Country & western, precis som Cornelis.

Att plötsligt sitta där på Kongens Nytorv med en avslagen multinationell, förmodligen superonyttig läskeblask i petflaska, i snål vårblåst och längta, det är märkligt. Varje gång märkligt. Overkligt.

Vänta och längta. En annan gång hypernyttig juice. Spirulina, sol och hopp i luften. Hoppas och undra. Snorkallt med helgtillägg. Te, jag tror att det stod Love på det lilla tepåsepappersfodralet och en aprikos. Ekologisk. En till. Fyra små hjärtan i en bok med päls utanpå. Är det renfäll? Fem. Sex stycken nu. Vänta. Upp och iväg. En bankomat vid hörnet. Igen och igen.

M hejar glatt och skrattar, tar en valnöt, N bakom receptionen idag, tyska i telefonen, svenska, franska och det är P som hämtar mig i soffan under de danska papperslamporna igen. De är nästan som moln och Hon tycker att det ser ut som något jag kunde ha gjort.

Rummet med lila målning denna gången. Som sjögräs ungefär eller rymdbubblor. Sjuttiåttanollfyrasjugosjusjuttiettsextitre. P ursäktar att det plötsligt blir country & western.

Jag fnissar inuti, svarar att det är Cornelis och att det är fint.

Trump, slem & en soffa.

Nu har det hänt, det där som inte händer. Alls ofta i alla fall.

- ALDRIG, inte jag, säger jag och med pepparpeppar efteråt.

Nu ligger jag i en soffa och det är det närmsta jag har kommit att växa fast i något på länge, förutom i en hjärtegrop och i ett krokigt hus. Jag är mest en liten skit, en liten en med snor i hela huet (som är ansiktet i Skåne) och en frisyr som är oroväckande lik Donald Trumps.
Jag vet inte om Donald någonsin växt fast i en soffa, men tanken är en smula tröstande. Badande i snoriga papperstussar, en enveten hund som helst av allt vill sova på magen och bröstet som är trasigt. Trasa, och minst mansförkylningsgnällig. Fast jag vill mycket hellre föda barn och det är sant.

Och Hon som jobbar och ALDRIG tycks komma hem. En evighet, jag är tre, kliar i öronen, smygtopsar, väntar och när hon väl kommer är jag Kanske Den Tråkigaste. Tyst och slö och timmar som går och längst inne vill jag vara en mört, förlåt. Jag vill sitta i ditt knä och snora men jag är alldeles för tung.

Jag vill att maten ska ha smak, och tårtan, och hjärtegropen lukta Du. Jag ska orka duscha, innan klockan fyra för det kan hända att kroppen luktar nästan precis som åtta timmar i en soffa.

Glimta.

Ceasarsalladsönskningar. Glace Santander Cacao. Små små fisgröna tecken i en rutten gräsmatta. Det blåser varmt, lite i alla fall, det luktar hundbajs och är det Den som kommer nu? Vi törs inte riktigt tro på't. Säga nåt högt.

Hon köper gummistövlar, men i hennes ögon finns glimtar av vita tygskor och hjärtat blir som varmt pastellkritakladd. Snart så.

Att rasta en Tant

Det är ändå något visst, det här med att äga en gammal Tant till bil. Denna mistralblå, vilket betyder dammblekgredelin fast med andra ord, skapelse, med stor och smäcker ratt à la 80-talets ideal och inbyggd, om än något diffus laser någonstans där ingen längre minns vart den sitter. Med lite vilja kommer alltsammans i 3D också, även om man i bilkretsar säkert skulle vilja få det till att hon har tre dörrar.

Hon har vilja, Tant Gredelin, och en styrning av stål som inte passar den veke. Måhända till oss fåfänga flators stora förtjusning, eftersom vältrimmade överarmar ju som kommer på köpet, särskilt om du vill parkera ofta.

Alla tanter med klass föredrar som bekant sol, och en skånsk vinter är minsann inte vad som faller Tant Gredelin på läppen. Dimma och rusk, bevare henne väl, inte ska väl hon och inte ska väl vi. Tvärstopp, rethosta, djupa veck och neråtmungipor. Vi stannar väl hemma då.

Och när hon vilat ett slag, tantskrället, tagit sig en lur och fått sig en kyss som heter duga, då åker vi, Tanten och Jag. Laddar våra batterier. Halva Skåne runt kör vi, och medan vi passerar exotiska platser som Torrlösa, Eslöv och Maglasäte pratar vi om livet och vad som egentligen är viktigt mitt i hela balunsen, och sen är magen lugn och all införförstadagenpånyajobbetoron känns tveklöst fjuttig.

Så, Ms Mistralblue Ford Sierra 2.0 Laser 3D. Tack för sällskapet och för att du finns. Men håll dig för fan i mameluckerna och starta nu imorgon bitti.

Som en dans.

Jag misstänker att det är få som inser vikten av sittande bordsdans till frukosten. Eller Fia med Knuff för den delen.

Ni gör min dag.

Med luft, luftig.

En del ställen liksom bara kräver att man ska gå runt där och fundera. Eller svettas och helst båda samtidigt. Krångla med tankar, vända på ord och på sig själv. Utochin.

Ibland glömmer man nästan bort att dom finns, dom där ställena. Kanske för att man inte behöver fundera just då, eller för att man behöver det så mycket att det liksom slagit över och står helt stilla där inne jättelänge.

Jag hade ett berg en gång, och nu blev jag påmind. Det där gamla bergskrället var min alldeles egen utpost. Länge. Jag sprang uppåt tills andan tog slut, satt i solen tills axlarna blev prickiga, röda och grinade ikapp med rökpelarna över stan. Gick fortfortfort när huvudet kokade över och när det fanns prestationsångest som liksom rann ut genom öronen, ner på den nya tröjan som var smurfblå och det var ju hippt då, smurfblått.
Klättrade, ringde, halkade, tog egoistiska snyggbilder och bilder av hög luft som var rosa av avgaser. Ryste över tanken på att någon hade dött där en gång och sprang ännu fortare. Utan luft. Med luft, luftig.

En dag frågade jag Henne om hon ville följa med. Dit upp, hon åkte spårvagn över halva stan och jag fick skakiga knän utan att veta varför. Som när man sagt något rakt ut, utan filter mellan hjärnan och munnen och lite för snabbt. Precis som du sa, Linus.

Sånt man säger strax innan hela livet blir ett annat än vad man trodde. Vi gick runt där uppe en stund och nu har jag en skog istället. Och betydligt färre krångligheter.

Lilla, lilla farmorfågel

För nästan precis sju dagar sen åkte jag åtti mil med bil och tåg och sa hejdå till min farmor. Hon, som hade dom mjukaste armarna i världen och en blus som jag trodde var full av stora nyckelpigor, men kanske var paisleymönstrad ändå, så här med vuxna ögon mätt. Röd var den i alla fall, som den där stenen på ringen i den hemliga lilla asken.

Hon hade lejon i tapeten, lutande köksskåp, såna som jag vill ha nu och blommor i fingrarna och i själen. Och potatisskalssortering innan bruna recyclingtunnor i plast fanns, ett finskåp med rosiga grytlappar som luktade gott damm, plastpåsar på tork, evigt vita tänder i ett glas och rullade snören i skåpet. Vi byggde tårtor av dem, grytlapparna, och klippte skira små spetsar av utslätat kalaspapper. Jag har hennes händer, precis lika, och tillsammans släppte vi skrynkliga fuschsior ner i avgrunden som fanns under hennes balkong. Högst upp i världen var vi, ovanför träden, och sen åt vi kakor med gul marmelad som inte var så goda och gröt som var det.

Och hon som önskade sig långa ögonfransar som jag och ett annat liv på den stora gården på landet och sen blev hon så liten och stilla att små fåglar satte sig på henne utomhus. Det berättade hon för oss, och såg lite lurig ut på ett märkligt vis.

Min farmor blev till en liten, liten grå fågel, och nu flyger hon och farfar som bara små grå fåglar kan.

Heels

Vissa saker tål att väntas på. Så säger man.

Och nu känns det som att det blir många av dom där sakerna. Att vänta på, som en hel lista. Kanske är det bara vintern som spökar. Här brukar vi skylla väntan, tårar, gråa ringar och hår på november, men nu är det februari. Mer november än någonsin alltså.

- Använda högklackat. Tjugo år senare och allra minst jag själv trodde ens på tanken. Eller att jag hade väntat för den delen. Men snygg kände jag mig. Check.
- Lön, meränprecissåattdeträcker, per månad, pronto, åtminstoneframtillsommaren. Check.
- Gräsmatta och sjölukt.
- Fräknar.
- Den vilda bebin.
- Ett litet frö i alla fall.

Jag väntar förresten på några fler också. Check, alltså.

Ett nytt år, med knuff

En dag över en fiamedknuffochfinfru-frukost:

- Kommer du ihåg när du hade en blogg? Det var tider det, åh, jag saknar den.

Det gör jag med, Skrivkliet, för nu har det gått ett helt år och minst hundra meter plit har hänt.

Fem mil utanför

En annan av dagarna bläddrar vi och hittar. Fyndar en sanning, en med modifikation.

Tidningen: - Är Sverige ett tolerant land för homosexuella att leva i?
Mark: - Både och. I jämförelse med många andra länder är Sverige väldigt tolerant. Men det går inte att se vårt land som en enhet. Där jag bor är det tolerant värre. Fem mil utanför Örkelljunga är det inte så lätt. (...)

Det är då det slår oss, att platsen som är vårt Hemma är där, fem mil utanför Örkelljunga. Nästan på pricken, världens ände och att livet känns lätt som luft.

Ändå.

Neongula.

Jag och du, Skrivkliet, har nästan glömt att vi finns. Fastän det fullständigt hänger gardiner av grejer i luften. Som de där gardinerna i tegelhuset på vägen till Teven.

Neongul spets, som syns ordentligt. Det är hög tid nu.

Tidsmaskin

En dag satt vi här vid Perstorpsskivan. Hon och jag. Smörgåsar med mormorsmarmelad, prat om svarta små streck eller fördelen med utåtstående öron och ibland sträcks händerna över, bordet, och jag frågar den ständiga och hyfsat dumma frågan om kaffe, plockar tallrikar och man frestas lätt att tro att jag varit en servitris. Någongång, någonstans.

-Vill du ha kaffe?

Hon säger ja och det vet jag långt innan, och sen ramlar Huset in. Plötsligt och rakt in i livet och möblemanget i huvudet välter i rena förskräckelsen. Och lyckan.

Hundra år på nacken och krokigt därefter, med pianoplats, knak och gräsmatta och Hon tittar på mig och jag på Henne och om tidsmaskiner fanns, är det så det skulle kännas att landa efteråt.

Där framme, i tiden.

Tjernobyl

Det är så, som det brukar. Men som man hinner glömma när solen kommer.
Dom brukar säga att vi här i norr är bra på det, att glömma. Att vi liksom måste. Kanske för att orka stanna kvar.

I fredagsmorgonskvallret finns smygbilder på kändisar utan concealer, puff och glans. Jag blir lite glad fastän jag skäms för det. För att de också är grå i november, och att de målar över det med rött i sina bloggar sen.

Sudd i spegeln. Gråblåmonokrom, eller vaxig och kanske fnasig i kanten. Med hår på utväxt och grisögonkänsla. Dimman rinner i håret och leran på skorna och Spegelapan granskar på alldeles för nära håll.

Utanför, i det som likar Tjernobyl nu, finns löpsedlar som avochpåskräms med Sprutan och Konstgjorda Lungan, och ingen kan egentligen bestämma sig om de vill dö Kvicksilverdöden eller Svinisdöden eller bara strunta i alltihop och förmodligen dö en annan gång, mindre spektakulärt på ålderns höst eller kanske Solariedöden som fjortisarna i provrummet bredvid mitt.

- Häng på nästa gång, bräker den ena till den andra. Vi ska sola hurlängesomhelst tills vi bränner oss och guvafintdetvoreattsedigbrunnånjävlagång.

Jag köper två mössor, som egentligen inte är mössor utan hjältetäckmantlar, och vi kör vidare. På en åker vänder Hon och jag våra ansikten mot oväntade solstrålar och ögonen är ovana.

Vi har glömt Tjernobyl för en liten stund.

Det Otäcka Sättet.

Det är när vi spankulerar mellan hyllorna på Stora Billiga Mataffären det händer. Under våra mer eller mindre rufsiga frisyrer Svenssonshoppar vi som om vi aldrig varit något annat. Än just sådana, Svenssons.

WC Duck, blå tandborste, rosa tandborste, tvättmedel utan parfym för att få lukta som sig själv. Rabattkuponger och allt sånt som tar slut samtidigt. Botaniserar bland toarullar, stiftpennor och clementiner och BabyBel.

- Vi går nu, säger Hon plötsligt och tar min hand. Det är en gubbe som Stirrar jättemycket och konstigt, på Det Otäcka Sättet.

Polarn.

Ibland är det svårt att följa det som vindlar i deras huvuden. Hitta mig och mitt, sig och sitt, i det som tänks, stöts och blöts.

När Vi kommer ivägen, Hon och jag. För att vara Vi, är visst att vara allt och inget, bu, bä och att bli förflyttad från ena kanten till den andra. Snabbt.

Det finns ett avstånd, i det som hörs och det som sägs. Ibland känns gapet mer, ibland mindre.
Man kan ana av deras uttryck att de undrar, över Sexet. Det ligger i luften, i blicken och i sättet att inteundrasåattdetmärks.
I Malenaspalten kan man läsa rådet till den bögvarandeundrande att vänta med självidentifikationen tills Sexet händer. Det är då man vet, om man är homo eller inte. Förr det är Sexet det handlar om, alltet och varandet. Det har man ju hört.

Och i biosalongen hör vi medelåldersgubbar som skrockar förtjust med gurgel i rösten över Lisbeth och Miriam, samtidigt som fruarna uschar och ojar bredvid. Kinderna blossar nog.
-Nejnublirdetdåförmycket.

Och samtidigt som fixeringen vid Sexet, sägs det så ofta att det blivit en klassiker;
- Vad ska ni göra nudå? Du och din Polare. Jahaja, frilans ja. Men hälsa hem då, till Kompisen.

Min Kompis. Min Polare. Min Vän.

Hon som ska bli min fru, Hon som finns där alla dagarna och som är allting. Och jag undrar om Vi, som Vi är, finns där någonstans.
Under deras kalufser, eller om vi för alltid kommer att vara Kompisarna med en smärre twist. Eller klichédrömmen om det lesbiska Sexet.

Och jag tar itu med disken. Här i min värld, där Hon och jag vardagsäter gröt till frukost, och jag ler bland bubblorna åt Stammis F's förmodade min när jag i tanken ber honom hälsa sin bästa Polare N där hemma i stugan.

Mattan.

Den ena foten har somnat, och jag drar ut så långt det bara går på kvarten innan jag måste.
Fastän det ska sättas dit ansikte och imaginärt lortig tröja som är tvättad och ska slängas om två veckor.

Det finns en tacksam tanke som vill hit. Ett litet viskande tacktal till den kända svenska manliga skådespelare som häromkvällen gav mig en påminnelse om hur livet ska hanteras.
Hädanefter och att det är lite för vackert för att spenderas stående i stekoslukt, leende med klagosånger om kallnande majskolvar i ansiktet. En smak av dörrmatta i hjärtat och aldrig mer.

Seså, lilla gumman.

Neon

Jag var vaken halva natten. Hon sov kanske, för ryggen var vänd mot mig, och även om Hon inte sagt att Hon bara lyssnade lite, så kändes det som sömn i luften. Och där satt Ingvar mitt i rutan och talade om att det bästa är att bara vara som man är. Alltid. Det var förresten den andre. Sven. Eller någon som uppmanade honom. Sven alltså, att vara som bara han är. Jag blev lite rörd.

En gång mötte jag Ingvar på Avenyn. Det var natt, länge sen, och han var mycket full, skrattade.
Och jag mittinattenlängtade plötsligt lite till stan och kaffe i skyltfönster och kall avgaslukt och halkiga löv. Men inte efter regnet. Och jag vill ju ha skogen. Att springa i, andas.

Den här morgonen mötte jag O med Klumphunden där på åkern, strax innan skogen. Han övertygade mig om att löpartajts är ett måste ändå, och jag nördjoggartänkte på dem hela rundan. Jag kunde ana hur lätt jag skulle bli.

En fågel i neonreflex, puls och mp3-ficka.

Trasslet

Och jag kör dem till Eslöv, nästan mitt i natten, stannar och lämnar. Hoppas på att ett tåg ska ta dem med.

Jag har skrutit. Om Henne. Om skogen, planerna och vårt Hus Som Inte Finns. Än. Jag har pratat om saker som Trasslet gjorde på sin tid. Hon som hade en pojkvän som är deras vän.

Jag tänker på henne när jag kör, hemåt, kryssar bland diken fulla av osynliga vildsvinsklumpar. Jag tänker på Trasslets hår som var toviga korvar som Mariettes och spegeln med spricka och klämmor i det där badrummet. Det luktade rökelse och obestämd panik i bakhuvudet. Hon var så rastlös, med kli.
Trasslet hade byxor från Thailand och ibland gick hon upp mitt i natten, kurade på köksbänken och rökte cigaretter mot månen i takfönstret. Ibland övertygade Trasslet sig om att den andra var felet, ringde och sa att hon måste vara för sig själv nu. Hon bytte ut honom, bara. Fortsatte röka med månen, fortsatte vänta på Räddaren.

Hon köpte en ny tröja för att starta om ibland, tittade ut över havet när det stormade.

Jag tänder heljuset, nynnar lite, lättad. Långt ner i dju-petti-putti-putt. Enfiskjagsågochdetvardu.

Hon finns förresten inte mer. Trasslet.

Poängen

Varje dag tittar jag där, spanar och rotar. Igen och igen.
Och jag klickar, mest för att, men jag är inte den heller, toppsäljarn de söker.

Jag har en halv miljon akademiska poäng, en hjärna full av bilder som vill ut och en ålder med biologisk klockfunktion.

Ombyte

Det är snart något ska hända, ingenting eller allt. Strax och alldeles för långt borta. Det pendlar. Svänger och står stilla, allt genast.

Jag glor på telefonen. Den är svart och har en orange knapp som spelar musik. Själv är jag ljusvit och har orange hårfärg som inte vill sitta fast och jag provar svindyrt balsam med pigment.

Jag glor för ofta, önskar ljud, önskar samtal som säger kom, kom, och välkommen hit. Som säger fast lön och viskar om husköp, hundvalpar och Danmarksresor. Som säger ansvar och pendlingstimmar, frihet och gränser i samma märkliga paket.

Den är tyst, telefonen, och jag hinner tänka för många gånger. Att jag slarvade med de där nålarna, att tyget nog satt för snett ändå och kanske suckade de av pur lättnad när jag gick.
Påhitt, säkert, men jag snorar lite mot Hennes axel.

Jag är en liten skrynklig fågel. En tiger ibland.