Grop

Det luktar regn och moped. In genom fönstret som står lite öppet. Det är en tankevändardag under håret som snart ska få luggsväng och städhuckle. Svalorna gör loopar, och vi undrar ofta varför. Om, och om igen. Det verkar farligt.

Jag läser. Hennes fyllajämntradio sjunger, pratar om diskriminering och jag är en pinnstolsaktivist.

Dricker kaffe och ena skinkan domnar. Tankarna blir okoncentrerade, hamnar i Hennes halsgrop som var det enda stället jag ens vågade nudda då. Vi kunde bara äta bananer för att magarna redan var fulla av fjärilar.

Och bakom Tänk På Döden fanns frihetsgångvägen där ingen kunde undra.

Mannen. Myten. Legenden.

Det var en kväll, där vid middagsbordet, när beställningarna sinar och diskmaskinen går som varmast. När en kock, en kallskänka eller två, ett par servitriser och servitören vilar trötta fötter, fingrar och hjärnor, blandar favoritgott bland det överblivna och längtar sig bort. Hem till dusch, kanske, och något telefonsamtal till någon kär.

Husamerikanen A berättar att Dear Mom på besök från Amerikat frågat honom, utan förbehåll och inte ens en gnutta eftertanke, vilken av oss två, servitrisen och kallskänkan, som egentligen var Mannen i förhållandet. För det visste hon ju att så skulle det vara. Borde och brukade.

Vi skrattar. Skakar på huvudena. Hon är gammal. Vi är trötta.

Och plötsligt kommer det. Kallskänkan som inte är Hon, utbrister, tveklöst, att det ju faktiskt allt som oftast ÄR så. Att det är en av di lesbiska som är Mannen.

Vi tittar på varandra. Jag och Hon. Vi är trötta. Hon är ung, kallskänkan, och jag hade en gång en fördom om de fördomsfulla. Att de värsta kanske skulle vara gamla, som Dear Mom, med sociala regler från förr. På pränt.

Jag tuggar på min kycklingfile, lite torrare nu kanske men med något som kanske är den bästa ceasarsalladen, och upplyser sällskapet om att en del av vitsen med arrangemanget ju faktiskt är att Mannen inte är en del av det.
För att ta det från det evigt manliga perspektivet, tänker jag stilla, sedan efteråt. För borde inte perspektivet vara, att vi gillar kvinnor, istället för att som alltid vara, att vi ogillar män.

Det hinns inte sägas. Servitören S hugger snabbt, bräker med en ton som kanske skulle vara ironisk, men spricker stort i sömmarna. Kläcker att då kunde vi ju minsann sätta upp en INGA MÄN-skylt på restaurangdörren nu. Eller något värre. En FI-logga.

Tystnad. Vi umgås gärna med män, säger Hon, kanske tröttast i världen nu, hatar dem inte alls, vill bara inte ligga med dem. Eller vara dem.

Vi dukar av, tallrikar och glas, fejar färdigt. På automatik. Hurtiga köksdanser till hög volym med mopp och hink.

I vårt vita kök sen, tittar Hon på mig och jag på Henne, och vi undrar. Oro i luften, nästanklump i halsen. Vilken av oss de ser som Mannen.

Hon, för att hon inte sminkar sig på en vanlig tisdag. Jag, för att jag tränar mer. Hon för att byxorna ibland har mer häng. Jag, för att jag inte orkar leka med barn lika länge. Hon, för att Hon sover medan jag joggar. Jag, för att jag kör Forden och tankar. Hon för att hon inte är lika blödig. Och jag som har väst, ofta, och till råga på allt känner mig snygg i den.

Det spelar ingen roll att Sofie Fahrman också har väst ofta. Hon behöver nog sällan oroa sig för eventuell manlig framtoning.

Scrambled eggs, Doritos och Oboy.

Hon är inte hemma.

Utifall att

Det finns inte en enda som kan beskylla oss för att vara bra på drinkblandning. Där på restaurangen mitt här, i ingenstans.

Vill man ha något annat än en enkel kopp sprit, eller möjligen en irländsk kaffe får man snällt peka flaska och instruera, vilken en glad ung dam i bästa partystass insåg fördelarna med en dag. Det tyckte hon var så till den milda grad fantastiskt att hon, ett par pekainstrueraturer senare, hänger sig på min ena axel och deklarerar ljudligt inför Husamerikanen A bakom grillen. Bräker.

-Den här tjejen är så jäkla grym! OM hon vore lesbisk skulle hon få bli min fru direkt!

Tystnad. Husamerikanen A's ögon. Ler, ploppar. Utåt. Nästan som med ljudeffekt. Kväver fniss.

- Har du pojkvän? Flinar stort, gnäggar från min axel.

- Nä.

- Men då är du ju ledig! Självsäkert.

- Nä.

Tystnaden. Total.

Gammalt, nytt, lånat och blått.

Det dyker upp hela tiden. Nu. Det här med bröllop. I mitt huvud och utanför. Runtom och kring.

För en stund sen var hon och jag gäster på ett sådant. Det händer inte allt som oftast, för så vitt jag vet så är det bara jag och Hon i den omedelbara bekantskapen som ens närmat oss, med våra guldblingade ringfingrar och mer eller mindre allvarsamma planer.

Och det är ju det där med planer. För den som inte haft någon annan än en svajig detkommervälatthändasenkanske-plan. Vit klänning blir det väl för det ska man väl. Någon i svart kostym där bredvid blir det väl för det blir det väl. Bara. Nästan automatiskt, diffust och sanslöst klassiskt. Men knappast prinsessdröm, eller något som det hängts upp större kraft eller tidsmängder på. Kanske är det lättare för den som haft sin dag på näthinnan sen femårsåldern.

Och samtidigt som vi sitter här och där med våra diffusa tankar om hur vi ska te oss, rent utseendemässigt, där, på det som inte verkar blir kyrktrappan hursomhelst, råder ingen brist på kreativa förslag från de kära och övriga.

Två vandrande gräddtårtor, knappt så att händer kan nå varandra. Kostymer á la Gudfadern. Regnbågsplymer eller jeans i rådhuset. Barfota på stranden, diskret, sobert eller tyllfras upp till tänderna.

Vissa verkar redan ha planerat klart hela tillställningen åt oss. För hon kan ju se oss komma in i kyrkan där med våra rockiga brudklänningar i vitt och svart, Förhållandelängtarvännen. Det deklarerar hon med längtan och för mycket snaps i blicken en natt för inte länge sen. Kanske kunde vi ju ha rockmusik till. Istället för Mendelsohn? Det hade ju varit fräckt och fräsigt. För det är ju ändå inte traditionellt från början, det här med att vi är två kvinnor. Piffa till det vettja. Och barndop för den delen, viskullejufåsåfinabarn tillsammans.

Mina ögon under Hennes ögonbryn? Rubriker. Det medicinska miraklet.
-Men kom igen nu då, så jag får gå på bröllop och dop snart!

Och vi, de två fågelholkarna, som stilla undrar vart vi kommer med i bilden, och om det kanske räcker med att vi är kära ändå. I varandra, med kinderna i rosa och magarna fulla med fjärilar.

Homo. Sapiens.

Jag står i en smyckebutik någonstans mitt i ett stort köpcentrum. Ett sånt man så lätt får shoppingkoma i. Ifall man glömmer att äta eller skaffa kaffe i tid. Nyper i kläder på måfå med stirrig blick och blir svettig på ryggen.

Men den här gången bråttom. In i en affär bara för att införskaffa något till Henne. En klassiker. Fyllajämntpresent.

Nummerlapp. Och jag andas nästan på monterglaset och väntar otåligt på min tur. Jag vet ju precis vad jag vill ha.

Inser att någon står precis bredvid mig och stampar lika rastlöst på småsmutsiga tygskor från Billiga Skoaffären runt hörnet. Kikar upp och får syn på en frisyr som icke kan misstas. Om den inte sitter på Medelålders Kvinna på Landet som bara fått en busigtlättsköttmenändå litekvinnligpånåtvis-frisyr hos frisören vill säga. Relativt vanligt förekommande fenomen. Här. Ute.

Men denna dag befinner vi oss nästan i stan. Så. Där står vi i vår kö. Med våra frisyrer, slitna jeans, väst, lortiga tygskor och svettiga nummerlappar framför montern med dyrt designsilver med riksflatasignatur.

Jag vill börja fnissa. Högt.

På topp

Grannen M har högtidligt deklarerat att hon flaggar på våra födelsedagar. Det fick vi veta i trapphuset och i efterhand.

Jag är lite, men inte speciellt, förvånad av det faktum att hon vet när vi fyller år. Grannen M vet som sagt vilken soppåse som hör ihop med vem.

Mer otippat är då att det visat sig att hon ända sedan vi flyttade in i hennes synfält trott att jag är Hon och Hon är jag. Och därför blev jag flaggad för på självaste midsommarafton.

Man vill hoppa opp och sätta ett kors i taket men det gör man inte. Grannen M skulle veta vem som gjorde det och kräva sudd. Grannen E's bruna taxröra skulle skälla sig fördärvad av dunsen.

Austenklumpen och andetaget.

Något har hänt. Kanske kom det med åldern. Och kanske är ingen mer än jag förvånad. Kanske särskilt inte Hon. Inte det minsta. Med tanke på de hinkvis.

Men ändå får man ju undra. När jag nyss bara slappläste Mians bok, och handlingen styr över på bröllopskanten en endaste liten gång, för inte är Mian Jane Austen inte, och den sitter där. Snabbt som attan och säkert som Volvo. En liten, men uppenbar och något tjock, klump. I halsen, i ett andetag som liksom är trögare att andas. Och ögat vått. Något.

Någongång, någonstans, under tidens gång, har jag blivit blödig. På ett nytt sätt. Annat. För inte trodde jag att jag var den som var den. Den som blev så rörd av bröllop. Begravningar är ju en sak. Eller folk som vinner saker och tävlingar. Eller Extreme Home Makeover, jag erkänner.

Men bröllop. Kanske är det för att jag förstår vitsen nu. Med hela arrangemanget.

Underbart är kort

Midsommarkalaset. Där, på gräsmattan mitt i idyllen. Och mer eller mindre logiskt sammanhörande gott folk samlas. För att grilla hamburgare, smaska sill, missbruka Törley, resa stång och naturligtvis dansa disco med rök och kula under presenning. Som sig bör. Precis.

Efteråt, ett par reflektioner i ett frekvent besökt community. Under en bild föreställande mig själv bland andra i full kalasfärd och flärd. Apropå.

Bekant D's egen bildtext:

"Det här med hår...
Alltid lika kontroversiellt, själv kör jag efter principen "hellre långt fult hår än kort snyggt" vilket har gett mig mitt panikblonderade slitna hår.
Man kan likaså samanfatta hårsituationen som att det fanns en kille på festen som hade långt hår - han var bög, det fans vidare två tjejer på festen som hade kort hår - de var flator. Låt oss vara stereotypa, tack."

Någon F:
-När killar är rakade brukar man ju säga att de har en "lesbisk frisyr".
Det tycker jag är festligt.

Bekant D:
- Det vore därför fullt naturligt att tjejer med långt hår ansågs ha bögig frisyr, är jag rätt på det?

Ett klipp för en redig man.

Det börjar bli tjatigt att saxa i nacken. Det gror så fort på sommarn. Ju, nackhåret. Tofs bakom örat. Om man tittar i den där vinkeln i badrumspegeln. Eller har scarf, och det händer.
Plötsligt och utan förvarning.

Det skulle inhandlas hårtrimmer. Ett par mil i bil och så var saken biff. En Mia glad i hågen. Välja, vraka.

Expedit CG: -Är den till en man?

Tystnad.

Mia: -Nja... Den är till... hår.

Expedit CG ler förbryllat, tuggar lite på läppen, undrar upp mot taket, skruvas lite.
Hämtar två lådor.

- Vilken får det lov att vara?

Den ena är en vanlig trimmer i svart och grått.
Den andra är en vanlig trimmer i svart och grått. Med Magnus Samuelsson på förpackningen.
Autograf. Också.

Jag tar den vanliga i svart och grått. No offence, Magnus, men den hade en väska till.
James Bond-style.

Nästan för nära hjärtat

Precis hemkommen nu. Från den djupa och mörkare gröna. Det luktar berg och barr. Våt asfalt, där på parkeringsplatsen med alla filmstjärnorna. Dean, Humphrey och Sylvester i en röra. Någon snigel också. Hon somnar brevid mig i bilen. Då och då, är liten.

Timmar går och det böljar högt framåt. Bergen högre än vad jag minns och jag blir rörd. Och förvånad. Igen.

Det är något med den skogen. Något som sitter där i gropen. Den som nästan är för nära hjärtat.

Otippat

Där, på samma balkong, kommer den. Den otippade. Som liksom lyfter kvällen en smula.

- Får du ofta höra att du är väldigt lik Prince?

Tystnad. De tittar på varandra. Folket. Förvånat.

Jag tänker snabbt på min ljusvita hy som knappt ens blir mörkvit på sommaren. Min blonda raka lugg med sväng. Mina jeans, min randiga tröja och min sjal.
Och sen på platåklackar. Glittrig overall, mörka lockar och minimustasch bland ålande brudar i lyxförpackning. De är dubbelt så långa som jag och inte ens platåstövlarna kan hjälpa mig då.

- Pink. Pink, menar jag!

Balkongresan

På en lång balkong, i ett tegelhus någonstans i Malmö.

Nagchampadimmorna blandas med gräsdimmorna och de ligger tätt, tätt och vi hostar lite besvärat ibland, sippar på varsitt glas rött i loppissoffan. Den matchar hundvalpen som somnat och vi ler bland folket från förr. Mitt förr.

Ofta väger pratet över på nostalgisidan. Forna skinnbyxor och sedan länge nerlagda toviga frisyrer. Pinsamma hängslen, tankar och glömda fyllor. Det inrökta caféet som blev krog klockan sex. Fjällenresan med omaka ressällskap. Tiden skruvas fram och tillbaka. Folköl. Många år.
Och frågorna om livet som det är nu försvinner nästan i dimman. Efter hand.

Folket från mitt förr lutar sig långt bak, in i dimmorna av gräs, och vi tittar på varandra och undrar. Vad vi gör där kanske. Det har blivit mörkt och vi kommenterar kranen som lätt förväxlas med månen på natten.

Vi äter vegetariska pastejmackor och sover i vardagsrummet. På för mjuk madrass bland fotoböckerna och träfigurerna från Bali. Jag gillade dem. Det var då. Målningen jag gjorde hänger i fotändan. Jag hade glömt.
Jag förundras, och inser lättat att jag kommit så långt ändå. Att livet har gått vidare och att ingenting skulle få mig att vilja tillbaka. Dit.

På morgonen tänds nagchampan och vi kramas snabbt och näsan är täppt. Vi tackar och det känns lite stelt och vi småspringer ut i den fria luften.

Andas, skrattar och dricker stadskaffe. Jag känner mig lätt.

Fläckfritt

Jag och Hon stod i vår vita hall och frågade oss huruvida det var nödvändigt att gå till jobbet tidigt eller sent, beroende på arbetsplatsens smutsighetsgrad. Mycket folk kvällen innan betyder oftast spilld sås på dukar, tomt i kylen och därmed tidig avgång hemifrån.

Då händer det. Det som hänt för många gånger för att vara slumpartat.

Hon kommer, efter en stunds grubblande, blick långt borta, förmodligen någonstans bland salladsbunkarna och de blivande potatisgratängerna, fram till att klockan två blir nog lagom.
Jag, i min tur tänker högt, och konstaterar kallt, att eftersom vi hade många gäster, men att gästerna enbart bestod av kvinnor, kan jag börja senare. Kanske till och med så sent som fyra.

För var gästerna kvinnor har dukarna inga fläckar.

Jag vill så förtvivlat gärna vara förvånad.

Med ögonen som på skaft

Jag kan ju inte låta bli att undra, vad som egentligen händer i deras huvuden. Där ovanför och innanför ögonen som nästan trillade ut. Då när vi gick förbi. Hand i hand på väg mot HM eller kanske kaffet.

Några ser så chockade ut. Några blir lite generade. Fast kanske mest strax efter att chocken lagt sig. Några är inte generade alls. Några med rund öppen mun. Någon ler. Några vänder sig. Vrider nacken. Några tittar två gånger. Kan inte låta bli. Tre gånger. Några puttar på axeln bredvid och viskar. Någon bryr sig inte om att försöka viska. Någon kastar ner blicken i gatan. Fort fort, för vi hann väl inte se?

Ibland tittar vi på varandra, då.
- En Stirrare, säger Hon eller jag, och nickar nådigt.

Och jag kan ju inte låta bli att förvånas, förundras, över att så många verkar vara så ohejdat, okontrollerat, ovana vid något som rimligtvis, om man räknar efter lite snabbt, borde vara vardagsmat.

Kanske beror det på bristfällig intepekastirrauppfostran. Eller det förväntade semismygandet igen.

Som ny

Något har ändrats. Fokus.

Bara det här med fika. Få sig en kaffe som någon annan hällt upp och som jag får mot en skrynklig tjuga, eller två. En sån, en fin en. Med okända människor vandrande utanför fönstren. Utan en aning om mig. Om mitt. Lukt av kaka bakom glasruta, tidning i ställ och cigarettrökspustar när dörren öppnas.

Det fanns en tid när det där kaffet, alldeles för ofta, blev lite tråkigt, dyrt och slentrian. Och när folket utanför kändes, anonymt och grått. Inte kändes alls, liksom platta i sina många ansikten. Och jag slutade bry mig om att nyfikenundra vart de var på väg. Av bara farten. Jag som är nästan världsberömd för att vara just sådär. Nyfikenundrande.
Kanske blev det för många. Kaffekoppar och okända, dagar och spårvagnar. Kanske blev det för enkelt. Det kan man inte veta. Så noga.

Men det är annorlunda. I alla fall. Och det finns flera, saker man gör, mindre ofta nu, som plötsligt också fått en ny glans. Ett nytt ljus. Som huset luktade, kändes, på julaftons morgon när mamman till och med polerat pianotangenterna.

För det känns viktigare. När man snört på skorna man inte använder i skogen, väckt Grannen E ur soffkoma för lånad pickupström till trött Ford anno 1986. När man kört de fyra rapsgula milen.

Då smakar kaffet. Och jag är nyfikenundrande igen.

När hela Göteborg sprang

Idag är den där dagen. När tusentals, svettiga, hostande, hurtiga, glada, springer. När Göteborg springer. När svettiga shoppare gör fåfänga utbrytningsförsök vid kravallstaketen i korsningen Avenyn/Kungsgatan. Arga och nervösa över tanken på att klockan går och HM stänger snart. För att inte tala om Victoria Arena. Hungriga vill äta Sunset falafel. Spårvagnarna går andra rundor. Bussarna går. Inte. Det går någon båt. De hurtiga vill komma vidare. Någon får diarre men springer ändå. Mot mål, blå streck i gatan. Trångt. Svettigt. Hysteriskt. Levande. Samma som varje år. Följ nu blå streck i gatan. Trilla inte. Hamna inte på var sin sida om staketen.

Idag firar vi Göteborgsvarvets dag. För idag är den där dagen. Den där dagen för två år sen som började med en svettig biljett till filmen om sparven, en språngmarsch i ösregn och slutade med resten av livet.

Jag minns precis hur vattnet kippade i mina vita tygskor. Precis hur liten hennes hand var. Precis som nu.

Lika

Ibland slås man av hur lika folk är sina föräldrar.

Jag ser ut som min mamma. När jag står mittemot henne kan jag se hur jag kommer att se ut om tjugo år. Det bådar gott. En dag upptäckte jag att mina händer är exakta kopior av min farmors. Tummen. Naglarna, knogarna. Hela. Bara yngre. Märkligt.

Idag hamnade vi på oförutsett kalas hon Grannen C. Bullar, pajer och kaffetermosar.
Hon rör sig exakt som sin pappa.

När flatorna kom till byn

Det hade kunnat vara, och är, en alldeles vanlig historia. En sån där som händer vareviga dag. Barn från landet, växer upp, flyttar ut, bort, lever loppan, springer på annan lantis som lever loppan i samma storstad, faller pladask, söker sig tillbaka hem, till byn. Slår rot. Frid. Fröjd.

Efter att den frågvise blivit, åtminstone en smula, övertygad om att det är fullt möjligt, och till och med trevligt, att bo här permanent, kommer den alltid fram. Den där frågan om hur det egentligen är, hur det går, vad som egentligen händer när två glada flator flyttar till byn.

För, tvåtusental och det mesta till trots, verkar det fortfarande vara norm än något annat att vara åtminstone semismygig om man har en annan sexuell läggning än hetero.
Och, om man är rädd för att synas och gillar att vara hemlig och smyga, får bylivet inte dom varmaste rekommendationerna. Här kan man inte slänga kompostpåsen i den svarta tunnan utan att det blir åtminstone uppmärksammat i det egna trapphuset.
Därav frågan, gissar jag. Ständigt denna vessla.

Så. Det enklaste och kanske mest väntade, för de nyutkomna glada flatorna och anonymiteten, skulle alltså varit att stanna kvar bland betongen och blanda sig med den stora massan.

Istället tog andrahandskontrakt och utbildningar och tjugiplustid och pengar slut. Hastigt och lustigt. Nästan inom en vecka. Och i någon sorts skräckblandad förtjusningsfärd, med andrahandsbohaget i magasin och svettig enkelbiljett, köpt för de sista korvörena, i näven, åkte vi. Snabbt som attan och utan någon annan Plan B än att stan står väl kvar. Sen. Om. Ifall att.

Till saken hör den att minst en av oss ramlat ur garderoben i en fart som kunde få vem som helst att få magknip. Allt hände samtidigt, och kanske var det tur. För ingen hade riktigt någon tid att tänka. Oroa eller ängslas. Över trång landsbygdsmentalitet och att vara fel eller annorlunda.

Vi liksom bara toksprang rakt ut på bygatan hand i hand. Det kändes som det enda alternativet.
Och sanningen är den att jag tror att det räddade oss. För även om någon kanske satte den rökta ålen i halsen där bakom köksgardinen, så fanns det liksom ingenting att tillägga. Vi är här och nu och det som inte är hemligt är inte heller roligt att skvallra om.
Säkert stöttes och blöttes det på syjuntorna, som allt annat, men det enda skvaller som nått oss, är att det inte finns något skvaller. Till de rutinerade skvallrarnas förvåning och kanske förtret.

Så. Nu är vi byns glada flator. Än så länge de enda vi känner. Utanför garderoberna vill säga. För visst finns det någon som står lite på glänt.

Och fortfarande envisas vissa, särskilt de runt fyrtiofemtiostrecket, med att fråga var jag har min kompis. Polaren.
Det är som att det liksom fastnar i halsen. Är lite taggigt, eller kanske kletigt. Det där ordet. Flickvän.

Mitt i ingenstans.

Ofta, och sådär lite för ofta för att det ska vara en ren tillfällighet, så kommer den där frågan. Kanske frågorna mer än frågan. För det är nästan alltid flera. Liksom på rad. Och med en tveksam ton.

Hur är det att bo där? Mitt i ingenstans. Vad gör ni där? Finns det något att göra och hurstårniegentligenut?

Och vi svarar och förklarar. Drar hela. Övertygar. Skryter lätt och skrattar. Undrar också lite, men inte högt.

Vi har bott länge, länge i en stor stad. I flera år. Det var bara att ta en fika. Bara. Närsomhelst. Med andra ansikten runtom varje gång. Det fanns klubbar och Långgata. Affärer. Spårvagn, bankomat och ordnad skog. Det var då.

Här finns det en mack. Den är ett mataffär också, och en post, en bank, ett systembolag och ett apotek. I ett. Om man vill att någon ska veta så kan man sätta upp lappar på anslagstavlan. Eller så kan man prata extra högt i kassan på macken.
En dag hörde jag på teve att när mataffären stänger, då dör en by. Jag tror på teven. I det fallet.

Det finns en camping. Där bor danskar, tyskar, holländare och några andra. På sommaren är de många. Kanske flera tusen. På vintern är det mest bara en gräsmatta bland andra.

Det finns en sjö, som är djup och svart och full av gamla spöken och något troll allra längst ner. Om man lyssnar på de som fortfarande, efter kanske femtio år inte vågar stoppa ner tån. Ens.
Ibland, när vi har jobbat och fötterna gör ont och huvudet är fullt av stress och mat, då badar vi. Det är natt då, sommarmörkt. Suddigt på något vis, grönt, och man kan inte se vattenytan förrän alldeles precis före. Då är det mystiskt. Annars är det en nästan en vanlig sjö, med fjortisar som gör bomben, änder och varma bryggor.

Det finns en skog. Och en gång, där alldeles i början, å ställde jag mig framför den utan att knappt kunna andas. Jag sa åt henne att titta, titta. Jag blev fem. Inte sådär mossavackert som skogen hemma, där högre upp i Sverige. Utan högt. Rakt och grönt. Med luft. Hon undrade vad hon skulle titta på. För Hon är född här, och för henne är skogen alltid sån och har alltid varit. Hon visste och nu vet jag.
Nu springer jag. Lyxjoggar där varenda morgon. Helst tidigt, utan att möta någon, förutom kossorna som sover halvt i den där långa backen förstås. Svettas, andas och finns. Finns bara. Och sen är hela kroppen lugn. Stilla inuti och jag behöver inte bli orolig och dum över smått hjärnskräp.

Det finns människor. Dom är väl ett par hundra stycken, ungefär åtta, och bor här och var. Jag är en, hon är en och vi bor i en lägenhet i väntan på att hitta huset. Helst högt och i trä. Det är värt att vänta på för det har nog en punschveranda också.

Under oss bor Grannen E. Hon har tre taxar som har varit fem en gång. Grannen E äter helst grön pesto som vi ger henne och kör pickup med alla taxarna fladdrande ut genom rutorna. Taxarna har ätit lite på ratten. När hon har åkt i hissen luktar det stall.
Här bor också Grannen M. Hon har långt vitt hår och håller ordning på allt och alla. Första dagen la vi kompostpåsen i den svarta tunnan. Det märkte hon, och det gjorde vi aldrig mer. Grannen M städar i trapphuset en gång i veckan. Jag möter henne i mina joggingskor, och hon ursäktar sig om hon städar på fel dag. Eller på fel tid. Jag vet inte vilken som är den rätta.
Sen har vi Grannen C som bor bredvid Grannen E. Hon har en gammal snäll hund och hår ner till midjan. Den gamla hunden är min vän, och bor hos oss på dagarna när Grannen C jobbar. En dag vill jag ha en egen hund. En som joggar. Grannen C kommer upp på kaffe ibland och vi pratar om män och vem som egetligen behöver dem.
Det finns fler. Grannar. Grannen T med det otroliga efternamnet som jobbar i konditoriet på bottenplan. Där finns det fina semlor, ostbullar och akvarellutställning. Och Paret H med rökpustarna när dörren öppnas och några till.

Våra pengar tjänar vi på den tokiga restaurangen med loppisinredningen. Jag stryker dukar och ler och håller koll på saker i bästa Granne M-stil, och Hon gör pesto vare sig maskinen är hel eller inte och lägger upp sallad som är fin både för ögonen och munnen. Och jag som lovade mig själv att aldrig vara servitris mer igen. Men den här är något annat.
Vid grillen står det en hippieartad amerikan som har bott mer någon annanstans än i Amerika. På torsdagarna kommer stammisarna och Stammis P dricker Corona, kramas och hämtar nötter, Stammis R dricker vitt vin och har politiska möten. Dricker han rött vin så börjar han gråta.
Stammis K kommer varje dag. Pratar om vädret. Pratar om världen enligt Aftonbladet.
En gång kom Timbuktu till vår källare. Då blev det stort kalas och skåningarna var ännu gladare än vanligt.

Annars ritar vi och snart ska vi leva på bara det. Och kärlek med luft.

Jag trivs här mitt i ingenstans, och jag vet inte riktigt varför. För att låta klyschorna hagla, man får ta saker som dom kommer. Vara i nuet och se det stora i det lilla.

För annars skrumpnar man här. Eventuellt till ett skitlitet torrt russin.