Fem mil utanför

En annan av dagarna bläddrar vi och hittar. Fyndar en sanning, en med modifikation.

Tidningen: - Är Sverige ett tolerant land för homosexuella att leva i?
Mark: - Både och. I jämförelse med många andra länder är Sverige väldigt tolerant. Men det går inte att se vårt land som en enhet. Där jag bor är det tolerant värre. Fem mil utanför Örkelljunga är det inte så lätt. (...)

Det är då det slår oss, att platsen som är vårt Hemma är där, fem mil utanför Örkelljunga. Nästan på pricken, världens ände och att livet känns lätt som luft.

Ändå.

Neongula.

Jag och du, Skrivkliet, har nästan glömt att vi finns. Fastän det fullständigt hänger gardiner av grejer i luften. Som de där gardinerna i tegelhuset på vägen till Teven.

Neongul spets, som syns ordentligt. Det är hög tid nu.

Tidsmaskin

En dag satt vi här vid Perstorpsskivan. Hon och jag. Smörgåsar med mormorsmarmelad, prat om svarta små streck eller fördelen med utåtstående öron och ibland sträcks händerna över, bordet, och jag frågar den ständiga och hyfsat dumma frågan om kaffe, plockar tallrikar och man frestas lätt att tro att jag varit en servitris. Någongång, någonstans.

-Vill du ha kaffe?

Hon säger ja och det vet jag långt innan, och sen ramlar Huset in. Plötsligt och rakt in i livet och möblemanget i huvudet välter i rena förskräckelsen. Och lyckan.

Hundra år på nacken och krokigt därefter, med pianoplats, knak och gräsmatta och Hon tittar på mig och jag på Henne och om tidsmaskiner fanns, är det så det skulle kännas att landa efteråt.

Där framme, i tiden.

Tjernobyl

Det är så, som det brukar. Men som man hinner glömma när solen kommer.
Dom brukar säga att vi här i norr är bra på det, att glömma. Att vi liksom måste. Kanske för att orka stanna kvar.

I fredagsmorgonskvallret finns smygbilder på kändisar utan concealer, puff och glans. Jag blir lite glad fastän jag skäms för det. För att de också är grå i november, och att de målar över det med rött i sina bloggar sen.

Sudd i spegeln. Gråblåmonokrom, eller vaxig och kanske fnasig i kanten. Med hår på utväxt och grisögonkänsla. Dimman rinner i håret och leran på skorna och Spegelapan granskar på alldeles för nära håll.

Utanför, i det som likar Tjernobyl nu, finns löpsedlar som avochpåskräms med Sprutan och Konstgjorda Lungan, och ingen kan egentligen bestämma sig om de vill dö Kvicksilverdöden eller Svinisdöden eller bara strunta i alltihop och förmodligen dö en annan gång, mindre spektakulärt på ålderns höst eller kanske Solariedöden som fjortisarna i provrummet bredvid mitt.

- Häng på nästa gång, bräker den ena till den andra. Vi ska sola hurlängesomhelst tills vi bränner oss och guvafintdetvoreattsedigbrunnånjävlagång.

Jag köper två mössor, som egentligen inte är mössor utan hjältetäckmantlar, och vi kör vidare. På en åker vänder Hon och jag våra ansikten mot oväntade solstrålar och ögonen är ovana.

Vi har glömt Tjernobyl för en liten stund.

Det Otäcka Sättet.

Det är när vi spankulerar mellan hyllorna på Stora Billiga Mataffären det händer. Under våra mer eller mindre rufsiga frisyrer Svenssonshoppar vi som om vi aldrig varit något annat. Än just sådana, Svenssons.

WC Duck, blå tandborste, rosa tandborste, tvättmedel utan parfym för att få lukta som sig själv. Rabattkuponger och allt sånt som tar slut samtidigt. Botaniserar bland toarullar, stiftpennor och clementiner och BabyBel.

- Vi går nu, säger Hon plötsligt och tar min hand. Det är en gubbe som Stirrar jättemycket och konstigt, på Det Otäcka Sättet.

Polarn.

Ibland är det svårt att följa det som vindlar i deras huvuden. Hitta mig och mitt, sig och sitt, i det som tänks, stöts och blöts.

När Vi kommer ivägen, Hon och jag. För att vara Vi, är visst att vara allt och inget, bu, bä och att bli förflyttad från ena kanten till den andra. Snabbt.

Det finns ett avstånd, i det som hörs och det som sägs. Ibland känns gapet mer, ibland mindre.
Man kan ana av deras uttryck att de undrar, över Sexet. Det ligger i luften, i blicken och i sättet att inteundrasåattdetmärks.
I Malenaspalten kan man läsa rådet till den bögvarandeundrande att vänta med självidentifikationen tills Sexet händer. Det är då man vet, om man är homo eller inte. Förr det är Sexet det handlar om, alltet och varandet. Det har man ju hört.

Och i biosalongen hör vi medelåldersgubbar som skrockar förtjust med gurgel i rösten över Lisbeth och Miriam, samtidigt som fruarna uschar och ojar bredvid. Kinderna blossar nog.
-Nejnublirdetdåförmycket.

Och samtidigt som fixeringen vid Sexet, sägs det så ofta att det blivit en klassiker;
- Vad ska ni göra nudå? Du och din Polare. Jahaja, frilans ja. Men hälsa hem då, till Kompisen.

Min Kompis. Min Polare. Min Vän.

Hon som ska bli min fru, Hon som finns där alla dagarna och som är allting. Och jag undrar om Vi, som Vi är, finns där någonstans.
Under deras kalufser, eller om vi för alltid kommer att vara Kompisarna med en smärre twist. Eller klichédrömmen om det lesbiska Sexet.

Och jag tar itu med disken. Här i min värld, där Hon och jag vardagsäter gröt till frukost, och jag ler bland bubblorna åt Stammis F's förmodade min när jag i tanken ber honom hälsa sin bästa Polare N där hemma i stugan.

Mattan.

Den ena foten har somnat, och jag drar ut så långt det bara går på kvarten innan jag måste.
Fastän det ska sättas dit ansikte och imaginärt lortig tröja som är tvättad och ska slängas om två veckor.

Det finns en tacksam tanke som vill hit. Ett litet viskande tacktal till den kända svenska manliga skådespelare som häromkvällen gav mig en påminnelse om hur livet ska hanteras.
Hädanefter och att det är lite för vackert för att spenderas stående i stekoslukt, leende med klagosånger om kallnande majskolvar i ansiktet. En smak av dörrmatta i hjärtat och aldrig mer.

Seså, lilla gumman.

Neon

Jag var vaken halva natten. Hon sov kanske, för ryggen var vänd mot mig, och även om Hon inte sagt att Hon bara lyssnade lite, så kändes det som sömn i luften. Och där satt Ingvar mitt i rutan och talade om att det bästa är att bara vara som man är. Alltid. Det var förresten den andre. Sven. Eller någon som uppmanade honom. Sven alltså, att vara som bara han är. Jag blev lite rörd.

En gång mötte jag Ingvar på Avenyn. Det var natt, länge sen, och han var mycket full, skrattade.
Och jag mittinattenlängtade plötsligt lite till stan och kaffe i skyltfönster och kall avgaslukt och halkiga löv. Men inte efter regnet. Och jag vill ju ha skogen. Att springa i, andas.

Den här morgonen mötte jag O med Klumphunden där på åkern, strax innan skogen. Han övertygade mig om att löpartajts är ett måste ändå, och jag nördjoggartänkte på dem hela rundan. Jag kunde ana hur lätt jag skulle bli.

En fågel i neonreflex, puls och mp3-ficka.

Trasslet

Och jag kör dem till Eslöv, nästan mitt i natten, stannar och lämnar. Hoppas på att ett tåg ska ta dem med.

Jag har skrutit. Om Henne. Om skogen, planerna och vårt Hus Som Inte Finns. Än. Jag har pratat om saker som Trasslet gjorde på sin tid. Hon som hade en pojkvän som är deras vän.

Jag tänker på henne när jag kör, hemåt, kryssar bland diken fulla av osynliga vildsvinsklumpar. Jag tänker på Trasslets hår som var toviga korvar som Mariettes och spegeln med spricka och klämmor i det där badrummet. Det luktade rökelse och obestämd panik i bakhuvudet. Hon var så rastlös, med kli.
Trasslet hade byxor från Thailand och ibland gick hon upp mitt i natten, kurade på köksbänken och rökte cigaretter mot månen i takfönstret. Ibland övertygade Trasslet sig om att den andra var felet, ringde och sa att hon måste vara för sig själv nu. Hon bytte ut honom, bara. Fortsatte röka med månen, fortsatte vänta på Räddaren.

Hon köpte en ny tröja för att starta om ibland, tittade ut över havet när det stormade.

Jag tänder heljuset, nynnar lite, lättad. Långt ner i dju-petti-putti-putt. Enfiskjagsågochdetvardu.

Hon finns förresten inte mer. Trasslet.

Poängen

Varje dag tittar jag där, spanar och rotar. Igen och igen.
Och jag klickar, mest för att, men jag är inte den heller, toppsäljarn de söker.

Jag har en halv miljon akademiska poäng, en hjärna full av bilder som vill ut och en ålder med biologisk klockfunktion.

Ombyte

Det är snart något ska hända, ingenting eller allt. Strax och alldeles för långt borta. Det pendlar. Svänger och står stilla, allt genast.

Jag glor på telefonen. Den är svart och har en orange knapp som spelar musik. Själv är jag ljusvit och har orange hårfärg som inte vill sitta fast och jag provar svindyrt balsam med pigment.

Jag glor för ofta, önskar ljud, önskar samtal som säger kom, kom, och välkommen hit. Som säger fast lön och viskar om husköp, hundvalpar och Danmarksresor. Som säger ansvar och pendlingstimmar, frihet och gränser i samma märkliga paket.

Den är tyst, telefonen, och jag hinner tänka för många gånger. Att jag slarvade med de där nålarna, att tyget nog satt för snett ändå och kanske suckade de av pur lättnad när jag gick.
Påhitt, säkert, men jag snorar lite mot Hennes axel.

Jag är en liten skrynklig fågel. En tiger ibland.

Skrållan, kottar och plast.

Det händer sig ibland att treåringar äntligen fyller tre. Trots att de i sina egna huvuden med rufs väntat så länge på detta arrangemang, att de rimligtvis borde fylla fyra.

För när födelsedagsbarnet är ensam herre på täppan, då blir det arrangerande. Litet barn och stort kalas. Fiskdamm och presentberg.

På köksgolvet sitter Hon, tejpar, prasslar med regnbågspapper. Musse i luftballong var det visst. Och inuti en gunga. Trapets också, för treåringscirkusen sen. Den som vi alla ska få se. En gång, en gång till.

Vi har varit i leksaksaffären. Den stora, som ett helt land. Och inte hjälpte tuggummi, fusksnus, vatten och mental förberedelse. För strax där innanför de automatiska dörrarna liksom dimper den ner över mitt huvud. Leksaksaffärsfiltkänslan, och jag är stirrig. Slö, samtidigt och jag undrar ännu en gång varför heltäckningsmattor är leksaksaffärspraxis. Röda, helst.

Och jag försöker sålla. Vara positiv, men det vimlar. Hon ser nog vad som händer, känner mig och lyfter på en stor gummiboll. Med stroppar till öron att hålla sig i. Den har en enda färg, och är inte rosa. Inte blå heller, hopp och en vila för ögonen. Och för en kort sekund kan jag urskilja nostalgigubbarna någonstans i mängden. Och Lego, hopprep, memory och trätårta.

Men alldeles där bakom lurar en vägg av rosa glitter, spetsar och gull. Strykbrädor, blonda korkskruvar, shoppingkorgar och smyckeset. Blöjbyten, spaghettiben och klänning för en Belle. Skrållan skorrar efter mamman sin, blinkar, klickar med plastögonen mot den blåsvarta avdelningen, där robotarna trängs, krigar om platsen med rymdskeppen som kan bli monsterbilar och muskeldräkterna med tagg, svärd och sköld.

Det kryper lite, liksom i nacken. Någonstans långt in, kanske i bröstkorgen, eller där bakom örat. Jag är varm, nästan svettig, och det tar en stund innan insikten kommer. Jag är inte trött, och kanske är det inte ens heltäckningsmattan. Jag är arg.

På att en treåring får allt hon pekat på. En till, bara en till och kanske har hon tålamod att öppna dem alla. Det svider av rosa plast i mina grönavågenfingrar och de saknar plötsligt kottar, pinnar och Mulle. Trolldeg och ritpappersrulle utan görarättmall och glittersprej. Sväljer hårt. Muttrar, kanske för högt. Ut, och bort. Andas, och det går över efter en stund i bilen sen.

Det är inte första, och inte sista gången jag kommer att stå där, på den röda heltäckningsmattan. Med PK, nästan som tatuerat i pannan, rödfläckig på halsen och gråtklumpkänning.

-Vänta bara, säger de, och skrattar lätt och överseende. Tills du får egna barn. Då kan du ju försöka säga ifrån och emot.

Blinka lilla.

Det är mörkt utanför nu och Hon sitter i soffan med Mian i bok och Fischer på flaska. Ett par nötter också, och något på den där teven, som är mindre än de flesta.
Ofta får vi blickar fulla av medlidande och tillhörande erbjudanden. Tjockare eller plattare, och alltid Större. Storleken betyder något, säger de, som vet.

Vi vet. Att täckena är mjukast i världen efter de där timmarna, och ögonlocken tyngst. Och vi bläddrar mellan alla de fyra kanalerna och kanske finns NågotNästanVärtAttSe, just då, på vår lediga tid. Och vi försöker helhjärtat att läsa textremsa, halvhjärtat att inte blinka för långa stunder. Blinka och blanda. Doktor Dorian och Mulder. Mayday, Mayday.

-Det är ju knappt så man ser den!

Knappt alls, faktiskt, och det finns ju viktigare. Och bara ett par kilometer bort finns ju Bion. Där bjuds det på kaffe med duppa, kanalvalmöjligheter och filt med hund. En hel middag, med lite tur.

Och vi avböjer. Vänligt men bestämt, erbjudandena om de avlagda, men Större.
Det är så mycket lättare att blinka bort en liten.

Självuppfyllande.

Och sen, efter nåt som kanske var ett par veckor, får vi andrahandshöra att en av dem bestämt sig.

- Fungerar det inte med Honom A, nu, då blir jag också lesbisk. De har det så bra.

Och efter idag, som var en av de Sura Dagarna, med något som måste varit grått ludd på hjärnorna, så tänker jag på det.

Jag fnissar för mig själv, tittar in hos Johan och i huvudet, för en sekund bara, är det jag som är hon.

Åttiotalsvirvlar, och det grå har lyft.

Uppifrån det vänstra hörnet.

Jag tänker på det liksom lite snett uppifrån, hur vi sitter där, vi är sex stycken och vi är alla sisådär trettio och något fyllda.

Det är jag, Hon och Hennes VännerFrånFörr. Med vinboxar, knytmat och förhoppningar med oss i bagageluckorna har vi svettats fram, men duschat nu. Det luktar tvål, hårsprej och vi hejhejlängesenkramas i lägenheten som är inhyrd dagen till ära. Bara för ikväll.
Presentpapper prasslar och Födelsedagsbarnet som blivit trettio nyss gnisslar lite, men bara lite, över att vi ju inte skulle. Kanske mest bara för att, men det kan ingen riktigt veta.

Vi äter, räkor som förrätt och någon dricker kvarbliven bröllopspommac för att kunna köra milen hem till barnen sen. Vi andra sover kvar, håller oss till boxar och en och annan öl på flaska. Hon gillar det bättre ibland, och jag med.

Jag tycker mig vädra en viss väntan i luften, på när De ska dyka upp i samtalet. De, pojkvännerna och männen, de äkta och kanske någon tillfällig eller två. Kanske är jag lite paranoid, lätt. Det blev så många år, av lyssnande som gnager. Varma telefonlurar och självuppoffring.

Men visst kommer de, som av bara farten, kanske fortare med vinglasen, pojkvänshistorierna, för vissa öron rena rama skräckisar om makaronkokarinkompetens, strumpsläng, missförstånd och frekvent vattenspill på köksgolv. Vi ojar, gråtskrattar och tystnar ibland, nickar eller skakar på våra huvuden. Känner igen, ja, men inte ändå och blir upplysta och nedstämda i samma röra. Det går timmar och männen varvas med salt tzatsiki, pms och a-kassegroll.

Ibland tittar Hon och jag på varandra och jag känner mig lite lättad då. Ofrivilligt kanske, men lättad, och vårt Vi får frågor. Om hur Vi gör, har, löser det och Vi svarar att disken bara är vanlig disk. Hos oss, och då finns den plötsligt någonstans inne i bröstkorgen.

Känslan från det vänstra hörnet, strax där innanför dörren. Känslan av att sväva, om än bara en liten, liten bit utanför.

De små.

Vi sitter, på väg hem och vi har handlat. Jag kör, Hon åker förbi kor, åkrar, skyltar med smygande grisar och ibland en lukt av gödsel eller kanske bensin där utanför. Vägen kan jag nu, och vi är tysta bitvis, tänker.

Ungefär vid den lortiga gården som har förrymda påfåglar utanför idag, kommer en fråga. Påfåglarna rusar över åkern, och jag undrar om Hon kan tänka sig att flytta tillbaka dit. Till stan. Till spårvagnarna, folket, asfaltspromenaderna och ölen efter jobbet.
Hon svarar med en rynkad och ganska liten näsa. Den har små bruna fräknar, och jag vet att Hon, precis som jag skulle kräva så mycket mer nu. Av den, stan då.

Och att livet har ändrats. Vi var så små. På något vis var vi ju det.

Krisp.

På kvällen, nästan på natten men inte riktigt, när vi kliver ut genom restaurangdörren, till det som med lite god vilja kan kallas Centrum, är känslan alltid densamma. Armar och fötter som domnar, tröja med diskmage.
Det är tomt och det blänker lite gulaktigt i asfalten. Stilla. På vägen där de flesta blåser förbi femtioskyltarna, vägen som tar de allra flesta vidare, utan att hitta hit. Till byn som är hemma nu.

Ännu mer hemma för att det finns höst i luften. Igen. Det gick ett år och jag är kvar.
En liten krispig lukt, och jag är här.

Höra hemma.

Det är en söndag. Nästan som vilken som helst, med undantag för de där hyfsat dyra ekologiska festivalbiljetterna vi köpt med plastkort i webshop. Vi stuvar in oss i Forden, och förväntan ligger i luften. Vi ska dansa till balkantoner om natten och kanske bli svettiga av bara farten. Dricka vin med vatten i, kanske, som de gamla och glada gjorde på det där bröllopet, med hårslingor klistrade mot de rosa kinderna.

Redan i biljettluckan kikar ugglorna fram ur mossen. Biljettmannen undrar konstigt över våra söndagsbiljetter och vi över varför bara ett tält i ena hörnet utgör hela campingen.

Vi sitter på en gräsplan framför en scen, med en enda dansande framför oss och kanske tjugo andra utspridda, iförda manchesterbyxor och tvättnötstvättade bärsjalar med bebis i lilagulagrön hampamössa. Vi, med magar halvfulla av vegetarisk burgare utan smak, förlångtbortproducerade skor och våra fördomar är besannade. Mot den egna viljan.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av groddar, dammig jord och utanförskap.

Vi åker därifrån, tre timmar för tidigt, med biljettmansblick brännande i nacken och låter Brüno stå för underhållningen.

Någon dag efteråt åker vi till Köpenhamn. Det är Pridefestival där, och jag förväntar mig något, diffust. Något lätt, och vi är glada.

Vi följer tappade regnbågsspår på asfalt och hittar fram, till slut. Rör oss bland regnbågsflaggor, regnbågströjor och regnbågsmat, bland regnbågskuddar och kvinnokuddar, queerkonst och konstig konst. Det finns staket runt. Uppklädda bögar och nerklädda flator, och fördomarna, paradoxala, gnisslar högt. Vill inte vara tysta, inuti, trots att vi vill.

Blickar, sneda. Kanske känner alla varandra. En underlig känsla av marknadsplast, desperation och utanförskap.

Vi går. Vi äter pizza på Ströget. En öl också, dyr. Det är mysigt, husen är krokiga. Jag tar en bild på ett fint bakomgömt tvätteri. Kakel.

Jag tågsomnar på Hennes axel sen, och jag hör hemma. Där.

Grop

Det luktar regn och moped. In genom fönstret som står lite öppet. Det är en tankevändardag under håret som snart ska få luggsväng och städhuckle. Svalorna gör loopar, och vi undrar ofta varför. Om, och om igen. Det verkar farligt.

Jag läser. Hennes fyllajämntradio sjunger, pratar om diskriminering och jag är en pinnstolsaktivist.

Dricker kaffe och ena skinkan domnar. Tankarna blir okoncentrerade, hamnar i Hennes halsgrop som var det enda stället jag ens vågade nudda då. Vi kunde bara äta bananer för att magarna redan var fulla av fjärilar.

Och bakom Tänk På Döden fanns frihetsgångvägen där ingen kunde undra.

Mannen. Myten. Legenden.

Det var en kväll, där vid middagsbordet, när beställningarna sinar och diskmaskinen går som varmast. När en kock, en kallskänka eller två, ett par servitriser och servitören vilar trötta fötter, fingrar och hjärnor, blandar favoritgott bland det överblivna och längtar sig bort. Hem till dusch, kanske, och något telefonsamtal till någon kär.

Husamerikanen A berättar att Dear Mom på besök från Amerikat frågat honom, utan förbehåll och inte ens en gnutta eftertanke, vilken av oss två, servitrisen och kallskänkan, som egentligen var Mannen i förhållandet. För det visste hon ju att så skulle det vara. Borde och brukade.

Vi skrattar. Skakar på huvudena. Hon är gammal. Vi är trötta.

Och plötsligt kommer det. Kallskänkan som inte är Hon, utbrister, tveklöst, att det ju faktiskt allt som oftast ÄR så. Att det är en av di lesbiska som är Mannen.

Vi tittar på varandra. Jag och Hon. Vi är trötta. Hon är ung, kallskänkan, och jag hade en gång en fördom om de fördomsfulla. Att de värsta kanske skulle vara gamla, som Dear Mom, med sociala regler från förr. På pränt.

Jag tuggar på min kycklingfile, lite torrare nu kanske men med något som kanske är den bästa ceasarsalladen, och upplyser sällskapet om att en del av vitsen med arrangemanget ju faktiskt är att Mannen inte är en del av det.
För att ta det från det evigt manliga perspektivet, tänker jag stilla, sedan efteråt. För borde inte perspektivet vara, att vi gillar kvinnor, istället för att som alltid vara, att vi ogillar män.

Det hinns inte sägas. Servitören S hugger snabbt, bräker med en ton som kanske skulle vara ironisk, men spricker stort i sömmarna. Kläcker att då kunde vi ju minsann sätta upp en INGA MÄN-skylt på restaurangdörren nu. Eller något värre. En FI-logga.

Tystnad. Vi umgås gärna med män, säger Hon, kanske tröttast i världen nu, hatar dem inte alls, vill bara inte ligga med dem. Eller vara dem.

Vi dukar av, tallrikar och glas, fejar färdigt. På automatik. Hurtiga köksdanser till hög volym med mopp och hink.

I vårt vita kök sen, tittar Hon på mig och jag på Henne, och vi undrar. Oro i luften, nästanklump i halsen. Vilken av oss de ser som Mannen.

Hon, för att hon inte sminkar sig på en vanlig tisdag. Jag, för att jag tränar mer. Hon för att byxorna ibland har mer häng. Jag, för att jag inte orkar leka med barn lika länge. Hon, för att Hon sover medan jag joggar. Jag, för att jag kör Forden och tankar. Hon för att hon inte är lika blödig. Och jag som har väst, ofta, och till råga på allt känner mig snygg i den.

Det spelar ingen roll att Sofie Fahrman också har väst ofta. Hon behöver nog sällan oroa sig för eventuell manlig framtoning.