Som ny

Något har ändrats. Fokus.

Bara det här med fika. Få sig en kaffe som någon annan hällt upp och som jag får mot en skrynklig tjuga, eller två. En sån, en fin en. Med okända människor vandrande utanför fönstren. Utan en aning om mig. Om mitt. Lukt av kaka bakom glasruta, tidning i ställ och cigarettrökspustar när dörren öppnas.

Det fanns en tid när det där kaffet, alldeles för ofta, blev lite tråkigt, dyrt och slentrian. Och när folket utanför kändes, anonymt och grått. Inte kändes alls, liksom platta i sina många ansikten. Och jag slutade bry mig om att nyfikenundra vart de var på väg. Av bara farten. Jag som är nästan världsberömd för att vara just sådär. Nyfikenundrande.
Kanske blev det för många. Kaffekoppar och okända, dagar och spårvagnar. Kanske blev det för enkelt. Det kan man inte veta. Så noga.

Men det är annorlunda. I alla fall. Och det finns flera, saker man gör, mindre ofta nu, som plötsligt också fått en ny glans. Ett nytt ljus. Som huset luktade, kändes, på julaftons morgon när mamman till och med polerat pianotangenterna.

För det känns viktigare. När man snört på skorna man inte använder i skogen, väckt Grannen E ur soffkoma för lånad pickupström till trött Ford anno 1986. När man kört de fyra rapsgula milen.

Då smakar kaffet. Och jag är nyfikenundrande igen.