När flatorna kom till byn

Det hade kunnat vara, och är, en alldeles vanlig historia. En sån där som händer vareviga dag. Barn från landet, växer upp, flyttar ut, bort, lever loppan, springer på annan lantis som lever loppan i samma storstad, faller pladask, söker sig tillbaka hem, till byn. Slår rot. Frid. Fröjd.

Efter att den frågvise blivit, åtminstone en smula, övertygad om att det är fullt möjligt, och till och med trevligt, att bo här permanent, kommer den alltid fram. Den där frågan om hur det egentligen är, hur det går, vad som egentligen händer när två glada flator flyttar till byn.

För, tvåtusental och det mesta till trots, verkar det fortfarande vara norm än något annat att vara åtminstone semismygig om man har en annan sexuell läggning än hetero.
Och, om man är rädd för att synas och gillar att vara hemlig och smyga, får bylivet inte dom varmaste rekommendationerna. Här kan man inte slänga kompostpåsen i den svarta tunnan utan att det blir åtminstone uppmärksammat i det egna trapphuset.
Därav frågan, gissar jag. Ständigt denna vessla.

Så. Det enklaste och kanske mest väntade, för de nyutkomna glada flatorna och anonymiteten, skulle alltså varit att stanna kvar bland betongen och blanda sig med den stora massan.

Istället tog andrahandskontrakt och utbildningar och tjugiplustid och pengar slut. Hastigt och lustigt. Nästan inom en vecka. Och i någon sorts skräckblandad förtjusningsfärd, med andrahandsbohaget i magasin och svettig enkelbiljett, köpt för de sista korvörena, i näven, åkte vi. Snabbt som attan och utan någon annan Plan B än att stan står väl kvar. Sen. Om. Ifall att.

Till saken hör den att minst en av oss ramlat ur garderoben i en fart som kunde få vem som helst att få magknip. Allt hände samtidigt, och kanske var det tur. För ingen hade riktigt någon tid att tänka. Oroa eller ängslas. Över trång landsbygdsmentalitet och att vara fel eller annorlunda.

Vi liksom bara toksprang rakt ut på bygatan hand i hand. Det kändes som det enda alternativet.
Och sanningen är den att jag tror att det räddade oss. För även om någon kanske satte den rökta ålen i halsen där bakom köksgardinen, så fanns det liksom ingenting att tillägga. Vi är här och nu och det som inte är hemligt är inte heller roligt att skvallra om.
Säkert stöttes och blöttes det på syjuntorna, som allt annat, men det enda skvaller som nått oss, är att det inte finns något skvaller. Till de rutinerade skvallrarnas förvåning och kanske förtret.

Så. Nu är vi byns glada flator. Än så länge de enda vi känner. Utanför garderoberna vill säga. För visst finns det någon som står lite på glänt.

Och fortfarande envisas vissa, särskilt de runt fyrtiofemtiostrecket, med att fråga var jag har min kompis. Polaren.
Det är som att det liksom fastnar i halsen. Är lite taggigt, eller kanske kletigt. Det där ordet. Flickvän.