar hela. Övertygar. Skryter lätt och skrattar. Undrar också lite, men inte högt.

Vi har bott länge, länge i en stor stad. I flera år. Det var bara att ta en fika. Bara. Närsomhelst. Med andra ansikten runtom varje gång. Det fanns klubbar och Långgata. Affärer. Spårvagn, bankomat och ordnad skog. Det var då.

Här finns det en mack. Den är ett mataffär också, och en post, en bank, ett systembolag och ett apotek. I ett. Om man vill att någon ska veta så kan man sätta upp lappar på anslagstavlan. Eller så kan man prata extra högt i kassan på macken.
En dag hörde jag på teve att när mataffären stänger, då dör en by. Jag tror på teven. I det fallet.

Det finns en camping. Där bor danskar, tyskar, holländare och några andra. På sommaren är de många. Kanske flera tusen. På vintern är det mest bara en gräsmatta bland andra.

Det finns en sjö, som är djup och svart och full av gamla spöken och något troll allra längst ner. Om man lyssnar på de som fortfarande, efter kanske femtio år inte vågar stoppa ner tån. Ens.
Ibland, när vi har jobbat och fötterna gör ont och huvudet är fullt av stress och mat, då badar vi. Det är natt då, sommarmörkt. Suddigt på något vis, grönt, och man kan inte se vattenytan förrän alldeles precis före. Då är det mystiskt. Annars är det en nästan en vanlig sjö, med fjortisar som gör bomben, änder och varma bryggor.

Det finns en skog. Och en gång, där alldeles i början, å ställde jag mig framför den utan att knappt kunna andas. Jag sa åt henne att titta, titta. Jag blev fem. Inte sådär mossavackert som skogen hemma, där högre upp i Sverige. Utan högt. Rakt och grönt. Med luft. Hon undrade vad hon skulle titta på. För Hon är född här, och för henne är skogen alltid sån och har alltid varit. Hon visste och nu vet jag.
Nu springer jag. Lyxjoggar där varenda morgon. Helst tidigt, utan att möta någon, förutom kossorna som sover halvt i den där långa backen förstås. Svettas, andas och finns. Finns bara. Och sen är hela kroppen lugn. Stilla inuti och jag behöver inte bli orolig och dum över smått hjärnskräp.

Det finns människor. Dom är väl ett par hundra stycken, ungefär åtta, och bor här och var. Jag är en, hon är en och vi bor i en lägenhet i väntan på att hitta huset. Helst högt och i trä. Det är värt att vänta på för det har nog en punschveranda också.

Under oss bor Grannen E. Hon har tre taxar som har varit fem en gång. Grannen E äter helst grön pesto som vi ger henne och kör pickup med alla taxarna fladdrande ut genom rutorna. Taxarna har ätit lite på ratten. När hon har åkt i hissen luktar det stall.
Här bor också Grannen M. Hon har långt vitt hår och håller ordning på allt och alla. Första dagen la vi kompostpåsen i den svarta tunnan. Det märkte hon, och det gjorde vi aldrig mer. Grannen M städar i trapphuset en gång i veckan. Jag möter henne i mina joggingskor, och hon ursäktar sig om hon städar på fel dag. Eller på fel tid. Jag vet inte vilken som är den rätta.
Sen har vi Grannen C som bor bredvid Grannen E. Hon har en gammal snäll hund och hår ner till midjan. Den gamla hunden är min vän, och bor hos oss på dagarna när Grannen C jobbar. En dag vill jag ha en egen hund. En som joggar. Grannen C kommer upp på kaffe ibland och vi pratar om män och vem som egetligen behöver dem.
Det finns fler. Grannar. Grannen T med det otroliga efternamnet som jobbar i konditoriet på bottenplan. Där finns det fina semlor, ostbullar och akvarellutställning. Och Paret H med rökpustarna när dörren öppnas och några till.

Våra pengar tjänar vi på den tokiga restaurangen med loppisinredningen. Jag stryker dukar och ler och håller koll på saker i bästa Granne M-stil, och Hon gör pesto vare sig maskinen är hel eller inte och lägger upp sallad som är fin både för ögonen och munnen. Och jag som lovade mig själv att aldrig vara servitris mer igen. Men den här är något annat.
Vid grillen står det en hippieartad amerikan som har bott mer någon annanstans än i Amerika. På torsdagarna kommer stammisarna och Stammis P dricker Corona, kramas och hämtar nötter, Stammis R dricker vitt vin och har politiska möten. Dricker han rött vin så börjar han gråta.
Stammis K kommer varje dag. Pratar om vädret. Pratar om världen enligt Aftonbladet.
En gång kom Timbuktu till vår källare. Då blev det stort kalas och skåningarna var ännu gladare än vanligt.

Annars ritar vi och snart ska vi leva på bara det. Och kärlek med luft.

Jag trivs här mitt i ingenstans, och jag vet inte riktigt varför. För att låta klyschorna hagla, man får ta saker som dom kommer. Vara i nuet och se det stora i det lilla.

För annars skrumpnar man här. Eventuellt till ett skitlitet torrt russin.