Ensamhemmavistas.

Hon åkte på möhippa långt bort och jag trodde inte att den skulle betyda så där väldigt mycket egentligen. Den här helgen som gick, alltså, och som blev min första hela på alldeles egen hand. Här. Ensam hemma. Hemma i byn. Hemma i Skåne. Bara jag, skatterna och Tant Gredelin.

Kanske skulle det bli som vanligt. Jag har blivit sämre på ensamhemmavistas. Än förut. Till och med bara en liten stund. Det skräpas. Klädhögarna verkar rusa till hörnen och fruktskrottar torkar fast på konstiga ställen. Snabb mat. Yoghurt. Kanske inte ens nån alls. Klanta. Spilla. Fumla. Jag bli så fumlig. Bara det. Det är så tråkigt att laga mat.

Men den blev något. Annat. Den första ensamhelgen. Det satte sig en god liten varm i magen. Som en mjuk fågel kanske. Där precis bredvid den lilla saknadsklumpen som kommer skavande när Hon är ute. Borta. Utom synhåll.

För där nånstans, i Tant Gredelin, som är vår gamla Ford, mitt på en skånsk åker någonstans mellan Kågeröd och Billesholm, där visste jag att jag vill vara här och alldeles här. Nu och på riktigt. I en liten by som jag knappt vet vart den ligger. Det är jag som trivs här. Jag också.

Och den är inte ens hälften så stor som Bjurs och det gör ingenting.