Balkongresan

På en lång balkong, i ett tegelhus någonstans i Malmö.

Nagchampadimmorna blandas med gräsdimmorna och de ligger tätt, tätt och vi hostar lite besvärat ibland, sippar på varsitt glas rött i loppissoffan. Den matchar hundvalpen som somnat och vi ler bland folket från förr. Mitt förr.

Ofta väger pratet över på nostalgisidan. Forna skinnbyxor och sedan länge nerlagda toviga frisyrer. Pinsamma hängslen, tankar och glömda fyllor. Det inrökta caféet som blev krog klockan sex. Fjällenresan med omaka ressällskap. Tiden skruvas fram och tillbaka. Folköl. Många år.
Och frågorna om livet som det är nu försvinner nästan i dimman. Efter hand.

Folket från mitt förr lutar sig långt bak, in i dimmorna av gräs, och vi tittar på varandra och undrar. Vad vi gör där kanske. Det har blivit mörkt och vi kommenterar kranen som lätt förväxlas med månen på natten.

Vi äter vegetariska pastejmackor och sover i vardagsrummet. På för mjuk madrass bland fotoböckerna och träfigurerna från Bali. Jag gillade dem. Det var då. Målningen jag gjorde hänger i fotändan. Jag hade glömt.
Jag förundras, och inser lättat att jag kommit så långt ändå. Att livet har gått vidare och att ingenting skulle få mig att vilja tillbaka. Dit.

På morgonen tänds nagchampan och vi kramas snabbt och näsan är täppt. Vi tackar och det känns lite stelt och vi småspringer ut i den fria luften.

Andas, skrattar och dricker stadskaffe. Jag känner mig lätt.