Jag kan ju inte låta bli att undra, vad som egentligen händer i deras huvuden. Där ovanför och innanför ögonen som nästan trillade ut. Då när vi gick förbi. Hand i hand på väg mot HM eller kanske kaffet.
Några ser så chockade ut. Några blir lite generade. Fast kanske mest strax efter att chocken lagt sig. Några är inte generade alls. Några med rund öppen mun. Någon ler. Några vänder sig. Vrider nacken. Några tittar två gånger. Kan inte låta bli. Tre gånger. Några puttar på axeln bredvid och viskar. Någon bryr sig inte om att försöka viska. Någon kastar ner blicken i gatan. Fort fort, för vi hann väl inte se?
Ibland tittar vi på varandra, då.
- En Stirrare, säger Hon eller jag, och nickar nådigt.
Och jag kan ju inte låta bli att förvånas, förundras, över att så många verkar vara så ohejdat, okontrollerat, ovana vid något som rimligtvis, om man räknar efter lite snabbt, borde vara vardagsmat.
Kanske beror det på bristfällig intepekastirrauppfostran. Eller det förväntade semismygandet igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar